- Svar: 15
- Visningar: 2 045
Först och främst måste jag verkligen tala om hur otroligt lättad jag är nu när vi fått mer timmar på dotterns förskola. Stressen gick ner en aning och jag har kunnat vila ordentligt under dagarna.
De senaste två veckorna har nog stressen jag haft så länge tagit ut sin rätt. Mått lite si och så i perioder under dagarna, illamående, ont i kroppen, magont och huvudvärk. Sommaren var otroligt tuff med allt bråk med försäkringskassan och psykiatrin. Det tog hårt och för några veckor sen ringde jag VC och fick en akuttid pga ont i bröstet dessutom. De gjorde en ekg och tog blodtryck. Hjärtat slog fint men hade lite högt blodtryck. Troligen pga stress. Mitt i allt detta skulle vi och gifta oss också. Det var mycket.
Jaja nog om det. Idag fick jag äntligen träffa min underbara psykolog. På vägen dit blev vi stoppade i poliskontroll. Men mor min blåste felfritt och körkortet blev godkänt, som förväntat. Men poliser väcker hemska minnen. Det tog jag upp med min psykolog, hur ofta jag behövt vara den som ringt 112, ung och egentligen livrädd för att ringa, men pga livsfara behövt vara den som gjort det. Hur många poliser jag träffat i mitt liv. Hur många gånger jag suttit vid porten och sett blåljus och bevittnat hur de fått kämpa med min livsfarliga bror som alltid slogs med poliser.
Jag minns den sista gången när de kom med blåljus, tre stycken och en kvinnlig polis riktade in sig mest på mig då jag var fullkomligt hysterisk i mitt rum. Hur mycket hon fanns där och tröstade både mig och min mamma, som den kvällen höll på att dö. Det känns så otroligt overkligt att skriva detta. Ens egna bror liksom. Som kunde bli ett sånt fruktansvärt monster. Hade jag inte varit hemma den där natten hade allt kunnat se helt annorlunda ut idag. Om jag inte hade skyddat min mamma och utsatt även mig själv för livsfara. Det är så stört på ett vis, ibland undrar jag om det ens hänt. För sånt ska ju inte hända.
Jag är så glad att jag fått den här otroliga chansen att få gå den här terapin. Hade det inte varit för en engagerad BVC psykolog så hade jag kanske fortfarande suttit här och inte förstått varför jag är som jag är. Eller jo det är klart att jag förstått att mitt mående är kopplat till trauma men jag hade ju aldrig fått hjälpen att bli av med symptomen. Livet ser lite ljusare ut nu och jag är väldigt ivrig på att se hur framtiden ser ut.
De senaste två veckorna har nog stressen jag haft så länge tagit ut sin rätt. Mått lite si och så i perioder under dagarna, illamående, ont i kroppen, magont och huvudvärk. Sommaren var otroligt tuff med allt bråk med försäkringskassan och psykiatrin. Det tog hårt och för några veckor sen ringde jag VC och fick en akuttid pga ont i bröstet dessutom. De gjorde en ekg och tog blodtryck. Hjärtat slog fint men hade lite högt blodtryck. Troligen pga stress. Mitt i allt detta skulle vi och gifta oss också. Det var mycket.
Jaja nog om det. Idag fick jag äntligen träffa min underbara psykolog. På vägen dit blev vi stoppade i poliskontroll. Men mor min blåste felfritt och körkortet blev godkänt, som förväntat. Men poliser väcker hemska minnen. Det tog jag upp med min psykolog, hur ofta jag behövt vara den som ringt 112, ung och egentligen livrädd för att ringa, men pga livsfara behövt vara den som gjort det. Hur många poliser jag träffat i mitt liv. Hur många gånger jag suttit vid porten och sett blåljus och bevittnat hur de fått kämpa med min livsfarliga bror som alltid slogs med poliser.
Jag minns den sista gången när de kom med blåljus, tre stycken och en kvinnlig polis riktade in sig mest på mig då jag var fullkomligt hysterisk i mitt rum. Hur mycket hon fanns där och tröstade både mig och min mamma, som den kvällen höll på att dö. Det känns så otroligt overkligt att skriva detta. Ens egna bror liksom. Som kunde bli ett sånt fruktansvärt monster. Hade jag inte varit hemma den där natten hade allt kunnat se helt annorlunda ut idag. Om jag inte hade skyddat min mamma och utsatt även mig själv för livsfara. Det är så stört på ett vis, ibland undrar jag om det ens hänt. För sånt ska ju inte hända.
Jag är så glad att jag fått den här otroliga chansen att få gå den här terapin. Hade det inte varit för en engagerad BVC psykolog så hade jag kanske fortfarande suttit här och inte förstått varför jag är som jag är. Eller jo det är klart att jag förstått att mitt mående är kopplat till trauma men jag hade ju aldrig fått hjälpen att bli av med symptomen. Livet ser lite ljusare ut nu och jag är väldigt ivrig på att se hur framtiden ser ut.
