Manza
Trådstartare
Sent i går kväll, precis när min sambo och jag skulle gå och lägga oss, så hörde vi helt plötsligt vad som lät som barnskrik. Det lät inte som ett missnöjt barn som inte fått som det ville, eller som vaknat mitt i natten, utan det lät direkt obehagligt. Så jag, iklädd bara trosor och t-shit, öppnade ytterdörren för att se om jag kunde avgöra varifrån det kom. Då hördes det tydligt att det var en ung flicka som skrek ungefär ”nej nej, snälla sluta, jag vill inte, släpp! Mamma, mamma!” upprepat och förtvivlat på våningen över oss. Det lät som att hon försökte fly undan någon som höll henne fast. Där någonstans fick jag tunnelsyn, sprang in i lägenheten och slet åt mig min morgonrock och kastade mig sedan, barfota, uppför trappan. En av ytterdörrarna där var inte helt stängd, utan bara tilldragen, så jag bankade till ett par gånger och slet sedan upp den.
I hallen i lägenheten stod en man och kämpade med och höll i en flicka i 12-årsåldern och jag röt något i stil med att ”vad är det som händer?”. Han säger då att ”vi är på väg till psykakuten”. I bakgrunden i hallen dyker vad jag uppfattar som mamman och ett syskon upp. Flickan är förtvivlad, kämpar emot och skriker. Men utifrån situationen är det uppenbart är det inte handlar om en våldtäkt eller misshandel, vilket jag först var helt övertygad om. Och då släpper vad som måste ha varit ett enormt adrenalinpåslag, för jag blir helt plötsligt medveten om att mitt hjärta slår otroligt fort och hårt, och jag blir helt knäsvag. Vid det här laget har min sambo hunnit ikapp mig, och jag frågar bara om det är något alls vi kan hjälpa dem med. Pappan förklarar då att de har jobbat med flickan i flera timmar, men att de har tagit beslutet att åka in med henne. Vi går ner till oss, och i hallen klarar jag inte av att stå upp – benen bär mig inte. Sedan börjar jag gråta.
I efterhand är jag så otroligt glad att jag fått bevis på hur jag reagerar i en sådan här situation. Flickans panik och förtvivlan gjorde att jag var helt övertygad när jag sprang uppför trappan att det handlade om att avbryta en pågående våldtäkt eller misshandel. Nu var det tack och lov inte så, men det gjorde det inte mindre verkligt i stunden. Jag är glad att min instinkt är att agera, för det var inte en enda annan granne som reagerade. Alla andra dörrar förblev stängda. Klockan var visserligen närmare midnatt, men det var lördag och det är ett vanligt hyreshus i Stockholms innerstad, med andra ord relativt lyhört och många boende i varierande åldrar.
Nu hoppas jag bara att flickan fick den hjälp hon behövde, och att familjen klarar sig bra. För vad som var chockartat för mig måste ju helt säkert ha varit ännu värre för dem. Har ni varit med om något liknande? Hur reagerade/agerade ni? Hur tror ni att ni skulle reagera?
Jag känner att jag får ökad puls bara av att skriva om det här, för det var en rejält obehaglig upplevelse. Så det är är lika mycket för att få ur mig det hela som för att diskutera ämnet!
I hallen i lägenheten stod en man och kämpade med och höll i en flicka i 12-årsåldern och jag röt något i stil med att ”vad är det som händer?”. Han säger då att ”vi är på väg till psykakuten”. I bakgrunden i hallen dyker vad jag uppfattar som mamman och ett syskon upp. Flickan är förtvivlad, kämpar emot och skriker. Men utifrån situationen är det uppenbart är det inte handlar om en våldtäkt eller misshandel, vilket jag först var helt övertygad om. Och då släpper vad som måste ha varit ett enormt adrenalinpåslag, för jag blir helt plötsligt medveten om att mitt hjärta slår otroligt fort och hårt, och jag blir helt knäsvag. Vid det här laget har min sambo hunnit ikapp mig, och jag frågar bara om det är något alls vi kan hjälpa dem med. Pappan förklarar då att de har jobbat med flickan i flera timmar, men att de har tagit beslutet att åka in med henne. Vi går ner till oss, och i hallen klarar jag inte av att stå upp – benen bär mig inte. Sedan börjar jag gråta.
I efterhand är jag så otroligt glad att jag fått bevis på hur jag reagerar i en sådan här situation. Flickans panik och förtvivlan gjorde att jag var helt övertygad när jag sprang uppför trappan att det handlade om att avbryta en pågående våldtäkt eller misshandel. Nu var det tack och lov inte så, men det gjorde det inte mindre verkligt i stunden. Jag är glad att min instinkt är att agera, för det var inte en enda annan granne som reagerade. Alla andra dörrar förblev stängda. Klockan var visserligen närmare midnatt, men det var lördag och det är ett vanligt hyreshus i Stockholms innerstad, med andra ord relativt lyhört och många boende i varierande åldrar.
Nu hoppas jag bara att flickan fick den hjälp hon behövde, och att familjen klarar sig bra. För vad som var chockartat för mig måste ju helt säkert ha varit ännu värre för dem. Har ni varit med om något liknande? Hur reagerade/agerade ni? Hur tror ni att ni skulle reagera?
Jag känner att jag får ökad puls bara av att skriva om det här, för det var en rejält obehaglig upplevelse. Så det är är lika mycket för att få ur mig det hela som för att diskutera ämnet!
Förstår att det var otroligt obehagligt och en riktig chock så det är inte konstigt alls att du reagerade så starkt.
