Check Point Charlie

När jag bestämde att jag skulle till Stockholm för att se hästshowen tänkt jag att bara att det kunde väl vara en trevlig grej att gå på som avbrott i vardagen. Den halvljumma inställningen har mer svängt över till entusiasm faktiskt. Det är en känsla jag inte haft på länge. Samtidigt är jag rädd för bakslag. Tänk om det här blir tokigt så att jag mår sämre igen?

Jag har funderat en del på vad det var som fick mig att halka utför och jag kan inte direkt påstå att jag vet. Eller delvis vet jag, men det förklarar inte varför dippen blev tydlig bara några veckor efter semestern. Jag hade en bra sommar. Så där kan jag inte hitta någon förklaring. Inte satt jag ensam på kammaren vid varje dipp heller. Jag minns en morgon när jag inte kom upp ur sängen medan jag hörde @Tranan fixa med disken nere i köket. När han var klar kom han för att kolla hur det var med mig. Inte ens det fick mig på fötter.

Nu äter jag förvisso medicin sedan cirka 1½ månad tillbaka och det har ju gått framåt sedan dess. Men osäkerheten om jag ska dippa igen hänger kvar och jag vågar inte ta ut svängarna och testa vad jag klarar. Jag tar inte tag i de där sakerna jag vet att jag borde göra. Det är det som kallas för Tullen. Check Point Charlie. Man håller tillbaka för man vet inte vad konsekvensen blir. Eller kanske det bara är för tidigt? Mentalt har jag mer energi och är inte så avtrubbad längre som jag har varit, men däremot är jag nog fortfarande något pantad. Dum-i-huvudet kallar jag det. Det ska dock inte förväxlas med intelligens. Men när jag inte får till tänket, så faller jag lätt över i att bli elak mot mig själv. Det är väl en sak jag behöver jobba med.

Jag känner ofta att jag nog är förbrukad som administratör. Jag klarar inte av att ha femtioelva saker på gång och hålla ordning på allt längre. Om jag får tillbaka förmågan känns osäkert. Vad jag ska göra i stället vet jag inte.

 

[cassiopeja]

Att lära mig om självmedkänsla och göra självmedkänsleövningar har gjort en jättestor skillnad för mig. Den inre kritikern kan skapa en fysisk stressrespons i kroppen - en stress som hela tiden ligger "på", och som möjligtvis kan vara droppen för ett redan ansträngt system. Åtminstone har det känts så för mig. Jag tyckte att jag hade kommit i ganska bra balans med livet, jobbet och aktiviteter vs vila, men kroppen signalerade fortfarande stress. Ju mer jag har börjat praktisera självmedkänsla desto mjukare och lugnare har det börjat kännas inombords, och det känns som att grundnivån av stress i min kropp har sänkts rejält. Men då har jag också varit väldigt väldigt hård och elak mot mig själv i tanken nästan jämt tidigare.