Cancer - erfarenhetsfråga -anhöriga - vänner - drabbade

[prinsessfeminist]

För knappt en månad sedan fick jag besked om att jag hade cancer i bröstet. Det har givetvis varit chockartat, men jag har hanterat beskedet med en mycket rationell och ganska pragmatisk inställning. Kanske har jag fönekat hela grejen, för inte ens när jag var på sjukhuset kändes det som om det var jag.

I tisdags opererades mitt ena bröst bort då jag haft det tveksamma nöjet att själv bestämma om jag skulle ta en "tårtbit" om ca 30 proc av bröstet, eller hela.
Då det var inte bara en, utan tre tumörer, så kändes det tryggast att ta hela.
Operationen avlöpte helt utan komplikationer och jag var på jobbet igen i torsdags.

NU väntar dock en orolig tid eftersom jag inte förrän om ca fyra veckor får veta vilken typ av cancer jag haft (har?) och hur jag skall behandlas.

Så långt om MIG. Jag känner mig trots allt ganska ok; både själsligen och kroppsligen.

Men nu är det ALLA ANDRA. Jag har chockerat min omgivning; en del har synpunkter på hur jag känner (borde känna), hur jag skall ta hand om mig, hur de själva mår och så vidare.

Hur skall man bemöta alla andra i detta?

Please, help me.

 

[Kilauea]

Du ska bemöta dem på så vis att det är dig det handlar om, dina tankar och känslor. Vill du jobba så gör det. Måste du ha samtalshjälp, prata med vården och få det.
Dina anhöriga måste själva ta hand om sig, du ska inte behöva göra det åt dem. Vill de ha samtalshjälp så finns det (i alla fall på sjukhuset där pappa var inlagd på onkologen) grupper för anhöriga tex.

 

[Korven]

För knappt en månad sedan fick jag besked om att jag hade cancer i bröstet. Det har givetvis varit chockartat, men jag har hanterat beskedet med en mycket rationell och ganska pragmatisk inställning. Kanske har jag fönekat hela grejen, för inte ens när jag var på sjukhuset kändes det som om det var jag.

I tisdags opererades mitt ena bröst bort då jag haft det tveksamma nöjet att själv bestämma om jag skulle ta en "tårtbit" om ca 30 proc av bröstet, eller hela.
Då det var inte bara en, utan tre tumörer, så kändes det tryggast att ta hela.
Operationen avlöpte helt utan komplikationer och jag var på jobbet igen i torsdags.

NU väntar dock en orolig tid eftersom jag inte förrän om ca fyra veckor får veta vilken typ av cancer jag haft (har?) och hur jag skall behandlas.

Så långt om MIG. Jag känner mig trots allt ganska ok; både själsligen och kroppsligen.

Men nu är det ALLA ANDRA. Jag har chockerat min omgivning; en del har synpunkter på hur jag känner (borde känna), hur jag skall ta hand om mig, hur de själva mår och så vidare.

Hur skall man bemöta alla andra i detta?

Please, help me.

 

[Korven]

@tanten har nog en del råd att ge

 

[prinsessfeminist]

Du ska bemöta dem på så vis att det är dig det handlar om, dina tankar och känslor. Vill du jobba så gör det. Måste du ha samtalshjälp, prata med vården och få det.
Dina anhöriga måste själva ta hand om sig, du ska inte behöva göra det åt dem. Vill de ha samtalshjälp så finns det (i alla fall på sjukhuset där pappa var inlagd på onkologen) grupper för anhöriga tex.

Ja, det är dock lättare sagt än gjort. Jag vill helst inte resonera om detta alls, och det är tydligen riktigt illa. "Det kommer en krasch sedan." Jag har också mött: "men JAG då? Du behöver ju också tänka på mig som närstående."

Då får jag dåligt samvete...

Vidare fick jag kommentaren: "ta det nu lugnt, du behöver inte bevisa något, tänk på det."

Bevisa vaddå? Det känns som om jag inte får lov att låta bli att tänka på det hela, utan att jag förväntas vara deppig och ledsen.

 

[micaelathegreat]

Ja, det är dock lättare sagt än gjort. Jag vill helst inte resonera om detta alls, och det är tydligen riktigt illa. "Det kommer en krasch sedan." Jag har också mött: "men JAG då? Du behöver ju också tänka på mig som närstående."

Då får jag dåligt samvete...

Nu har jag förvisso inte erfarenhet av cancer (när det gäller just den här situationen) men av en annan situation där närstående reagerar. Och jag försöker att hålla det lite på en armlängds avstånd och stå på mig. Jag måste få hantera min situation som det passar mig. Mina anhöriga får acceptera och ta itu med sin reaktion på egen hand. Och jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete, även om jag vet att det är svårt. Det här händer dig och du måste få hantera det på det sätt som du mår bäst av.

 

[TinyWiny]

Tyvärr reagerar många så. De tar ut sin egen ångest, rädsla osv. på den som är sjuk. Man förväntas reagera på ett visst sätt, gå på alla möjliga och omöjliga dieter och behandlingar och folk varnar "för den stora kraschen". om man inte gråter 24/7. Säg ifrån! Säg åt dem att de får ta hand om sina egna känslor. Du ska inte behöva stötta dem i detta (om det inte är dina egna minderåriga barn det handlar om).

 

[iNHALE]

Det är du som är sjuk inte de, punkt. Ja det är jobbigt att vara anhörig/vän till någon som potentiellt kan ha en livshotande sjukdom av något slag, men att belasta den sjuke med det är inte rätt väg att gå. Det är dig det handlar om nu och du ska göra det du känner att du vill och orkar för att DU ska må bra. Omgivningen får ta hand om sig själva efter bästa förmåga eller söka hjälp på annat håll. Det är inte ditt ansvar att "göra det lindrigt" för omgivningen. Det enda "ansvar" man möjligen kan ha mot omgivningen är om man har barn som påverkas hårt av att mamma/pappa är sjuk, då har man i viss utsträckning ett ansvar att se till att ens barn inte lider "mer än nödvändigt" av vissheten att mamma/pappa är sjuk. Men när det handlar om vuxna människor är det upp till dem att hantera situationen utan att belasta dig och skuldbelägga dig. Du kan inte hjälpa att du är sjuk, det är inget du har valt.

 

[Dorro]

Men nu är det ALLA ANDRA. Jag har chockerat min omgivning; en del har synpunkter på hur jag känner (borde känna), hur jag skall ta hand om mig, hur de själva mår och så vidare.

Hur skall man bemöta alla andra i detta?

Please, help me.

Jadu, det är väl typiskt kvinnligt att tänka på andra i den situationen. Jag hoppas du sätter dig själv först nu och håller tummarna för att allt går så bra som det bara kan för dig. Jag läste något klokt häromdagen, hör och häpna en krönika i expressen. Den gick ut på att folk kring den som drabbas av något måste stödja sig på någon annan är just den drabbade. De får alltså ta hand om sig själva, ge dem bara den info som underlättar för dig själv. Här är krönikan.

 

[Monstermom]

Ja, det är dock lättare sagt än gjort. Jag vill helst inte resonera om detta alls, och det är tydligen riktigt illa. "Det kommer en krasch sedan." Jag har också mött: "men JAG då? Du behöver ju också tänka på mig som närstående."

Då får jag dåligt samvete...

Vidare fick jag kommentaren: "ta det nu lugnt, du behöver inte bevisa något, tänk på det."

Bevisa vaddå? Det känns som om jag inte får lov att låta bli att tänka på det hela, utan att jag förväntas vara deppig och ledsen.

Även om det nu skulle vara så att det faktiskt kommer ikapp dig senare med något slags stor krasch så är det väl så då? Menar de att du borde kollapsa nu, förebyggande?

Nej, de tar ut sina egna problem med situationen på dig (om saker sker enligt den mall de har i skallen efter hur det "borde vara" så känns det tryggare...), men att de vill lägga det på dig betyder inte att du ska acceptera det! Det kommer inte att sluta, styr de dig lite nu så blir det mer sedan. Upplys dem direkt de drar igång att det är du som är sjuk, och ja du har rätt att hantera det på det sätt som är bäst för dig. Om det av någon anledning gör det värre för dem så får de vackert bita ihop och påminna sig igen att det är du som är sjuk - du varken vill eller kan vara det på just deras sätt.

Jättejobbig situation, men tyvärr inte ovanlig. Ju tydligare du är i början desto snabbare verkar det gå att få andra att acceptera var gränsen går. De är chockade och ledsna och visst är det något som även drabbar dem i någon mån, men det är inte en börda du kan lyfta från dem - precis som de inte kan lyfta sjukdomen från dig. Lägga skuld på dig gagnar ingen, de kommer inte själva att må bättre ens...

 

[Petruska]

Cancer väcker uppenbarligen väldigt mycket ångest hos många.

De där reaktionerna och synpunkterna på hur DU borde reagera och göra handlar ju om DERAS skräck för cancer. Jag vet inte hur du strategiskt bäst kan bemöta det, men jag vet att de borde fatta att det är deras problem, inte ditt.

Folks "krav" på att man i (tex) din situation ska få klädsamma nervsammanbrott, är enligt min mening gravt integritetskränkande.

(Jag har ca 7 års erfarenhet av att hantera cancer som närstående.)

 

[Raderad medlem 94602]

Jag är anhörig då min mor drabbades. Jag har full förståelse för den chock din omgivning är i och alla känslor de kan tänkas ha. Jag har haft dom alla. Men det är dig som det handlar om. Du ska bara ta hand om dig och unna dig att vara känslomässigt egoistisk.
De som har svårt att hantera sina känslor runt dig får försöka hantera det på något vis utan att dra in dig i sin rädsla/ångest/ilska mm. Räds inte för att säga ifrån om du behöver. Själv tyckte jag det var välkommet de gånger mamma "styrde upp".

Önskar dig ett snabbt tillfrisknande

 

[prinsessfeminist]

Tyvärr reagerar många så. De tar ut sin egen ångest, rädsla osv. på den som är sjuk. Man förväntas reagera på ett visst sätt, gå på alla möjliga och omöjliga dieter och behandlingar och folk varnar "för den stora kraschen". om man inte gråter 24/7. Säg ifrån! Säg åt dem att de får ta hand om sina egna känslor. Du ska inte behöva stötta dem i detta (om det inte är dina egna minderåriga barn det handlar om).

Tack!

(från hjärtat!!)

 

[prinsessfeminist]

Cancer väcker uppenbarligen väldigt mycket ångest hos många.

De där reaktionerna och synpunkterna på hur DU borde reagera och göra handlar ju om DERAS skräck för cancer. Jag vet inte hur du strategiskt bäst kan bemöta det, men jag vet att de borde fatta att det är deras problem, inte ditt.

Folks "krav" på att man i (tex) din situation ska få klädsamma nervsammanbrott, är enligt min mening gravt integritetskränkande.

(Jag har ca 7 års erfarenhet av att hantera cancer som närstående.)

Det är väl det här att jag "förväntas" göra något som uppenbarligen inte är min reaktion som stör mig mest.

Det känns som om jag indirekt anklagas för att inte vara mänsklig. Man får helt enkelt inte vara "som vanligt" (mer eller mindre).

Häromdagen åkte jag hem tidigare från jobbet för det kändes jobbigt att folk undrade om jag inte "borde vila".

 

[ameo]

Men nu är det ALLA ANDRA. Jag har chockerat min omgivning; en del har synpunkter på hur jag känner (borde känna), hur jag skall ta hand om mig, hur de själva mår och så vidare.

Hur skall man bemöta alla andra i detta?

Please, help me.

Ja, det är dock lättare sagt än gjort. Jag vill helst inte resonera om detta alls, och det är tydligen riktigt illa. "Det kommer en krasch sedan." Jag har också mött: "men JAG då? Du behöver ju också tänka på mig som närstående."

Då får jag dåligt samvete...

Du måste göra klart för dem att du sköter din sjukdom och din oro på ditt sätt.
Och att deras oro inte på något sätt kan vara ditt ansvar att ta hand om!

Min make hade en testikeltumör och det tog bara 2 dygn från första undersökning tills den var bortopererad. Vi hann liksom egentligen aldrig reagera förrän det var "över". Han valde strålbehandling efteråt också, för att vara så säker det går att vara på att allt var borta. Han jobbade efter operationen och även så mycket han orkade under strålbehandlingen. Och han har aldrig haft någon "krasch". Allt beror väl på hurdan man är som person!

 

[Petruska]

Det är väl det här att jag "förväntas" göra något som uppenbarligen inte är min reaktion som stör mig mest.

Det känns som om jag indirekt anklagas för att inte vara mänsklig. Man får helt enkelt inte vara "som vanligt" (mer eller mindre).

Häromdagen åkte jag hem tidigare från jobbet för det kändes jobbigt att folk undrade om jag inte "borde vila".

Precis så har det varit för min anhörig. Hon formulerade det till och med som just "inte vara mänsklig". När hon jobbade mellan operationer och behandlingar, hade många omkring henne svårt att hantera det och tyckte att hon borde vara sjukskriven och "ta hand om sig själv".

Men vad gör man ens när man "tar hand om sig själv"? Går runt i hemmet och tänker djupa, existentiella tankar? För det bör ju inte vara att ligga i en gråtande hög. Det kan förvisso vara oundvikligt ibland, men jag tänker nog att det snarare tyder på att man inte riktigt fullt ut lyckas med ta hand om sig själv, än att man gör det.

 

[prinsessfeminist]

Även om det nu skulle vara så att det faktiskt kommer ikapp dig senare med något slags stor krasch så är det väl så då? Menar de att du borde kollapsa nu, förebyggande?

Nej, de tar ut sina egna problem med situationen på dig (om saker sker enligt den mall de har i skallen efter hur det "borde vara" så känns det tryggare...), men att de vill lägga det på dig betyder inte att du ska acceptera det! Det kommer inte att sluta, styr de dig lite nu så blir det mer sedan. Upplys dem direkt de drar igång att det är du som är sjuk, och ja du har rätt att hantera det på det sätt som är bäst för dig. Om det av någon anledning gör det värre för dem så får de vackert bita ihop och påminna sig igen att det är du som är sjuk - du varken vill eller kan vara det på just deras sätt.

Jättejobbig situation, men tyvärr inte ovanlig. Ju tydligare du är i början desto snabbare verkar det gå att få andra att acceptera var gränsen går. De är chockade och ledsna och visst är det något som även drabbar dem i någon mån, men det är inte en börda du kan lyfta från dem - precis som de inte kan lyfta sjukdomen från dig. Lägga skuld på dig gagnar ingen, de kommer inte själva att må bättre ens...

Tack för input! Ja, det är ju bara det att jag inte känner mig "sjuk". Jag känner mig lika frisk som innan. Det är abstrakt och smått surrealistiskt att vara "sjuk" och bli bemött som sjuk.

Jag menar, min kollega som fick operera knäet, henne är det riktigt synd om! Hon gick igenom en lång och ganska komplicerad process, både innan operation och nu efteråt har hon särskilda förhållningsorder om allt möjligt. Inte minst har hon svinont på nätterna.

Jag har "bara ett sår", i alla fall ser jag det så. Låt säga att jag hade plastikopererat mig, för att få ett snyggt bröst, då hade man tyckt att det vore rimligt att jag var på benen hyfsat snabbt (eller?).

Men det är nog som flera av er är inne på, ordet cancer får folk att bli irrationellt tänkande. Farligheten i sjukdomen gör att man tappar omdömet.

Sedan skall jag vara ärlig och säga att jag kanske hade varit som mina anhöriga själv, om det drabbat någon annan. Jag tycker inte cancer är någon vidare sjukdom och jag hade varit ledsen å någon annans skull.

Men nu är, vad jag vet, "bara" bröstet påverkat, och skall jagvälja kroppsdel, så är det en ganska bra kroppsdel. Jag hade varit mer stressad om jag var diagnostiserad med cancer i inre organ, skelettet eller något annat.

Tror jag.

Man vet nog inte innan man drabbas, är jag rädd.

 

[prinsessfeminist]

Men vad gör man ens när man "tar hand om sig själv"? Går runt i hemmet och tänker djupa, existentiella tankar? För det bör ju inte vara att ligga i en gråtande hög. Det kan förvisso vara oundvikligt ibland, men jag tänker nog att det snarare tyder på att man inte riktigt fullt ut lyckas med ta hand om sig själv, än att man gör det.

Ja, exakt! Vad gör man? När jag "tar hand om mig själv", så brukar jag ägna mig åt sådant som jag finner trivsamt och engagerande.

I mitt fall så är det ofta mitt jobb.

Att deppa ihop i en hög i sängen och "vila och slappna av" är för mig omöjligt. Snacka om stress!

Men jag skall inte få det att framstå som om operationen inte alls påverkat mig. Visst har den det! Jag har varit lite sömnigare på eftermiddagarna och det värker lite i såret. Jag är också lite fascinerad och på samma gång, lite ledsen över att jag är enbröstad. Det är onekligen en udda upplevelse.

 

[prinsessfeminist]

Du måste göra klart för dem att du sköter din sjukdom och din oro på ditt sätt.
Och att deras oro inte på något sätt kan vara ditt ansvar att ta hand om!

Min make hade en testikeltumör och det tog bara 2 dygn från första undersökning tills den var bortopererad. Vi hann liksom egentligen aldrig reagera förrän det var "över". Han valde strålbehandling efteråt också, för att vara så säker det går att vara på att allt var borta. Han jobbade efter operationen och även så mycket han orkade under strålbehandlingen. Och han har aldrig haft någon "krasch". Allt beror väl på hurdan man är som person!

Skönt att han inte kraschat. Jag har inte för avsikt att få en sådan heller!

Hur upplevde han strålningen? Jag är lite nervös inför strålning/cellgifter och det är kanske det jag oroar mig mest för.

Läkaren sade att det kan hända att jag inte behöver något av det, om de anser att de fick bort allt och lymfkörtlarna som var i kontakt med tumörerna visar att de inte drabbats. (De har de opererat bort).

Men det är det enda lilla hopp jag har nu och om ca fyra veckor skall jag få besked.

 

[prinsessfeminist]

Jag är anhörig då min mor drabbades. Jag har full förståelse för den chock din omgivning är i och alla känslor de kan tänkas ha. Jag har haft dom alla. Men det är dig som det handlar om. Du ska bara ta hand om dig och unna dig att vara känslomässigt egoistisk.
De som har svårt att hantera sina känslor runt dig får försöka hantera det på något vis utan att dra in dig i sin rädsla/ångest/ilska mm. Räds inte för att säga ifrån om du behöver. Själv tyckte jag det var välkommet de gånger mamma "styrde upp".

Önskar dig ett snabbt tillfrisknande

Tack för tillfriskningsönskande! Jag räcker upp handen och säger "jag med!" - jag vill bli friskförklarad helst igår!

Jag förstår att du oroades för din mamma och jag vet, handen på hjärtat, att jag kanske skulle varit lika "jobbig" själv. Men det känns lite som när man säger: "åh vad du är stark, som gått igenom XX", till någon som haft umbäranden och en jobbig sits.

Det är ju inte särskilt starkt att gå igenom det man måste gå igenom; för vad är alternativet? Jag tänker på exempelvis ensamma föräldrar med små barn, dålig ekonomi, sjukdom , förlust av anhörig - eller vad det nu kan vara. Det är ju inte starkt att genomleva, det är snarare ett måste, som man gjort.