Kiwifrukt
Trådstartare
Har ni några bra tips på att komma över en otroligt fånig hopprädsla?
Lite bakgrundsfakta: Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, för instruktör i tio år och haft egen häst sen 2000. Hoppningen var min favoritgren, jag levde för att hoppa, det gav en adrenalinkick som jag inte får på långa vägar av dressyr och markarbete, tyvärr. Jag blev väl alltid lite spänd och nervös när jag skulle hoppa även förut, men det var mer en "bra" spänning, om ni förstår hur jag menar? Mest för att jag var förväntansfull.
Jag har tränat för Lätt A på B-ponny och tävlat upp till och med Lätt B med placeringar på C-ponny, så förut var det alltså inga problem. Det som hände var först och främst att jag började bli för gammal för att tävla ponny. Jag hade inte råd att köpa en stor häst utan att sälja B-ponnyn, men det löste sig genom att det fanns ett äldre halvblodsto i stallet som ägaren inte hade tid för, och som skulle bli min juniorhäst samtidigt som jag tävlade de sista åren med C-ponnyn, och sen skulle jag tävla henne var tanken.
Hon var helt avställd när jag flyttade dit, så det tog bortåt 1-1½ år innan jag kunde börja hoppa henne. Vi tävlade lite clear roundklasser på lägre höjder (var väl uppe på 80 cm som högst där) och det gick bra. Sen ställde vi upp i en lokal 0,90-klass, och allt blev fel redan från början. Hästen blev förbannad på mig redan på framridningen och inne på banan blev det bara pannkaka av allting, och sen var mitt självförtroende stukat. Ägaren börjar ställa högre och högre krav, hon vill se placeringar i 1,20 innan året är slut, vi är inne i augusti då och har alltså tävlat EN 0,90 klass med katastrof-resultat. En månad senare flyger jag av hästen på en hoppträning och slår av underbenet på två ställen. Det var färdigridet på den hästen om vi säger så.
Att jag skulle fortsätta rida var självklart. Men i början började jag gråta bara av tanken på att hoppa. Jag har försökt med ett par hästar som stukat mig ännu mer. Men nu börjar jag sakna hoppningen. Jag vill inte ha det här över mig längre, jag vill bli som jag var innan olyckan. Jag har hoppat en enda gång på fyra år, på min C-ponny, och hindret var 50 cm högt. Henne litar jag på till 100 %, men hon går mot 25 nu, jag vet inte om hennes ben pallar att börja hoppa igen.
Nu har jag i alla fall en ny häst sen lite drygt ett halvår tillbaka, som jag är verkligt fäst vid, trivs med och litar på. Hon har placeringar upp i 110-klasser, så jag vet att hon kan hoppa, och hon tycker det är roligt. Min syster har hoppat henne och det har gått bra. Men det knyter sig fullständigt när jag vill testa själv.
Hur gör man? Är det någon som känner igen sig? Jag vill inte ha den här rädslan hängande över mig i resten av livet, så är det någon som vet hur man kan göra så är jag tacksam för tips.
Lite bakgrundsfakta: Jag har ridit i stort sett hela mitt liv, för instruktör i tio år och haft egen häst sen 2000. Hoppningen var min favoritgren, jag levde för att hoppa, det gav en adrenalinkick som jag inte får på långa vägar av dressyr och markarbete, tyvärr. Jag blev väl alltid lite spänd och nervös när jag skulle hoppa även förut, men det var mer en "bra" spänning, om ni förstår hur jag menar? Mest för att jag var förväntansfull.
Jag har tränat för Lätt A på B-ponny och tävlat upp till och med Lätt B med placeringar på C-ponny, så förut var det alltså inga problem. Det som hände var först och främst att jag började bli för gammal för att tävla ponny. Jag hade inte råd att köpa en stor häst utan att sälja B-ponnyn, men det löste sig genom att det fanns ett äldre halvblodsto i stallet som ägaren inte hade tid för, och som skulle bli min juniorhäst samtidigt som jag tävlade de sista åren med C-ponnyn, och sen skulle jag tävla henne var tanken.
Hon var helt avställd när jag flyttade dit, så det tog bortåt 1-1½ år innan jag kunde börja hoppa henne. Vi tävlade lite clear roundklasser på lägre höjder (var väl uppe på 80 cm som högst där) och det gick bra. Sen ställde vi upp i en lokal 0,90-klass, och allt blev fel redan från början. Hästen blev förbannad på mig redan på framridningen och inne på banan blev det bara pannkaka av allting, och sen var mitt självförtroende stukat. Ägaren börjar ställa högre och högre krav, hon vill se placeringar i 1,20 innan året är slut, vi är inne i augusti då och har alltså tävlat EN 0,90 klass med katastrof-resultat. En månad senare flyger jag av hästen på en hoppträning och slår av underbenet på två ställen. Det var färdigridet på den hästen om vi säger så.
Att jag skulle fortsätta rida var självklart. Men i början började jag gråta bara av tanken på att hoppa. Jag har försökt med ett par hästar som stukat mig ännu mer. Men nu börjar jag sakna hoppningen. Jag vill inte ha det här över mig längre, jag vill bli som jag var innan olyckan. Jag har hoppat en enda gång på fyra år, på min C-ponny, och hindret var 50 cm högt. Henne litar jag på till 100 %, men hon går mot 25 nu, jag vet inte om hennes ben pallar att börja hoppa igen.
Nu har jag i alla fall en ny häst sen lite drygt ett halvår tillbaka, som jag är verkligt fäst vid, trivs med och litar på. Hon har placeringar upp i 110-klasser, så jag vet att hon kan hoppa, och hon tycker det är roligt. Min syster har hoppat henne och det har gått bra. Men det knyter sig fullständigt när jag vill testa själv.
Hur gör man? Är det någon som känner igen sig? Jag vill inte ha den här rädslan hängande över mig i resten av livet, så är det någon som vet hur man kan göra så är jag tacksam för tips.
