Bortgång av hund

Totte har inte dött ännu.

Men det är en tidsfråga känns det som.
Väldigt lite tänder, starr, leversjukdom, blåsljud, döv, allergier och problem med bukspottkörteln.

Han är skruttig, men ändå väldigt pigg emellanåt.
13 år och 3 månader imorgon.

Jag vet att det kommer hända inom kanske 1 år. Hur gör man, hur går man vidare, hur överlever man?

Han är min första hund, jag älskar honom så mycket

 

[Lyan]

Fy vad jobbigt

Mitt, kanske inte så bra, sätt var att skaffa en hund till innan Mattis gick bort. Det gjorde fortfarande så in i helvete ont men jag fick kämpa vidare för Pings skull

 

[pepp]

Fy vad jobbigt

Mitt, kanske inte så bra, sätt var att skaffa en hund till innan Mattis gick bort. Det gjorde fortfarande så in i helvete ont men jag fick kämpa vidare för Pings skull

Jag har tyvärr ingen möjlighet att skaffa ny hund sen

Mina föräldrar har honom nu på veckorna (pensionärer) deras hund är 11 och varken jag eller dom vill ha hund där sen.

 

[Unafraid]

Det ÄR sjukt tungt. Speciellt i början. Men det blir långsamt lättare. Nu börjar det närma sig två år sen vår hund var tvungen att tas bort. Nu pratar vi om honom utan att det blir jobbigt. Minns vilken fin hund och hur kul han var, på sitt sätt. Han var oerhört speciell och passade verkligen oss perfekt.

Vi pratar väldigt löst om en ny hund i framtiden. Sambon var lite skeptisk, han tycker fortfarande att det var så jobbigt när det var dags att ta bort honom.

Jag är uppväxt med schäfrar, men den här var något alldeles extra och jag är tacksam över att vi fick ha honom hans sista två år.

 

[tuaphua]

Totte har inte dött ännu.

Men det är en tidsfråga känns det som.
Väldigt lite tänder, starr, leversjukdom, blåsljud, döv, allergier och problem med bukspottkörteln.

Han är skruttig, men ändå väldigt pigg emellanåt.
13 år och 3 månader imorgon.

Jag vet att det kommer hända inom kanske 1 år. Hur gör man, hur går man vidare, hur överlever man?

Han är min första hund, jag älskar honom så mycket
Visa bifogad fil 66103

Jag har tidigare alltid haft en hund kvar om en gått bort. Har förr alltid haft 2 samtidigt. Men med mitt sista par hade fick jag ta bort dem så nära inpå varann att jag inte hann eller orkade jaga reda på ny hund då. Så jag var helt utan ett tag. Det var otroligt tomt. Klart jag sörjt som en galning efter alla hundarna. Men precis som då jag tog bort min älskade ponny så hjälpte det att jag hade hund/häst kvar som krävde sitt och iaf styrde undan tankarna lite.

Helt utan hund var det svårare. Men det gick ju. På något vis går tiden när man sätter en fot framför den andra och till slut är det lättare och man minns dem med ljus och inte bar svart sorg etc.
För mig kom sen en ny kompis in i mitt liv.

Känner så för dig! Det är fruktansvärt när de måste få vandra vidare.

 

[pepp]

Tack för era svar! Jag går runt och tänker på det väldigt mycket. Just för att det känns så nära...

 

[nightcrawler]

Jag blir alltid helt knäckt när djuren dör. Jag gråter fortfarande över pudeln fastän det är 6år sen. Jag kan knappt tänka på hästen och schäferblandisen som jag fick ta bort nästan samtidigt för ett år sen. Saknaden är obeskrivlig. Första halvåret så kändes det bara så fel med en ny hund. Jag mådde illa bara av att tänka på det. Men jag ville ändå inte vara utan så jag bestämde mig för att jag behövde komma ur den värsta sorgen innan jag skaffar nytt. Känns fortfarande inte riktigt 100 men jag känner ändå att jag måste ha en för att livet ska vara komplett. Och jag vet att jag kommer älska nästa hund högt även om det känns främmande just nu. Häst hade jag ju två så jag behövde inte ens fundera på det.

Det tar tid att ta sig igenom. Men det är bara att grina och vara ledsen. Tillåta sig att sörja. Fick mycket skit för det förr. "Det är ju bara djur och man kan inte sörja så länge ". Men dom där djuren står mej lika nära som min mänskliga familj och dom betyder lika mycket. Mer än vad dom flesta människor nånsin kommer att göra. Men på senare år så har jag fått mer förståelse för det och sett även andra som sörjer sina djur lika hårt. Det är jobbigt men det lättar efter ett tag. Fan nu sitter jag här och bölar som en gris

 

[Scata]

Jag bryter ihop fullkomligt, jag tillåter mig att bryta ihop. Jag har ett sorgearbete på samma sätt som när jag sörjer andra nära och kära som dör, både människor och djur.

Det har varit olika långa perioder av sorg beroende på den tröst jag tagit - av t.ex häst som togs bort p.g.a sjukdom, där är det lättare för mig att förlika mig i sorgen. Medans den hund som blev påkörd sörjer jag ännu, 15 år senare, för det var "fel" (i min hjärna alltså) och alldeles för tidigt + chocken av händelsen.

Men jag vet ju varje gång ett djur flyttar in hos mig att jag kommer till den dagen då sorgen är ett faktum, och trots det så kan jag inte vara utan dom
För det finns så mycket fint att minnas, all glädje dom gett. all hjälp dom varit mm mm listan är oändlig!
Att minnas allt det fina är en stor tröst för mig, men sörja det måste jag få göra!

 

[pepp]

Så himla fina svar. Tack för att ni delar med er

Jag kommer ha honom själv hela min semester, utifall att det skulle vara hans sista sommar.
Nu har han åkt hem till mina föräldrar igen, men vi hade en fin helg ihop

 

[Bison]

Jag frågar mig själv detsamma, hur överlever man
Ruben är ju lika gammal som Totte och jag tänker väldigt mycket på att vår tid börjar närma sig slutet.
Han är också min första hund, min livskamrat och bästa vän.

Jag försöker tänka på vilken tur jag ändå haft som fått ha honom i så många år. Att vara glad för allt han har gett mig och tänka på alla härliga stunder.
Men det är svårt, varför kan de inte få leva längre

 

[athena_arabians]

Jag har tidigare alltid haft en hund kvar om en gått bort. Har förr alltid haft 2 samtidigt. Men med mitt sista par hade fick jag ta bort dem så nära inpå varann att jag inte hann eller orkade jaga reda på ny hund då. Så jag var helt utan ett tag. Det var otroligt tomt. Klart jag sörjt som en galning efter alla hundarna. Men precis som då jag tog bort min älskade ponny så hjälpte det att jag hade hund/häst kvar som krävde sitt och iaf styrde undan tankarna lite.

Helt utan hund var det svårare. Men det gick ju. På något vis går tiden när man sätter en fot framför den andra och till slut är det lättare och man minns dem med ljus och inte bar svart sorg etc.
För mig kom sen en ny kompis in i mitt liv.

Känner så för dig! Det är fruktansvärt när de måste få vandra vidare.

Jag blev ju helt utan djur när jag tog bort Missia för ca ett år sedan. Tidigare har katterna alltid överlappat varandra sas och nu blev det så oerhört vidrigt tomt.

Nu efterhand har jag insett hur enormt dåligt jag mådde utan djur. Allt med pandemin och mammas bortgång har ändå varit hanterbart tack vare Isis. Utan henne hade det varit mycket värre.

 

[Myzan87]

Lustigt att jag hittade denna tråden idag. För idag är det exakt 2 månader sen min goa stora underbara Tindra fick somna in väldigt hastigt. Från att prata om det kvällen innan att det kanske börjar bli dags, till att över natten bli ett definitivt beslut. Hon blev 13 år och 1månad gammal rätt så precist. De senaste 7 åren fick hon smärtstillande mot artros och var pigg ändra fram till sista dygnet. Och vi fick en lång sista sommar (bilden är från i somras) och jag hade henne i 8 hela veckor helt själv. Annars har hon bott hos mina föräldrar på heltid sen -17 pga flytt för min del. Så vi sa att hon skulle få en sista sommar här. Och vilken sommar vi fick! Hon fick till och med lov att vara i soffan och varje dag vilade vi middag ute i det fina vädret, jag i hängmattan och hon i blåbärsriset

Jag vet faktiskt inte hur man går vidare riktigt. Det var två stora förluster för min egna del där min ponny sen 19år tillbaka hastigt också fick somna in 2månader tidigare. Märkligt nog känns det värre med Tindra för jag var där när hon somnade in, hennes huvud i knäet och klappade henne ända till slutet. Med Pepsi så vill en del av mej tro att hon finns nånstans. Hon fick somna in på operationsbordet så jag såg aldrig henne. I mitt huvud har jag bara lämnat henne på djursjukhuset fast jag vet att hon inte finns längre.

Visst går livet vidare, man sätter en fot framför andra. Skrattar och gråter när det behövs. Man minns, man ser till att ha riktiga vänner vid sin sida som man kan prata med. Och framför allt - man tillåter sig att sörja.

Skickar en kram till dig