Menar du verkligen att man behandlar allt som går att behandla, utan hänsyn till kostnader? Att specialistläkare flygs världen över för att alla ska räddas? Nej, så går det inte till. Vi behandlar ju när det anses rimligt.
Cellklumpen = embryot. Jag pratade inte bara om 21-v foster. Som ser ut som små barn utvändigt, men invändigt är ofärdiga. Deras organ fungerar inte, de behöver mer tid på sig.
Kostnader är generellt sett en stor och svår fråga inom svensk sjukvård (håller mig till svenska arenan, igen).
Kostnad är ett problem som beslutsfattare ogärna vill röra vid, eftersom diskussioner kring kostnad leder till just en etisk debatt.
För något år sedan (har jag för mig att det var, men tidsperspektivet är svårt) skrevs det en del om en liten flicka med en ovanlig ögonsjukdom som kunde dämpas/förlångsammas av speciella droppar. Behandlande klinik tyckte sig av kostnadsskäl (flera hundra tusen kronor per år) inte kunna fortsätta betala behandlingen, utan kostnaden förslogs läggas på den enskilda familjen.
Vilket förstås rörde upp starka känslor och reaktioner.
Jag utgår från att kostnadsbedömningen handlade om "vad kan vi ge för vård för XXXkronor: antingen ögondroppar till en patient eller exempelvis starr-operationer till ganska många patienter".
Det etiska dilemma som fanns med, var det inte många som ville se när man rasade över ögonkliniken i fråga.
Så jo, visst finns det etiska fördelnings- och kostnadsfrågor inom sjukvården.
Själv är jag bekväm och sitter inte i en sådan position att det blir en frågeställningen i min arbetsdag.
Det "måste" finnas budget för de läkemedel jag förskriver.
Jag funderar inte på om vi har råd eller inte, om jag ska behandla en patient.
Jag funderar heller inte på ekonomin när jag remitterar en patient till exempelvis ortopeden med frågan om operation.
De flesta av oss kan stoppa huvudet i sanden på det sättet.
De där etiska dilemmana, har vi råd att behandla eller inte, hamnar på en annan nivå än där jag jobbar. Tack och lov. Och den nivån som är på beslutsfattarnivå, både politiker och tjänstemän, kan man ju enkelt undvika att hamna på.
Ungefär som det är väldigt enkelt för mig att undvika den faktiska situationen med ett aborterat foster - eller om det nu var ett barn, det var frågan det - som kanske kan överleva med insatser.
Jätteenkelt för mig, precis som för alla andra människor som inte jobbar på en gynekologisk klinik, faktiskt.
Men att jag inte sitter i en situation där jag behöver ta beslut i etiskt mycket svåra situationer som de som beskrivits, betyder inte att jag blundar för att svårigheterna finns.
Generellt har jag en känsla av att "man" i Sverige inte riktigt vågar ta de där jobbiga diskussionerna om prioriteringar inom exempelvis vården: vad är det vi ska göra mindre av, om vi ska göra mer av X? Eftersom resurserna nämligen är ändliga.
Och här har jag nu virvlat väldigt långt bort från frågan om abortlagstiftningen men håller mig till ämnet på så sätt att jag anser att frågan kring abortlagstiftning, i den mån det finns någon fråga, handlar om etiska dilemman.