Boendestöd

Jag har haft boendestödet här hos mig idag. Det var andra gången vi träffades. Första gången pratade vi bara och fyllde i lite papper. Nu blev det liksom mer på riktigt.

Jag är inte bekväm. För det första känner jag mig som en misslyckad person som inte har klarat av mitt hushåll själv. Det borde jag ha gjort. Jag menar, hur svårt kan det vara att ta tag i disken t.ex.?

Jag har i alla år försökt att piska mig själv till att göra saker, skapa ordning och organisera. Nu är det en annan som tar över och gör detta i stället för mig och jag känner att jag blir på dåligt humör som en trotsig treåring, även om jag tar tag i den där disken. Nu är disken gjord, men det tog energi. Det var som om jag inte hade mer energi kvar till att jobba färdigt på mitt jobb (som jag ju hade avbrutit för boendestödet). Så kändes det i alla fall, men jag tog mig så klart i kragen och jobbade färdigt för dagen.

Jag är så mycket "Kan Själv" att det blir lite kränkande att bli pushad av en annan att göra något jag egentligen kan själv. Det enda är att jag inte skärpt till mig tillräckligt. Så jag känner mig dålig när jag måste skärpa till mig på någons uppaning.

Det här känns jäkligt knepigt. Samtidigt som jag behöver få ordning så tål jag inte att nån pushar mig för att få ordning. Jag vet inte hur jag ska hantera det.

 

[Magnum]

Jag har alltid haft svårt att hålla ordning, även i bättre perioder. Jag skapar obönhörligen kaos omkring mig.


För mig känns tanken på att vara ett mediokert mäha outhärdlig. Bristen på vänner och anhöriga återspeglar ju också att jag inte duger.

Fast man är varken medioker eller ett mähä för att det finns saker man behöver hjälp med. Eller inte fixar, eller vad det nu kan vara som faktiskt blir svårt.

ALLA har sina saker man får jobba med och kämpa med. Att få gjort eller ta sej för.
❤

 

[Fruentimber]

För mig känns tanken på att vara ett mediokert mäha outhärdlig. Bristen på vänner och anhöriga återspeglar ju också att jag inte duger.

Krasst sett så är det ju en ganska liten procent av jordens befolkning som inte är "mediokra mähän". Jag skulle nog snarare påstå att mediokra mähän är norm.

 

[Elo]

Jag har haft boendestöd i snart 4,5 år. För mig var det jättejobbigt i början. Att släppa in någon i mitt hem, att veta att de skulle pilla i det jag inte klarar av (och skäms för) osv.

Det blev bra. I min kommun är boendestödet uppdelat i två delar: NPF och Beroende. Så de som arbetar mot NPF har utbildning inom detta. Det var också öppet för mig att byta mellan de 4/5 anställda de har för att hitta den personen som funkar med mig. För det är för MIG det skall funka.

De första gångerna så pratade vi bara. För att jag behövde det för att lära känna personen och våga.

Nu kommer de 1ggr/v och det hjälper jättemycket. De gör INTE jobbet för mig, men jag får en fast punkt att jobba med städning och ordning kring, och när det är tungt så gör vi saker ihop. De har också hjälpt mig att hitta en nivå på städning som är lagom för mig. Balansen mellan vad jag står ut med och vad jag orkar göra.

 

[bettysmatte]

Lycklig - inte lyckas - är det man ska sträva efter, om man ska må bra. Men det är klart, det är ju inte alltid något som går att visa upp på papper för andra människor.

 

[Mabuse]

Jag har alltid haft svårt att hålla ordning, även i bättre perioder. Jag skapar obönhörligen kaos omkring mig.


För mig känns tanken på att vara ett mediokert mäha outhärdlig. Bristen på vänner och anhöriga återspeglar ju också att jag inte duger.

Tror få människor vill vara ett mediokert mähä. Men var lägger du ribban för att inte vara det? Behöver du vara bäst i världen? Landet? Stan? Din gata? Det bästa de flesta av oss kan hoppas på är att vara relativt bra på något.

Vad gäller vilka man vill vara vän med så tror jag rätt få människor blir vän med andra på basis av deras prestationer. De flesta tycker om att vara med människor som uppskattar dem och gör dem glada. Om de sen är bäst eller har hemmet fullt av pokaler och diplom är inte särskilt relevant. Slutar man vara vän så kan det ju vara för att personen gör en ledsen. Sällan för att den är för medioker i sina prestationer.

 

[Magiana]

Jag har haft boendestöd i ca 9 år. Det kändes jättekonstigt i början, jag kände mig som ett barn ungefär. Nu är det annorlunda, jag har blivit mer framåt och det är jag som väljer vad som ska göras och när. Vi har ju en genomförandeplan som jag varit med och planerat men om jag ser att något annat behöver göras så gör vi det i stället.
Vi har kommit överens om att mina boendestödjare frågar vad jag tycker är viktigast att göra och då finns det oftast något som jag funderat på länge men inte klarat av att göra.
De brukar även ”hinta” om de ser något som behöver göras men det är alltid jag som styr och bestämmer.

Jag tror det kommer kännas bättre för dig också efterhand.
Det ÄR annorlunda att främmande människor kommer hem till en ocht.ex. flyttar på ens saker. Vet inte hur det är för dig men jag brukar bli rörig i huvudet om någon flyttar en sak på ”fel” ställe. Man får ju säga åt dem vad de får göra och vad de inte får göra.

För mig funkar det inte heller att saker hamnar på fel ställe. Det betyder att jag får problem med att hitta saker sen och sånt blir jag galen på. Jag hatar att behöva leta. Men hon som var här kommunicerade med mig och la inte saker var som helst, så det funkade ju.

Krasst sett så är det ju en ganska liten procent av jordens befolkning som inte är "mediokra mähän". Jag skulle nog snarare påstå att mediokra mähän är norm.

Den normen vill jag inte höra till.

Lycklig - inte lyckas - är det man ska sträva efter, om man ska må bra. Men det är klart, det är ju inte alltid något som går att visa upp på papper för andra människor.

Det går inte att bli lycklig. Jag vet inte ens hur det skulle kännas. Så jag får köra med det näst bästa.

 

[Fruentimber]

Den normen vill jag inte höra till.

Så har jag också tänkt i många år.
Sen började jag i terapi.

Att acceptera att man varken är bättre eller sämre än alla andra, och därmed bli ett mediokert mähä, är hundra gånger bättre än den mycket svarta plats jag brukade vara på förut.

 

[Unafraid]

Jag är nog varken bättre eller sämre än någon annan. Det är helt okej! Det finns nog saker som alla misslyckas med, fast dom inte vill. Jag skulle vilja ha ett nystädat hem jämt. Jag har nog det max två gånger i månaden. Jag skulle vilja träna 3-5 gånger i veckan. Men jag är för lat/bekväm/trött. Jag är inte misslyckad som person bara för att jag "misslyckas" med vissa grejer.

 

[Magiana]

Jag är nog varken bättre eller sämre än någon annan. Det är helt okej! Det finns nog saker som alla misslyckas med, fast dom inte vill. Jag skulle vilja ha ett nystädat hem jämt. Jag har nog det max två gånger i månaden. Jag skulle vilja träna 3-5 gånger i veckan. Men jag är för lat/bekväm/trött. Jag är inte misslyckad som person bara för att jag "misslyckas" med vissa grejer.

Att ha det städat två gånger i månaden är ju ofta. Jag får vara glad om jag har det ens en gång om året.

 

[Unafraid]

Att ha det städat två gånger i månaden är ju ofta. Jag får vara glad om jag har det ens en gång om året.

Med nystädat menar jag att dammsugaren får ta hela huset. Men varför jämför du dig med mig? Om jag dammsuger oftare eller mer sällan än dig spelar väl ingen roll alls?

 

[Magiana]

Med nystädat menar jag att dammsugaren får ta hela huset. Men varför jämför du dig med mig? Om jag dammsuger oftare eller mer sällan än dig spelar väl ingen roll alls?

Du lyckas uppenbarligen oftare med det du vill än vad jag gör. Därför känner jag mig mer misslyckad.

 

[Unafraid]

Du lyckas uppenbarligen oftare med det du vill än vad jag gör. Därför känner jag mig mer misslyckad.

Fast nu bara antar du det. Jag vill träna 3-4 dagar i veckan och har inte tränat alls på typ två månader. Jag har accepterat att ork och motivation inte finns just nu. Så jag borde alltså ha misslyckats med träningen typ 35 gånger i rad. Jag har valet att bli deppad och känna mig totalt misslyckad, eller acceptera läget och försöka undvika att fokusera på det som jag "misslyckas" med. Det finns alltid något man har lyckats med också. Jag kan till exempel säga att jag har misslyckats med min skoluppgift jag tänkte göra idag. Eller se det som att jag faktiskt svarade på 5/8 frågor! Allt handlar om inställningen.

 

[Magnum]

Du lyckas uppenbarligen oftare med det du vill än vad jag gör. Därför känner jag mig mer misslyckad.

Allmänna funderingar, inte riktad mot någon;

Det kan ju vara för att man tagit tag i det på olika sätt. Kanske tagit hjälp.
Man kanske fixar just städet 'nu' men har nåt annat man fortfarande inte mäktar med att genomföra.

 

[Magiana]

Allmänna funderingar, inte riktad mot någon;

Det kan ju vara för att man tagit tag i det på olika sätt. Kanske tagit hjälp.
Man kanske fixar just städet 'nu' men har nåt annat man fortfarande inte mäktar med att genomföra.

Själv gör jag ingenting. Inget blir gjort. Jag har inte ens duschat på flera dagar.

Eller ja, jag lagade mat igår. Och förra veckan lagade jag mat två gånger.

Men matlagning är så grundläggande att det ska fungera alldeles oavsett.

 

[tuaphua]

Själv gör jag ingenting. Inget blir gjort. Jag har inte ens duschat på flera dagar.

Eller ja, jag lagade mat igår. Och förra veckan lagade jag mat två gånger.

Men matlagning är så grundläggande att det ska fungera alldeles oavsett.

Fast du är ju sjuk nu. Om du hade hög feber, brutit det mesta i kroppen etc så hade du väl förmodligen inte tänkt att du bara ska skärpa dig?

 

[Lovisaleonora]

Men matlagning är så grundläggande att det ska fungera alldeles oavsett.

"Ska" fungera? Enligt vem? Och är verkligen "ska" rätt ordval?

Handlar det egentligen inte om "För mig är det önskvärt om matlagning fungerar"? Det är ju en helt annan grej. Jag har inte lagat mat på... jag kommer inte ens ihåg när. Smällde ihop en halvfärdig pizza i fredags. Resten är mackor och färdigmat.

Hamnar jag också under att det SKA fungera med matlagning? Och anser du i så fall att jag är ett misslyckande om jag inte får till det?

 

[alazzi]

Du är inte misslyckad. Du är sjuk.

Man ska väl inte jämföra men jag dammsög senast i mitten på december när jag hade semester. Nu när jag jobbar igen så har jag inte fått det gjort. Mina lediga dagar får jag verkligen kämpa för att komma ur sängen. Det beror på att jag är sjuk i depression. Inte för att jag är lat. Man kan inte bara "skärpa sig".

Jag lagar ingen mat. På sin höjd värmer jag något.

 

[Rosett]

Själv gör jag ingenting. Inget blir gjort. Jag har inte ens duschat på flera dagar.

Eller ja, jag lagade mat igår. Och förra veckan lagade jag mat två gånger.

Men matlagning är så grundläggande att det ska fungera alldeles oavsett.

Jag duschar oftast bara en gång i veckan fast förra veckan duschade jag två gånger. Som mest har det gått tre veckor mellan duschningarna. Fast då mådde jag riktigt kasst.
Laga mat gör jag inte, det blir hel- och halvfabrikat, yoghurt, hårtbrödmackor och bananer. På sistone inte mycket mat alls, man svälter inte ihjäl om man äter yoghurt och banan till middag några dagar, eller hårtbrödmackor.
Det är okej att inte prestera när man mår dåligt.

 

[Sel]

Här haltar saker och ting också när jag mår dåligt, och det är inte det minsta misslyckat, knäppt eller konstigt. Den energi som finns måste fördelas inom områden jag prioriterar - djur, jobb och jag. I perioder har det bara varit djur och jag och det är okej det också.

Jag har en känsla av att du jämför dig med den fasad du kanske ser av andra människor och inte det som är verkligheten för många.