Jag tyckte det var jättejättejobbigt de första typ två veckorna. Det gav mig sån ångest att det inte alls gick framåt och att jag upplevde att "alla andra" bara knäckte det på några dagar. Men tja, någon gång runt tredje veckan så blev det vardag av det. Det är trist att torka kiss men det finns värre saker. Att hantera bajsbyxor är inte mycket värre än en bajsblöja. Någon typ av acceptans över att "så här ser ditt liv ut nu, human" infann sig. Sen har det verkligen hjälpt att läsa/höra om andra som bekräftar att det tar tid för många. Så jag är tacksam för exempelvis din närvaro i tråden

(men tycker det är kul att läsa om er som det går lite lättare för också)
Och när jag velat ge upp så har min partner sett lite ljusglimtar och velat fortsätta, och tvärtom när han har tyckt att det känts tufft. Växeldra lite liksom.
Och sen efter en hel massa veckor började ändå några framsteg uppstå, och då blev det lättare. Numer är det så uppenbart att vi är på rätt väg att det inte är ett alternativ att avbryta. Nu tuffar vi på tills vi är i mål, så får vi se när det blir. Börjar känna att det kan vara ett champagne-firande (för föräldrarna dvs) den dag vi bedömer att vi är där, men det är nog ingen brådska med att lägga den på kylning än