Bli mindre känslig/bli tryggare proffesionellt

[Gimlan]

Privat är jag en trygg individ, har många nära och viktiga relationer där jag är omtyckt och älskad - och ger tillbaka det jag orkar och kan - och det är mer än bra nog för mig. Är otroligt tacksam för mina fina vänner/föräldrar/syskon/partner - men också mest bara glad och trygg i det. Jag tycker att jag "förtjänar" all den kärleken jag får - även om jag ibland kan förvånas över den.

I jobbet är jag tvärtemot. Ser inte att jag är duktig - eller ja det gör jag, tills minsta motstånd/misslyckande. Ikväll gjorde jag mitt första kvällspass på sommarjobbet (jobbat dag på den här avdelningen fram till nu). Det gick fint. Missförstod dock en sak vilket min kollega imorgon får sopa ihop (han får stressa lite mer under en begränsad tid, men mycket mer än så händer inte och han är en vänlig själ som är ok med det). Lite trist, men det är sånt som händer, jag vet att det hänt förr - och ändå klandrar jag mig själv och blir jätteosäker.

Det var ett luddigt formulerat mejl som ställde till det, jag frågade om det i tid - men svaret dröjde och jag kunde inte rädda situationen (mejl är enda kommunikationsvägen). Fick ett SURT mejl till svar och jag blir låg och ledsen OCH det sitter i.

Det andra exemplet, även det från ikväll, är ännu fånigare : Jag är som person lite ryckig och lättskrämd så när chefen (som jag haft ganska lite kontakt med) oväntat tilltalar mig bakifrån rycker jag till och höjer armarna över huvudet.

Han blir förskräckt och säger nått i stil med "Vad är det? Jag tänker inte slå dig." En helt befogad reaktion eftersom jag reagerar ganska kraftigt. Jag förklarar kort att jag är lite ryckig och att det inte är hans fel. (Okej, det är udda, men faktiskt inte hela världen.)

Nu känner jag mig sämst och konstigast i världen. Privat hade hundra gånger värre situationer bara fått mig att på sin höjd tänka att jag är människa.

Det här är bara två exempel av hundratals som i jobbet får mig att känna mig som ett uselt ufo. Så hur gör man för att bli tryggare i jobbet/proffesionellt?

 

[ylvali2]

Inte till mycket hjälp för dig - men plötsligt slog det mig att jag är precis tvärtom. Det måste jag grunna vidare på.

 

[Gimlan]

Inte till mycket hjälp för dig - men plötsligt slog det mig att jag är precis tvärtom. Det måste jag grunna vidare på.

Intressant, kom på nått smart så kanske vi kan hjälpa varandra

 

[athena_arabians]

Jag tror mycket sådant där tar tid, speciellt om det är ett yrke med stor press och en stor förväntad förmåga att leverera. Jag har ju jobbat ett tag nu och blir det uppförsbacke är det lätt att känna sig värdelös.

Man får helt enkelt jobba på att allt inte är personligt och att allt inte flyter på smidigt jämt. Din kollega som du sa kommer att få mer att göra idag, har inte du varit i hans sits och fått fixa något åt någon annan? Det är så det fungerar på en arbetsplats, ibland behöver man hjälp och ibland får man hjälpa någon.

 

[mandalaki]

Privat är jag en trygg individ, har många nära och viktiga relationer där jag är omtyckt och älskad - och ger tillbaka det jag orkar och kan - och det är mer än bra nog för mig. Är otroligt tacksam för mina fina vänner/föräldrar/syskon/partner - men också mest bara glad och trygg i det. Jag tycker att jag "förtjänar" all den kärleken jag får - även om jag ibland kan förvånas över den.

I jobbet är jag tvärtemot. Ser inte att jag är duktig - eller ja det gör jag, tills minsta motstånd/misslyckande. Ikväll gjorde jag mitt första kvällspass på sommarjobbet (jobbat dag på den här avdelningen fram till nu). Det gick fint. Missförstod dock en sak vilket min kollega imorgon får sopa ihop (han får stressa lite mer under en begränsad tid, men mycket mer än så händer inte och han är en vänlig själ som är ok med det). Lite trist, men det är sånt som händer, jag vet att det hänt förr - och ändå klandrar jag mig själv och blir jätteosäker.

Det var ett luddigt formulerat mejl som ställde till det, jag frågade om det i tid - men svaret dröjde och jag kunde inte rädda situationen (mejl är enda kommunikationsvägen). Fick ett SURT mejl till svar och jag blir låg och ledsen OCH det sitter i.

Det andra exemplet, även det från ikväll, är ännu fånigare : Jag är som person lite ryckig och lättskrämd så när chefen (som jag haft ganska lite kontakt med) oväntat tilltalar mig bakifrån rycker jag till och höjer armarna över huvudet.

Han blir förskräckt och säger nått i stil med "Vad är det? Jag tänker inte slå dig." En helt befogad reaktion eftersom jag reagerar ganska kraftigt. Jag förklarar kort att jag är lite ryckig och att det inte är hans fel. (Okej, det är udda, men faktiskt inte hela världen.)

Nu känner jag mig sämst och konstigast i världen. Privat hade hundra gånger värre situationer bara fått mig att på sin höjd tänka att jag är människa.

Det här är bara två exempel av hundratals som i jobbet får mig att känna mig som ett uselt ufo. Så hur gör man för att bli tryggare i jobbet/proffesionellt?

Glöm det. Det har säkert de där båda redan gjort.

Du jobbar i ett yrke där rätt mycket går snabbt och det är därför sällan några filbunkar som söker sig dit. Jobbet i sig har ofta högt tempo, man får vara van vid att snabbt byta fot och ta saker på uppstuds. Det gör också att känslorna kan svalla lite ibland - men fördelen är att det går lika fort över. Så försök släppa det, räkna med att du i längden ändå kommer att ha gjort ett bra jobb.

 

[Gimlan]

Glöm det. Det har säkert de där båda redan gjort.

Du jobbar i ett yrke där rätt mycket går snabbt och det är därför sällan några filbunkar som söker sig dit. Jobbet i sig har ofta högt tempo, man får vara van vid att snabbt byta fot och ta saker på uppstuds. Det gör också att känslorna kan svalla lite ibland - men fördelen är att det går lika fort över. Så försök släppa det, räkna med att du i längden ändå kommer att ha gjort ett bra jobb.

I längden vet jag att jag gör ett bra jobb, men vissa saker biter sig fast - helt i onödan. Stressad över mängden jobb blir jag aldrig längre - men vissa saker tar jag för hårt...

Sen är det ju det där med att glömma... ja, absolut - men hur?

 

[mandalaki]

I längden vet jag att jag gör ett bra jobb, men vissa saker biter sig fast - helt i onödan. Stressad över mängden jobb blir jag aldrig längre - men vissa saker tar jag för hårt...

Sen är det ju det där med att glömma... ja, absolut - men hur?

Att härda sig lite. Bestämma sig för att Ok, det där hände, men jag upplevde det säkert värre än den andra gjorde, nu ska jag gå vidare.

 

[Mammas]

@Gimlan kan du inte se rent rationellt att det är "skitsaker"? När jag överreagerar på någon händelse och förstorar upp den brukar jag försöka stiga ut ur min känslomässiga reaktion och se på den rationellt. När jag gjort det är det lättare att fundera över vad jag kan lära mig av det. Då har jag gjort allt jag kan i situationen och det blir lättare släppa den. Då kan jag också säga till min hjärnaatt jag gjort allt jag kan gällande det när den återigen vill älta det. Det kan jag få göra några gånger.

 

[Gimlan]

Att härda sig lite. Bestämma sig för att Ok, det där hände, men jag upplevde det säkert värre än den andra gjorde, nu ska jag gå vidare.

Och @Mammas jag vet liksom det, men att sen göra det är svårare. Tänker på vad andra kanske tycker osv. Behöver en metod eller strategi - tror jag.

 

[mandalaki]

Och @Mammas jag vet liksom det, men att sen göra det är svårare. Tänker på vad andra kanske tycker osv. Behöver en metod eller strategi - tror jag.

Tycker att Mammas strategi låter vettig - att försöka kliva ur känslorna och se rationellt på vad som hände.

Det du beskriver tror jag egentligen handlar om en generell självkänslegrej, den råkar bara komma till uttryck i jobbet istället för privat. Ditt yrke är ju också rätt prestationsinriktat och du har till med ditt namn synligt för alla i samband med din prestation ... Klart att det kan vara tufft att känna att man gjort ett dåligt jobb då. Fast oftast tror jag att man har gjort ett så gott jobb som omständigheterna medgav.

 

[Gimlan]

Nja, i min till syns faktiskt inte namnet utåt. Och innåt, tja för de som anstränger sig och verkligen tar reda på det så syns det i vad jag producerar. Men helt klart ett prestationsinriktat jobb där det finns de som anses vara stjärnor och de som anses vara medelmåttor.

 

[mandalaki]

Nja, i min till syns faktiskt inte namnet utåt. Och innåt, tja för de som anstränger sig och verkligen tar reda på det så syns det i vad jag producerar. Men helt klart ett prestationsinriktat jobb där det finns de som anses vara stjärnor och de som anses vara medelmåttor.

I synnerhet på det företag där jag tror att du jobbar nu, och dess konkurrent . Vikarierna där behöver vassa armbågar och hårt skinn.

 

[Gimlan]

I synnerhet på det företag där jag tror att du jobbar nu, och dess konkurrent . Vikarierna där behöver vassa armbågar och hårt skinn.

Funderade just över det. Och insåg att jag har inte upplevt de här känslorna på jobbet på länge. Det är nygammalt. Fick inte riktigt ihop det först, men:
1. Jag är ny
2. Jag är i den utsatta positionen vikarie
3. Det du nämner

Men nu vill jag ju ha bort det!! *muttrar*

 

[warg]

Jag har många gånger mumlat mantrat: inget är så gammalt som gårdagens tidning...

 

[mandalaki]

Funderade just över det. Och insåg att jag har inte upplevt de här känslorna på jobbet på länge. Det är nygammalt. Fick inte riktigt ihop det först, men:
1. Jag är ny
2. Jag är i den utsatta positionen vikarie
3. Det du nämner

Men nu vill jag ju ha bort det!! *muttrar*

Då så. Då är det verkligen inte konstigt. Du jobbar på en arbetsplats med erkänt hård konkurrens, och du är bara vikarie. Det gör nog att känslan av att du måste topprestera varje gång ligger nära till hands.

Men enda sättet att nog att försöka vara mindre hård mot dig själv. Förmodligen är du själv din egen hårdaste kritiker, ingen annan tycker att din prestation är så dålig som du själv tycker.

 

[mandalaki]

Jag har många gånger mumlat mantrat: inget är så gammalt som gårdagens tidning...

Fast numera är det ju mycket webb också. Och där får de överambitiösa verkligen försöka tygla sig för webben blir ju aldrig färdig, det finns alltid något att förbättra och förädla. Vilket är både en välsignelse och en förbannelse.

 

[Gimlan]

Jag har många gånger mumlat mantrat: inget är så gammalt som gårdagens tidning...

Jag jobbar på webben. Skriver inte så mina prestationer ligger inte där heller

 

[Gimlan]

Fast numera är det ju mycket webb också. Och där får de överambitiösa verkligen försöka tygla sig för webben blir ju aldrig färdig, det finns alltid något att förbättra och förädla. Vilket är både en välsignelse och en förbannelse.

Ja... Och där ligger nog en del av det. Man kan inte göra varje punkt rätt hela tiden. Görandet tar aldrig slut, det är aldrig fullt - och det går alltid att göra bättre

 

[mandalaki]

Ja... Och där ligger nog en del av det. Man kan inte göra varje punkt rätt hela tiden. Görandet tar aldrig slut, det är aldrig fullt - och det går alltid att göra bättre

Ja, visst är det jobbigt?

Sätt en gräns för dig själv - "nu är det här jobbet klart, jag går på nästa". Och det där missförståndet du beskrev, där en kollega fick sopa upp efter dig - sånt händer hela tiden, det är förlåtligt. Tänk på alla gånger du själv fått sopa upp efter andra

 

[Gimlan]

Då så. Då är det verkligen inte konstigt. Du jobbar på en arbetsplats med erkänt hård konkurrens, och du är bara vikarie. Det gör nog att känslan av att du måste topprestera varje gång ligger nära till hands.

Men enda sättet att nog att försöka vara mindre hård mot dig själv. Förmodligen är du själv din egen hårdaste kritiker, ingen annan tycker att din prestation är så dålig som du själv tycker.

På det stora hela gör jag ett bra jobb, det ser jag själv och har fått höra att folk sett och tycker - sen är jag ju inte bäst. Och det har känts ok till ganska nyss, nu är jag ju inte SÅ ny längre och jag tycker kanske att jag borde vara lika bra och självklar som de som jobbat i åratal... Vilket ju är orealistiskt men får nog för mig att alla andra tycket så.

GHA! Denna hjärna! Lobotomi hitåt!