Besviken på hästfolk

Sv: Besviken på hästfolk

martha skrev:
:D Köp en travare(aktiv) där finns det vanliga människor med vanliga värderingar...travet ligger ljusår från ridningen när det gäller översitteri och skitsnack :bow:


Också min erfarenhet......tyvärr vill jag inte ha en travare som ridhäst....men travfolk är ofta mycket trevliga !!!! Varför då en så tråkig attityd hos många människor som sysslar med ridning ????? Fast man kan faktiskt hitta lite av det beteendet hos hundmänniskor också...vissa raser är t.ex. mera accepterade än andra....förändras vi bara för att vi vill syssla/ta hand om djur eller vad??? :confused:

Mvh Aker
 
Sv: Besviken på hästfolk

Som vanligt ett mycket givande inlägg... vad har fjordingen som sk "ploghäst" med ursprungsfrågan att göra? I alla fall jag har inte helt klart för mig om du är sarkastisk eller inte...
 
Sv: Besviken på hästfolk

ÄH, varför överhuvudtaget bry sig??? Om jag skulle hamna i den situationen skulle jag upprepa mitt leende och hejandes tills dom svarade. Om dom trots det inte sa hej skulle jag utgå ifrån att antinegn är dom döva, eller helt ovärdiga mitt trevliga leende, Och sen är det inget mer med det... Var glad för att de iallafall inte sa nåt, det finns värre exempel där folk mer eller mindre blir attackerade av damer som skall sätta småtjejerna på plats... Varför? det finns nog ingen riktig förklaring, och sitta och spekulera i sånt är ju hur trist som helst. dessutom finns detta syndrom i de flesta sammanhang och inte bara inom ridningen. Inom dansen är det precis likadant... Fjordingar är fina hästar, dock ej en som jag skulle köpa, men jag skulle inte heller köpa en f.d travare... Men alla ridskolor har väl haft sin "cillen" och alla minns vi väl den tunga lilla fjorden som ingen ville rida... Såg i måndags en fjord och han var riktigt trevlig, dock lite spänd och ihoptryckt. Men det har ju inget med rasen att göra. En tjej i mitt stall har en fjord, ingen där som har opponerat sig eller särbehandlar henne för det. Ibland har man en sån defensiv inställning och "vaktig" så det faller tillbaka på en innan man ens öppnat munnen... Kan det vara NÅNTING hos dig? Hade en inackordering en gång som kom med sin 3 åriga hingst... Bara hon klev ur bilen fick mig och storkna... Hon var en helt hysterisk människa helt enkelt och det bara inte gick att tycka om henne. Hon stod bara i 3 veckor eftersom hon var i stan och skulle ha lite uppvisningar med sin hingst. Hela hennes klädstil, talsätt, gester, stressnivå och utstrålning gjorde att jag tappa andan... Sedan fick jag minsann lära mig ett o annat hur man hanterar en sån här hingst... Tur att det bara 3 veckor, för jag hade ringt nödslakt annars, så fruktansvärt påstridig häst som han var och attackerade en hela tiden. Där kan man snacka om att projicera sitt beteende på sitt djur...

Nåväl, Så... tillbaka... Försök se det som oskyldig okunskap och låt de små flickorna leva i sin lilla bubbla. Tro mig, den spricker nog en vacker dag... Bli inte ledsen för att du känner dig nertittad, det är ju inget att bry sig om.
Och tro mig, det blir värre när det finns karlar på anläggningarna... så det är INTE det som fattas, snarare en god uppfostran från hemmet hur man bemöter människor.

Gå dit varje dag med din lilla pålle, och sök kontakt i en positiv anda, så ska du se att du hittar nya kamrater som du kan träna ihop med.

/CJ
 
Sv: Besviken på hästfolk

Håller med dig. Jag slutade i tjugoårsåldern, bland annat pga detta eviga negativa tjatet och pratet om alla på stallet. Jag började rida i åttaårsåldern, och hade ridit i tolv år och tyckte att jag kom bra överens med de hästar jag hade hand om, både som sköthästar och senare på foder. Inte att jag var perfekt, men gjorde så gott jag kunde. Ändå fanns alltid dessa stalltjejer på läktaren eller vid paddocken, som tvunget skulle kommentera de eventuella fel man gjorde under ridningen. Man rider ju för instruktör för att lära sig rida bättre, men av "tjejligan" fick man intrycket att man med mening försökte förstöra hästen och att man njöt av det, om man inte red som en gud.
När jag börjat rida igen, tio år senare, känner jag mig ödmjuk inför det faktum att jag är ringrostig, och att mina "ridmuskler" försvunnit. I teorin kommer jag ihåg hjälper för en skänkelvikning t ex, men jag måste praktisera detta igen. Glad och lycklig har jag nu tagit lektioner, och är jätteglad över att jag inte behöver börja om från början, utan har lite kvar sen gammalt. Döm om min förvåning när jag blev surt påhoppad av en "kan allt om hästar för jag red när jag var ung-förälder" vid sista ridlektionen. Jag höll spöet i ytterhanden ist f innerhanden, och detta var förskräckligt. Varför så otrevlig?

Jag blev faktiskt väldigt besviken, känslan av att "jaha, nu börjas det igen". Någon annan som upplevt detta?
 
Sv: Besviken på hästfolk

seejii skrev:
Nåväl, Så... tillbaka... Försök se det som oskyldig okunskap och låt de små flickorna leva i sin lilla bubbla. Tro mig, den spricker nog en vacker dag...
/CJ

Den här tråden liknar en på hästhantering. Där har man konstaterat att ponnymammor i åldern 40-50, är de klart värsta. Så den där bubblan blir nog bara större och större för de flesta tyvärr.
heland, sök er till likasinnade i klubben/på anläggningen. Det finns säkert fler som inte har supertjusiga tävlingsponnies med färgkoordinerade attireljer.
seejii, fjordingen på bilderna var verkligen läcker!
 
Sv: Besviken på hästfolk

Klintan: om jag känner igen det! När jag blev återfallsryttare som vuxen, från början halkade jag in på nh och western, men hamnade i ett traditionellt tävlingsstall. Det var tufft!
Vet du vad jag är tokig nog att göra? Jo, ungefär varannan gång sitter jag upp från höger sida. Knäppt va? (ironi)
Kärringarna stod på en lång rad, ögonen stod rätt ut ur huvudena på dem, de viskade, tisslade och tasslade och tom hånskrattade när jag gjorde så. När det sen gick fullkomligt bra att göra så, så for de iväg som flugor åt alla håll. Då var det ju inget spännande längre!
Det var bara ett exempel, sånt där hände varje dag och mycket andra saker också, jag blir bara så förbaskad när jag tänker på det.
 
Sv: Besviken på hästfolk

brom skrev:
Kärringarna stod på en lång rad, ögonen stod rätt ut ur huvudena på dem, de viskade, tisslade och tasslade och tom hånskrattade när jag gjorde så. När det sen gick fullkomligt bra att göra så, så for de iväg som flugor åt alla håll. Då var det ju inget spännande längre!
Det var bara ett exempel, sånt där hände varje dag och mycket andra saker också, jag blir bara så förbaskad när jag tänker på det.

Underbart! :D :rofl:
 
Sv: Besviken på hästfolk

brom skrev:
Kärringarna stod på en lång rad, ögonen stod rätt ut ur huvudena på dem, de viskade, tisslade och tasslade och tom hånskrattade när jag gjorde så. När det sen gick fullkomligt bra att göra så, så for de iväg som flugor åt alla håll. Då var det ju inget spännande längre!
Det var bara ett exempel, sånt där hände varje dag och mycket andra saker också, jag blir bara så förbaskad när jag tänker på det.

Jag skulle vilja ta en annan vinkel på det hela... Titta på det ni skriver - ni hånar de som stod där i tävlingsstallet - se hur besvikna de blev när inget konstigt hände. Det är just den nedvärderande inställningen ni är kritiska mot som ni själva visar upp.

Och jag vet precis hur det är att vara en udda fågel. Har alltid varit lite udda, dels eftersom jag har haft hästar som inte hör till "normen" och dels genom det jag gjort med hästarna. Det är så lätt att man själv väljer att se ner på andra när man känner sig utsatt. Men man kan faktiskt göra ett val, man kan bestämma sig för att tanterna som tittar på när man sitter upp från höger sida gör det eftersom de är fascinerade och inte för att de är spänningslystna. Då blir det lättare att le och glatt säga att det är så praktiskt att sitta upp från båda håll för då tänjer man ut stiglädren på båda sidorna automatiskt innan man tar tyglarna och rider iväg. Exakt just detta har jag gjort och efter lite trevande i början så kom vi bra överens i stallet och hade riktigt skoj ihop. Inte med alla, några vidhöll sin skeptiska attityd och fortsatte att titta snett på det jag gjorde, men man kan inte få hela världen att älska en.

Genom att respektera andra uppstår möjligheten att själv bli respekterad.
 
Sv: Besviken på hästfolk

Ja, Jegra, det kan säkert se ut så. I början var jag väldigt nyfrälst och tyckte att nu skulle jag visa dem att det här är så bra metoder som jag har varit på kurs och lärt mig och så vidare. Ni känner igen typen...Jag får säga till mitt försvar att det har gått några år sen dess.
Åter till ämnet: när jag inte längre var nyast i stallet, så märkte jag en förändring i de andras attityd. Plötsligt började folk komma till mig och resonera om "Har du sett vad konstigt hon gör, så där kan man ju inte..."osv. Man är på något sätt skeptisk emot den som är nyast, speciellt om denna inte följer normen. Det kan lätt ta sig uttryck i att man förväntar sig att få se bevis på att det konstiga inte fungerar. Det behöver inte vara så himla nya eller konstiga saker heller: alla stall har nog lite av en egen kultur. (Jag börjar bli rörig märker jag, hoppas ni är med!)
Jag trodde alltså i början att det berodde på fascination att de stirrade när jag gjorde nåt, men förstod då jag inte var nyast längre, att det faktiskt var tvärtom.
Och aldrigatt det var nån som frågade varför jag gjorde saker på ett annat sätt än de.
 
Sv: Besviken på hästfolk

Jag började om för tre veckor sen och redan på första ridlektionen började det mindre trevliga attityder visa upp sig. Jag insåg varför jag slutade på ridskolan sist och skaffade mig en pålla och eget stall.
 
Sv: Besviken på hästfolk

Jag håller med dig till viss del - i tonåren var det på det viset det blev "gängindelningar" på ridskolan jag red på. Men nu är jag ju vuxen och har inte alls lust att hålla på med sånt. Det är ju hästarna jag är intresserad av, och inte skvaller o skitsnack.

Dessutom vill jag verkligen göra rätt, bli av ringrosten, och tar gärna till mig goda råd från andra mer hästvana människor. Hellre hjälpsamma människor, som ger tips till en som inte kan lika mycket, än otrevliga som briljerar.

Ännu värre blev det, i mitt fall, när hon som var otrevlig hade konstiga argument för vilken hand spöet ska hållas i, man fick känslan av att hon inte visste vad hon pratade om egentligen. Då känns det lite fånigt till slut. Fick en "flash-back"...

Men visst bör man rannsaka sig själv med jämna mellanrum...
 
Sv: Besviken på hästfolk

hahahaaaa, sant... ponnymorsorna är nog fan värre... Jag har ett antal av dem i mitt stall, och vilka intriger...
Men... jag rycker på axlarna, gör mitt o lite till och åker sen hem!
Så det är nog sant... bubblan blir nog bara större o större! hoho

/cj
 
Sv: Besviken på hästfolk

Jo, tyvärr är det ju så att det inte alltid hjälper att själv vara öppen och trevlig, det finns de som har fastnat i ett sånt där tråkigt beteende.

Mänskligheten är en märklig företeelse...:crazy:
 
Sv: Besviken på hästfolk

Mmmmm upptäckte för några år sen att de där v-i-d-r-i-g-a stalltjejerna fortfarande är kvar på min gamla ridskola. Fyrtio år senare! Men nu är de anställda och sköter verksamheten. Skönt att man inte är kvar där! - Visst finns det bra ställen, men om man bara låter dem som är värst och gapigast ta hand om ruljansen, så blir det som det blir. De har ju inte kommit någonstans tävlingsmässigt heller, trots att hela livet spenderats på ridskolan....Då, för länge sen, tyckte man inte om dem för att de var inte snälla mot hästarna. De lär ju inte ha blivit bättre idag. *deprimerad* /T_B
 
Sv: Besviken på hästfolk

Ojojoj, nu blev jag faktiskt impad på allvar! Jag är också återfallsryttare och skaffade häst på nytt vid 40. Och som jag har försökt att komma upp på höger sida! Det går bara inte att koordinera kroppen från det hållet. Även fast jag sitter upp från en hög sten. Sanningen att säga har jag även svårt att gränsla en cykel från höger sida.... Ja ja, när man inte blev som man skulle får man vá som man é....

Vad gäller ovänlighet kan jag bara instämma i att det verkar vara vanligare bland hästfolk än andra, men det finns lyckligtvis en del snälla också. Om man har tur att träffa dem!


brom skrev:
Klintan: om jag känner igen det! När jag blev återfallsryttare som vuxen, från början halkade jag in på nh och western, men hamnade i ett traditionellt tävlingsstall. Det var tufft!
Vet du vad jag är tokig nog att göra? Jo, ungefär varannan gång sitter jag upp från höger sida. Knäppt va? (ironi)
Kärringarna stod på en lång rad, ögonen stod rätt ut ur huvudena på dem, de viskade, tisslade och tasslade och tom hånskrattade när jag gjorde så. När det sen gick fullkomligt bra att göra så, så for de iväg som flugor åt alla håll. Då var det ju inget spännande längre!
Det var bara ett exempel, sånt där hände varje dag och mycket andra saker också, jag blir bara så förbaskad när jag tänker på det.
 
Sv: Besviken på hästfolk

Antti skrev:
Det är där du blir bäst bemött, bland likasinnade.
En fjord är i första hand en ploghäst och mindre byggd för ridning. Så bland körfolket smälter ni bäst in.
En bandyspelare skulle inte bli lika väl bemött bland dina hockey polare, det är bara så.

Vilket pinsamt tydligt sätt att visa sin okunnighet... :o
 
Sv: Besviken på hästfolk

knickedick skrev:
Och som jag har försökt att komma upp på höger sida! Det går bara inte att koordinera kroppen från det hållet. Även fast jag sitter upp från en hög sten. Sanningen att säga har jag även svårt att gränsla en cykel från höger sida.... Ja ja, när man inte blev som man skulle får man vá som man é....

OJ! det har jag inte tänkt på! för när jag kravlar mig upp på hästarna så sitter jag upp från den sida som passar sig bäst för tillfället. Däremot så grenslar jag alltid cykeln från vänster sida, det ska jag försöka tänka på nästa gång jag hoppar på cykeln, tack för tipset! :D
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp