Vi har väl inte kommit så långt än men berättar ändå. Jag finns i Sverige och han i USA.
Maj 2018 - vi får kontakt för första gången i en app där man skickar flaskpost. Min flaska hamnade hos honom, han plockade upp den och vi började prata. Ingen av oss letade relation och använde appen bara för att det var kul. Vi klickade redan från början med samma typ av humor och med intressanta diskussioner. Vi skojade om en road trip och jag som aldrig någonsin har velat träffa någon från nätet sa till min kompis att jag önskar att jag kunde träffa honom för jag visste att vi skulle ha så kul. Jag tänkte också still för mig själv att om jag någonsin skulle vilja ha en pojkvän så skulle det vara någon som honom. Vi pratar under sommaren och kör lite frågelekar och börjar väl gå lite mer på djupet än tidigare, "fiskar" och börjar väl ha mer flirtiga samtal.
September 2018 - när saker väl börjat hända går det undan..
Först inser jag det inte direkt men halvvägs in i månaden inser jag att jag gått och blivit kär. Jag har ALDRIG varit kär förut och trodde aldrig det skulle hända. Vi har ändå kommit så nära nu och jag erkänner det i princip direkt. Han säger att han är kär i mig med. Oh happy days, där inleddes en bubblande glad period. Runt den här tiden får jag för första gången se en bild på honom också
Hösten rullar på och vi pratar väldigt mycket. Från att bara chatta så går vi över till att prata i telefon. Jag har aldrig tidigare vågat prata engelska, det har varit en av mina största rädslor, men redan från sekunden jag svarade gick det bara så bra, det kändes inte jobbigt eller läskigt alls. Efter det började vi videochatta, det tyckte jag var lite jobbigt i början men det gick över först.
Hösten går över till vinter och allt är bara bra. Vi kommer snabbt fram till att vi är mer än vänner, men jag ville inte inleda en relation med någon jag inte träffat och det håller han med om. Men känslomässigt så är vi nog där, ändå.
Mars 2019 - vi träffas för första gången här i Sverige. Allt känns bara toppen redan från start. Han stannar 4 dagar och hinner träffa mina föräldrar lite snabbt samt mina vänner. Nu vet vi med säkerhet att vi är vi och med stor sorg säger vi farväl. Han åker hem och berättar för sin familj. Drama drama. Vi pratar vidare.
Juni 2019 - min tur att åka dit, 10 dagar. Den bästa tiden i mitt liv, allting var helt fantastiskt. Jag träffade hans familj och några vänner, fick följa med på bröllop och träffa släkten osv. Gick ut lite mer offentligt med att det är vi nu.
Sen åkte jag hem. Och nu är vi här och väntar desperat på att julen ska komma så att vi kan ses igen. Det kommer ha gått ett halvår, skittufft men det är vad det är. Vi studerar båda två och därför finns det ingen tid att åka under terminerna. Förmodligen kommer vi träffas under sommar och jul under de kommande två åren, eventuellt någon gång på våren.
Distansförhållande är tufft men för oss är det värt det. Communication is the key för att det inte ska uppstå spänningar eller missförstånd, det är så lätt att bli osäker annars. Vi pratar så mycket vi kan och det är absolut bäst när vi kan prata i telefon ofta, men vissa perioder är det svårt. Vi har dock stadig kontakt hela tiden förutom när vi sover och pratar så mycket vi hinner. Vissa dagar blir det mer, vissa mindre. Men vi litar på varandra och vet var vi har varandra.
Framtidsplaner: vi tar examen båda två, han flyttar hit, vi trollar fram en lägenhet och lever lyckliga i alla våra dagar. The End.
) så hör jag av mig. Jag saknar hans plingande i telefonen.
