Det här är ett äckligt inlägg. Förlåt. Läs det inte om du är äckelmagad.
Men det upptar större delen av min tankeverksamhet för tillfället, så det här är det enda som kommer ut just nu. Jag ska skärpa till mig sen kanske.
Jag tycker lite synd om mina njurar.
Dom kämpar uppenbarligen på mot nån för mig okänd fiende.
Under senaste året har jag - utöver många andra hälsoproblem - börjat få återkommande UVIer, som jag aldrig haft i hela mitt liv tidigare. Jag har blivit ganska dålig av det också, landat på akuten några gånger - jag som dessutom tycker det är så obehagligt att gå till läkare. Jag är liksom inte den påstridiga och aggressiva typen, vilket jag har uppfattat att man måste vara för att få vård överhuvudtaget. Är man försynt och lite bortkommen på hur vården funkar så blir man väldigt lätt bortsorterad. UVI räknas inte som någon farlig eller besvärlig åkomma, så när jag kontaktar vården om det så verkar dom tycka att jag är jobbig och det är lite som "jamen MÅSTE du verkligen komma hit - det brukar faktiskt gå över av sig självt ganska snabbt och så farligt är det ju inte". Jaha, förlåt, men det känns som om jag håller på att dö här och det verkar inte vilja ge med sig av sig själv...
Jag har testat allt det där som man ska göra: dricka C-vitamin, tranbärsjuice, citronvatten, vara noga med att kissa ut allt i blåsan, kissa efter sex, torka sig åt rätt håll, hålla sig varm, sköta hygienen utan att torka ut sig och jadda jadda jadda. Men det hjälper inte mig ett skit.
För 2 månader sedan blev det lättakuten och antibiotika igen, vilket jag egentligen inte är särskilt förtjust i att stoppa i mig... Men trots antibiotikan gick det inte över lika snabbt som tidigare, och en envis värk i njurarna fortsatte hålla sig kvar och gick aldrig över. Klart jag har funderat på att det kanske inte är helt normalt att gå omkring och ha ont i njurarna, men jag har viftat bort det och tänkt att det nog går över tillslut.
Men för någon vecka sedan slog det till igen - det som jag har bedömt som en UVI. Blev väldigt dålig igen - feber, frossa, smärta, medtagen, sprang på toa hela tiden, kissade massa blod, osv. Fick en tid på vårdcentralen efter ett par dar, men väl där sa dom att mitt prov inte visade på nånting! Inga spår av någon sjukdom alls!
Jag fattade verkligen ingenting.
"Men jag har ju dessutom haft ont i njurarna i snart två månade" sa jag. Då föreslog läkaren att jag kanske hade träningsvärk.
Ursäkta men - HA HA HA HA HA!!!
Jag undrar vad den mannen har tränat för något i sitt liv?!... Han borde definitivt skaffa sig en PT! :-D
Dagen efter läkarbesöket slog det till igen och blev ännu värre. Halva dagen satt jag bara på muggen och grinade och
- och här blir det galet äckligt så känsliga läsare varnas å det grövsta -
kissade nästan rent blod och riktigt stora blodklumpar! Allvarligt - jag KÄNDE hur klumparna kom ut, genom så att säga "fel hål".... :-O :-O
Feber, frossa, smärta gråtattacker, smärta, mådde riktigt skit, kunde inte ens lägga mig ner för att jag mådde så dåligt, kunde inte gå mer än några meter från toaletten...
Som tur var gav det med sig. Hela dagen efter var jag sängliggande. Men nu funkar jag igen, fast jag har en envist molande värk i typ livmodern och njurarna.
Folk jag har pratat med tycker att jag borde söka vård. Men själv tycker jag att jag ju gjorde det, och dom sa ju att det inte var något. Ska jag inte lita på det då? Jag frågade även läkaren om det kunde vara något annat problem, kanske med njurarna, men han sa att då skulle det ha synts på provet.
Det kanske går över? Kroppen är ju bra på att läka sig. Jag tänker att det värsta man kan göra är att bli rädd och oroa sig i onödan. Jag vill inte vara hypokondrisk.
Jag funderar bara på att om det kommer ut såntdär, så måste det ju finnas ett stort sår av något slag inne i mina organ på nåt sätt. Det känns lite skumt. Sår utanpå kroppen känns OK - sår inuti kroppen känns inte OK.
Blä.
Men annars är jag ganska glad. ;-)
Men det upptar större delen av min tankeverksamhet för tillfället, så det här är det enda som kommer ut just nu. Jag ska skärpa till mig sen kanske.
Jag tycker lite synd om mina njurar.
Dom kämpar uppenbarligen på mot nån för mig okänd fiende.
Under senaste året har jag - utöver många andra hälsoproblem - börjat få återkommande UVIer, som jag aldrig haft i hela mitt liv tidigare. Jag har blivit ganska dålig av det också, landat på akuten några gånger - jag som dessutom tycker det är så obehagligt att gå till läkare. Jag är liksom inte den påstridiga och aggressiva typen, vilket jag har uppfattat att man måste vara för att få vård överhuvudtaget. Är man försynt och lite bortkommen på hur vården funkar så blir man väldigt lätt bortsorterad. UVI räknas inte som någon farlig eller besvärlig åkomma, så när jag kontaktar vården om det så verkar dom tycka att jag är jobbig och det är lite som "jamen MÅSTE du verkligen komma hit - det brukar faktiskt gå över av sig självt ganska snabbt och så farligt är det ju inte". Jaha, förlåt, men det känns som om jag håller på att dö här och det verkar inte vilja ge med sig av sig själv...
Jag har testat allt det där som man ska göra: dricka C-vitamin, tranbärsjuice, citronvatten, vara noga med att kissa ut allt i blåsan, kissa efter sex, torka sig åt rätt håll, hålla sig varm, sköta hygienen utan att torka ut sig och jadda jadda jadda. Men det hjälper inte mig ett skit.
För 2 månader sedan blev det lättakuten och antibiotika igen, vilket jag egentligen inte är särskilt förtjust i att stoppa i mig... Men trots antibiotikan gick det inte över lika snabbt som tidigare, och en envis värk i njurarna fortsatte hålla sig kvar och gick aldrig över. Klart jag har funderat på att det kanske inte är helt normalt att gå omkring och ha ont i njurarna, men jag har viftat bort det och tänkt att det nog går över tillslut.
Men för någon vecka sedan slog det till igen - det som jag har bedömt som en UVI. Blev väldigt dålig igen - feber, frossa, smärta, medtagen, sprang på toa hela tiden, kissade massa blod, osv. Fick en tid på vårdcentralen efter ett par dar, men väl där sa dom att mitt prov inte visade på nånting! Inga spår av någon sjukdom alls!
Jag fattade verkligen ingenting.
"Men jag har ju dessutom haft ont i njurarna i snart två månade" sa jag. Då föreslog läkaren att jag kanske hade träningsvärk.
Ursäkta men - HA HA HA HA HA!!!
Jag undrar vad den mannen har tränat för något i sitt liv?!... Han borde definitivt skaffa sig en PT! :-D
Dagen efter läkarbesöket slog det till igen och blev ännu värre. Halva dagen satt jag bara på muggen och grinade och
- och här blir det galet äckligt så känsliga läsare varnas å det grövsta -
kissade nästan rent blod och riktigt stora blodklumpar! Allvarligt - jag KÄNDE hur klumparna kom ut, genom så att säga "fel hål".... :-O :-O
Feber, frossa, smärta gråtattacker, smärta, mådde riktigt skit, kunde inte ens lägga mig ner för att jag mådde så dåligt, kunde inte gå mer än några meter från toaletten...
Som tur var gav det med sig. Hela dagen efter var jag sängliggande. Men nu funkar jag igen, fast jag har en envist molande värk i typ livmodern och njurarna.
Folk jag har pratat med tycker att jag borde söka vård. Men själv tycker jag att jag ju gjorde det, och dom sa ju att det inte var något. Ska jag inte lita på det då? Jag frågade även läkaren om det kunde vara något annat problem, kanske med njurarna, men han sa att då skulle det ha synts på provet.
Det kanske går över? Kroppen är ju bra på att läka sig. Jag tänker att det värsta man kan göra är att bli rädd och oroa sig i onödan. Jag vill inte vara hypokondrisk.
Jag funderar bara på att om det kommer ut såntdär, så måste det ju finnas ett stort sår av något slag inne i mina organ på nåt sätt. Det känns lite skumt. Sår utanpå kroppen känns OK - sår inuti kroppen känns inte OK.
Blä.
Men annars är jag ganska glad. ;-)
