Sv: Barockridning till islänning?
Rätta mej om jag har fel, men:
Från flera håll har jag hört att islandshästen hör till de raser som har tacksam byggnad lämpad för barockridning, det gamla sättet att rida på.
Historiskt sett är barockridningen en art av den ridning man brukat sedan vikingatid i vår del av världen, har jag fattat det som. I äldre tider red de gamla hästkarlarna på island på ett väldigt lättsamt och välbalanserat sätt och med mycket lätt munkontakt via kandar. Ett arv som vi nu får rekonstruera ur befintliga rester.
Själv gör jag ett allvarligt menat försök att rida akademiskt med min häst. Ingen av oss kan särskilt mycket sedan innan. Jag tycker att vi har väldigt stor hjälp av den utbildningstrappa som BB utvecklat. Självklart finns det även andra vägar att gå, men BB:s filosofi är tillräckligt spridd för att jag ska kunna få den info jag behöver. Systemet är också tillräckligt intuitivt och logiskt för att man ska kunna träna sej själv rätt så mycket på egen hand, mellan kurstillfällena. Man utvecklar en egen förståelse för vad man ska lägga vikt vid i träningen, hur man läser av hästens förmågor och väljer metoder att förbättra svagheterna. Det tar förstås tid att utveckla en egen uppfattning, men mycket snabbare än om jag ridit för vanlig instruktör!
Jag tycker att barock/AR, så som jag uppfattar den, är väldigt hästvänlig.
Man arbetar enbart med en helt avslappnad häst. Man tragglar inte i timslånga arbetspass, utan arbetar kort och effektivt. Hellre lite men rätt.
Man förbereder hästen mycket väl vad gäller både styrka, smidighet och förståelse för hjälperna innan man ber den utföra en ny uppgift första gången.
Man tänker hela tiden på hur hästen lär sej. Man börjar med att lära hästen att lära sej, så att säga. Arbetet ska vara intressant för hästen, lätt och roligt. Man tar kompromisslös hänsyn till att hästen kan bli trött fysiskt eller psykiskt.
Hela tiden prioriterar man hur hästen reagerar på varje hjälp, och ser till att den reagerar på rätt sätt, eller iallafall gör en ansats till rätt reaktion. Man är noga med att varje detalj ska fungera innan man går vidare, på så vis hinner inte fel växa sej stora innan man tar tag i dem, och utgöra hinder för fortsatt utveckling.
Man sviker aldrig någonsin ekipagets gemensamma balans, och därför blir det lätt för hästen att förstå, hästen kan reagera blixtsnabbt vad man än begär, och man har ett fint utgångsläge för att utbilda hästen väldigt långt. Från första början tränar man hästen på att sätta ner bakhovarna så nära den gemensamma tyngdpunkten som möjligt, för att bära och balansera ekipaget.
Även om man aldrig kommer så långt på utbildningstrappan är det bra nog och gör mycket nytta.
Redan från början av utbildningen förbereder man hästen för äkta samling, dvs samling bakifrån. Man har ingen fas i utbildningen där man samlar hästen framifrån mha tyglar, ett stadium som många ekipage annars fastnar i.
En hjälp betyder alltid samma sak, man skiljer t ex inte på sidförande och drivande skänkel eller använder alla tyglar och skänklar samtidigt i olika kombinationer. Det blir då lättare för hästen att förstå. Man pressar heller aldrig hästen.
Rider man en häst enbart bakifrån så blir den stark i rumpan, sätter sej och det gör dels att den håller mycket längre och får betydligt färre förslitningsskador, den får bättre självförtroende när den inte hänger på framdelen, den blir mer lättmanövrerad, den får vackrare och rumsligare gångarter, den blir bekvämare i rörelserna.
Målet är att rida hästen helt genom ryggen, så till den grad, att man kan rida i enhandsfattning med hängande tyglar. Det, om något, skonar hästen.
Är man riktigt duktig och intresserad står dörren öppen för skolor ovan mark, det är inte så lätt att fortsätta ovan mark med de hjälper man använder i den moderna dressyren (tror jag). Vad sägs om en levad?
Sist men inte minst - den sliter ner bakskorna snabbare än framskorna - ett mått, om något, på att den bär mer med bakdelen än framdelen.
Man får också en massa hängivna kompisar, som alla hellre utgår träningen från vad individen för tillfället klarar, än krav utifrån som känns främmande för hästen. Det går bra att utbilda hästen och ryttaren parallellt. Många kombinerar också AR med annan ridfilosofi.
Visst - som vanligt är det mera ryttaren än läran som gör ridningen! Men jag tror att detta är en väg som ger relativt sett liten risk för snedsteg och återvändsgränder!
Till din fråga - vad gör det akademiska för gångarterna, lyhördheten och aktionen? En hel del, tror jag, av ovan nämnda skäl.