Barn som tycker att han är tjock

[Ems]

Min snart 9-åring har börjat prata om att han tycker att han är tjock, och nu har det också framkommit att han försöker äta mindre för att bli smal.

Och det är så förtvivlat svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta.

Sonen är född stor, alltid legat högt på kurvan och han har betydligt mer hull än de flesta pojkar i den här åldern. Det är dock inget som lyfts av BVC eller motsvarande och de gånger jag själv kollat upp det har det varit min förståelse att han ligger inom normalspannet, om än högt. Pappan är lång och tror att det kommer en tillväxtspurt inom ett par år och att kroppen behöver alla marginaler till dess.

Men frågan är hur vi hjälper honom nu! Jag är mycket medveten om ätstörningsproblematik och vill egentligen bara säga att han duger alldeles perfekt som han är, samtidigt som jag blir osäker kring om vi borde hjälpa honom med sundare sätt att minska i vikt än det han testat själv?

Han tränar redan de flesta av veckans dagar och jag tycker att han äter ganska normalt om jag jämför med barn i hans ålder runt omkring oss. Det är alltså inte så att det bara är att sluta kakor, utan det skulle behöva vara fråga om någon typ av lågkalorikost för att det skulle ha mer än marginell effekt.

 

[skiesabove]

Eller bara mindre portioner, mer grönsaker, inte dricka kalorier, inte fika/socker annat än på lördagar?

Om vikten verkligt är ett problem alltså. Har du frågat skolsköterskan?

 

[Ems]

Eller bara mindre portioner, mer grönsaker, inte dricka kalorier, inte fika/socker annat än på lördagar?

Om vikten verkligt är ett problem alltså. Har du frågat skolsköterskan?

Nej vikten är inte ett problem rent medicinskt. Det som är ett problem är att barnet upplever sig som tjock.

Givetvis pratar vi om vilken mat kroppen behöver, vad olika näringsämnen innebär osv men vi har hittills inte pratat om mat i termer av hur man äter för att gå ner i vikt. Det jag funderar över nu är om vi ska börja prata också om dessa delar, för att på sätt kunna styra att han får tillgång till fullständig och korrekt information, eller om vi med det bara skulle liksom sanktionera hans negativa tankar kring vikt och mat.

Jag är alltså inte i behov av att få info om hur barn ska äta, utan vill höra om någon har kloka inspel kring hur man närmar sig dessa frågor tillsammans med barnet.

Jag passar ändå på att nämna att vi föräldrar är ganska medvetna i kostfrågor och mycket av det du skriver är sådant som vi redan gjort och gör. Sonens egna preferenser tillsammans med genetik innebär dock att det inte räcker för att han ska vara en smalis, vilket alltså är vad han önskar. I den här åldern är det också så att flera måltider äts hos kompisar, där det ibland oclså bjuds på godis och snacks, vilket är svårt för oss att styra över.

 

[SpanskaLoppan]

Var får han det ifrån? Skolan? Sociala media? Vad tänker han själv om "tjock"? När är man tjock? Vad är laddat i det? Är man en dålig person? Äcklig? Vad händer när man blir smal då?
Vet ni hur barnen pratar om och med varandra om utseende?

Finns det nån sorts acceptans från början hos er son för att kroppar är olika? Nåt att bygga vidare på liksom.
Jag har försökt vara smal hela livet - det gick åt skogen totalt. Jag är ganska kraftigt byggd och har(för att vara kvinna)stora lungor, bred bröstkorg, breda axlar. Därtill korta ben till min kroppslängd och rejäla lår och vader. Även de år jag levde på svältkost och sprang till det smakade blod varje morgon. Jag såg aldrig ut som de smala tjejerna trots mina ansträngningar. Kan er son ta in ett sånt resonemang? Iaf så det finns i bakgrunden... Att alla inte kommer se likadana ut även om alla var smala.
Jag vet ingenting om hur man ska prata med barn om sånt här vill jag säga. Bara tänker högt och vill hjälpa till så gott det går för det.måste vara hjärtekrossande att höra sitt barn prata så om sig själv.

Dottern var 7 år när hon och en klasskompis tittade sig i spegeln hemma hos oss och kompisen förundrades över dotterns feta lår. 7 år och nyligen börjat första klass fick hon veta att hennes lår och rumpa var så feta att det nästan var äckligt. Det kändes helt sjukt. Hon har alltid varit normalviktig.
Nu är det sonen, 9 år, som konstaterat att han är ful. Fulare än alla andra. De står och jämför sig i skolan. 8-9 åriga småkillar. Den som är längst är snyggast. Och den som har störst muskler. Dom får bestämma mer saker. Är man spinkig och rödhårig med glasögon och fräknar som sonen - då är man nörd och ska vara tyst.
De är så små när det börjar nu förtiden

 

[MML]

Om vikten inte är ett problem, utan problemet är att ditt barn upplever sig som "för tjock" trots att han inte är det, så tror jag inte att hjälp till viktminskning är rätt väg att gå. Jag tror i stället att han behöver få hjälp och stöd i att veta att han är bra som han är, att alla kroppar ser olika ut, att man inte ska jämföra sig med andra utan att det viktiga är att man själv mår bra och tar hand om sig själv.

 

[skiesabove]

Min dotter är 10, och jag har pratat med henne om att hjärnan och musklerna behöver lagom med mat och olika sorters mat. Att när man växer så är det viktigt att inte sluta äta.

Jag brukar också använda ordet stark, att vi äter och rör på oss för att bli starka så att våra kroppar mår bra.

Vi har nolltolerans på extra socker på veckodagarna, för alla i husets skull. Inte ens juice, vill man ha något sött får man ta en frukt. Det skulle aldrig falla någon av hennes kompis föräldrar att ge godis eller fikabröd på en veckodag heller. Inte främst på grund av vikt, utan pga att dom ska snart lägga sig och upp till skolan . Alla har ju aktiviteter på kvällarna och är på fritids till typ kl 16, det är sällan hon ens hinner umgås med någon på eftermiddagen/kvällen på veckodagar.

Och att det snacksas på helgen i rimlig mängd är ju ingen fara för ett aktivt barn.

Men tillbaks till hur man pratar med barn om vikt: jag styr alltså in konversationen på att fokusera på frisk och stark istället. Kroppar ser ju olika ut, olika långa, olika breda. Det viktiga är att vi tar hand om den.

 

[animalasia]

Jag är nog inne på samma banor som @skiesabove. Jag resonerar att mat är bensin för kroppen och man äter när man är hungrig och slutar när man är mätt. Jag berömmer aldrig att någon äter upp eller liknande och jag kommer ihåg att jag hade långa diskussioner på jobbet med kollegor (på förskola) om detta. Det finns någon skev tradition att barn ska både bli bannade och få beröm i relation till mat.

Många vuxna som har en komplicerad relation till mat vittnar ju om mat som mycket känslomässigt. De äter när de är ledsna, glada, arga etc så att fundera över hur man pratar om mat med sina barn är verkligen sunt. Kanske finns det råd att få från BVC eller liknande.

 

[Rumpnissen]

Men frågan är hur vi hjälper honom nu! Jag är mycket medveten om ätstörningsproblematik och vill egentligen bara säga att han duger alldeles perfekt som han är, samtidigt som jag blir osäker kring om vi borde hjälpa honom med sundare sätt att minska i vikt än det han testat själv?

Jag tänker att det ända ni ska göra är att berätta för honom att han duger precis som han är. Att människor kommer i olika storlekar och former alldeles oberoende på hur och vad man äter och hur mycket man rör sig. En del har hög förbränning och nätta i sin kroppsbyggnad, andra är mer rejäla och har lättare att lägga på sig. Vad vi äter och hur mycket vi rör oss spelar roll, men hur orättvisa förutsättningar vi har glöms ofta bort.

Tanken på att ens prata med en normalviktig 9-åring om och hur man går ner i vikt får mig att bli... mållös. Absolut inte.

Kan tipsa om Kajjan Anderssons bok om Kroppspositivt föräldraskap.

 

[Ems]

Tack för all klok input!

Mycket av det ni nämner är sådant som vi redan gör. Jag har själv arbetat mycket med kroppspositivitet och varit noga med att prata med barnen om hur kroppen fungerar snarare än hur den ser ut. Mat är viktigt för energi, ork och humör och vikten av att äta varierat utan några direkta förbud. Barnen får glass på fredagar och en liten påse godis på lördagar, men får lingonsylt till köttbullarna och fruktyoghurt de morgnar de vill ha det. Väldigt lite sötad dryck men inga förbud när vi är bortbjudna eller hos kompisar.

Även om det är mycket träningar på vardagar så hjälps vi ofta åt med andra familjer så emellanåt är det mellanmål hos kompisar som ofta kan vara tex mackor med nutella eller juice och oboy att dricka. På scouterna grillas det marshmallows och bjuds på varm choklad. På helgen är vi bortbjudna och det finns snacks och på söndagen är det kanske kalas så att det blir godispåse då också.

Jag tycker med andra ord att det är svårt att helt styra intaget utan att lägga till förbud och ge sötsaker väldigt mycket uppmärksamhet.

Men det är som ni skriver, livet är orättvist och även om det här inte gör sonen medicinskt överviktig så innebär den här hyfsat avslappnade inställningen att han ligger väldigt högt inom normalspannet. I perioder där vi försökt vara mer restriktiva, vilket var enklare när han var yngre och mer omedveten, har det märkts på vikten men någon spinkis kommer han ju aldrig att bli.

Hur som, möjligen ett sidospår. Det jag tycker är svårast nu (tack för att ni hjälper mig att få kläm på mina egna tankar!) är ju att han själv börjat experimentera för att försöka gå ner i vikt. Och omvärldens påverkan är ju stark, jag är helt enkelt orolig att det inte längre räcker särskilt långt att jag pratar om att alla är olika och hur han är perfekt just utifrån sina förutsättningar.

Jag är själv ganska känslig för att bli undanhållen information och därmed i någon mån bli klappad på huvudet, och utifrån det perspektivet, tillsammans med vetskapen att jag aldrig kommer kunna kontrollera att han faktiskt äter, funderar jag på om man i kombination med att fortsätta prata om självacceptans och hur alla kroppar är olika också ska låta barnet få veta hur man som barn kan tänka för att äta nyttigt.

 

[Ems]

Var får han det ifrån? Skolan? Sociala media? Vad tänker han själv om "tjock"? När är man tjock? Vad är laddat i det? Är man en dålig person? Äcklig? Vad händer när man blir smal då?
Vet ni hur barnen pratar om och med varandra om utseende?

Tack för bra tankar! Jag har luskat lite och barnen idag är ju till viss del duktiga på sånt här så sonen förklarar att han vet att det inte är sämre men för just honom så känns det inte bra att vara tjock Men vi ska pratar mer om det, bra frågor!

Och så ledsamt att höra om dina barn! Att växa upp är verkligen traumatiskt, och jag befinner mig väl lite mitt i övergången mellan att faktiskt kunna styra mycket över sitt barns vardag till att lära mig leva med att omvärlden har större påverkan

 

[Ems]

Jag tänker att det ända ni ska göra är att berätta för honom att han duger precis som han är. Att människor kommer i olika storlekar och former alldeles oberoende på hur och vad man äter och hur mycket man rör sig. En del har hög förbränning och nätta i sin kroppsbyggnad, andra är mer rejäla och har lättare att lägga på sig. Vad vi äter och hur mycket vi rör oss spelar roll, men hur orättvisa förutsättningar vi har glöms ofta bort.

Det här är väldigt mycket i linje med hur vi gjort och resonerat hittills, men det är lätt att tappa bort sig så tack för påminnelsen!

Sonen är dessutom utanför normen även på andra plan så vi pratar mycket om olika förutsättningar men har kanske missat det lite just vad gäller utseendebiten.

 

[stjarnhimmel]

Om de pratar mkt mellan kompisarna om dessa saker så kanske det kan vara en ide att prata med skolan? De kanske kan ta ett samtal om dessa saker dvs att folk ser olika ut och det är okej att det är så.
Något som jag tror barn lätt uppfattar är att smal är bra och att vara större är sämre och innebär otränad. En sak jag tycker är bra är att också titta på tex sport för att se att folk ser olika ut även i sporter. Tex har jag tittat på friidrott med släktingars barn och det var bra att på ett ickedömande sätt se att folk som är med i OS kan också vara större. Man kan vara elitidrottare även fast man inte är smal.

Så jag tror mkt på att komma åt tanken att smal är bra och större sämre för det låter ju som det inte är själva vikten som är problemet.

 

[Kamomilla]

Ser han upp till sin pappa? Såg han likadan ut i den åldern? Kolla på bilder isf för att visa hur det ändras med ålder.

 

[Tonto]

Var får han det ifrån? Skolan? Sociala media? Vad tänker han själv om "tjock"? När är man tjock? Vad är laddat i det? Är man en dålig person? Äcklig? Vad händer när man blir smal då?
Vet ni hur barnen pratar om och med varandra om utseende?

Finns det nån sorts acceptans från början hos er son för att kroppar är olika? Nåt att bygga vidare på liksom.
Jag har försökt vara smal hela livet - det gick åt skogen totalt. Jag är ganska kraftigt byggd och har(för att vara kvinna)stora lungor, bred bröstkorg, breda axlar. Därtill korta ben till min kroppslängd och rejäla lår och vader. Även de år jag levde på svältkost och sprang till det smakade blod varje morgon. Jag såg aldrig ut som de smala tjejerna trots mina ansträngningar. Kan er son ta in ett sånt resonemang? Iaf så det finns i bakgrunden... Att alla inte kommer se likadana ut även om alla var smala.
Jag vet ingenting om hur man ska prata med barn om sånt här vill jag säga. Bara tänker högt och vill hjälpa till så gott det går för det.måste vara hjärtekrossande att höra sitt barn prata så om sig själv.

Dottern var 7 år när hon och en klasskompis tittade sig i spegeln hemma hos oss och kompisen förundrades över dotterns feta lår. 7 år och nyligen börjat första klass fick hon veta att hennes lår och rumpa var så feta att det nästan var äckligt. Det kändes helt sjukt. Hon har alltid varit normalviktig.
Nu är det sonen, 9 år, som konstaterat att han är ful. Fulare än alla andra. De står och jämför sig i skolan. 8-9 åriga småkillar. Den som är längst är snyggast. Och den som har störst muskler. Dom får bestämma mer saker. Är man spinkig och rödhårig med glasögon och fräknar som sonen - då är man nörd och ska vara tyst.
De är så små när det börjar nu förtiden

Nu för tiden? Jag blev mobbad för mitt utseende från 5 års ålder. Det är inget nytt och lär väl tyvärr inte ändras heller.

 

[Rumpnissen]

Tack för all klok input!

Mycket av det ni nämner är sådant som vi redan gör. Jag har själv arbetat mycket med kroppspositivitet och varit noga med att prata med barnen om hur kroppen fungerar snarare än hur den ser ut. Mat är viktigt för energi, ork och humör och vikten av att äta varierat utan några direkta förbud. Barnen får glass på fredagar och en liten påse godis på lördagar, men får lingonsylt till köttbullarna och fruktyoghurt de morgnar de vill ha det. Väldigt lite sötad dryck men inga förbud när vi är bortbjudna eller hos kompisar.

Även om det är mycket träningar på vardagar så hjälps vi ofta åt med andra familjer så emellanåt är det mellanmål hos kompisar som ofta kan vara tex mackor med nutella eller juice och oboy att dricka. På scouterna grillas det marshmallows och bjuds på varm choklad. På helgen är vi bortbjudna och det finns snacks och på söndagen är det kanske kalas så att det blir godispåse då också.

Jag tycker med andra ord att det är svårt att helt styra intaget utan att lägga till förbud och ge sötsaker väldigt mycket uppmärksamhet.

Men det är som ni skriver, livet är orättvist och även om det här inte gör sonen medicinskt överviktig så innebär den här hyfsat avslappnade inställningen att han ligger väldigt högt inom normalspannet. I perioder där vi försökt vara mer restriktiva, vilket var enklare när han var yngre och mer omedveten, har det märkts på vikten men någon spinkis kommer han ju aldrig att bli.

Hur som, möjligen ett sidospår. Det jag tycker är svårast nu (tack för att ni hjälper mig att få kläm på mina egna tankar!) är ju att han själv börjat experimentera för att försöka gå ner i vikt. Och omvärldens påverkan är ju stark, jag är helt enkelt orolig att det inte längre räcker särskilt långt att jag pratar om att alla är olika och hur han är perfekt just utifrån sina förutsättningar.

Jag är själv ganska känslig för att bli undanhållen information och därmed i någon mån bli klappad på huvudet, och utifrån det perspektivet, tillsammans med vetskapen att jag aldrig kommer kunna kontrollera att han faktiskt äter, funderar jag på om man i kombination med att fortsätta prata om självacceptans och hur alla kroppar är olika också ska låta barnet få veta hur man som barn kan tänka för att äta nyttigt.

Men du, han är inte överviktig. Och det jag skriver nu hade jag skrivit även om han var lite/måttligt överviktig.

Jag tror inte att det är någon nytta med att fundera över om han äter någon macka med nutella och dricker ett glas oboy då och då. Man kan inte, och bör inte, helt styra en 9-årings matintag. Det viktigaste är de måltiderna som han oftast äter hemma, som frukost och middag, är någorlunda nyttiga. Men inte heller de tycker jag ska innehålla förbud. Mat ska vara lustfylld, trevlig, god och gärna sociala tillfällen!

Det enda förbudet mina barn som är 10 och 13 år har, är att de inte får dricka alkohol. Det finns inga andra förbud. Därmed inte sagt att dom äter godis hela dagarna och dricker läsk till alla måltider. Dom äter fem måltider om dagen, på regelbundna tider. Dom äter det vi vuxna handlar hem och lagar, och det de känner för till frukost och mellis. Den stora har månadspeng och vi vet att han köper godis ibland, det kan vi inte förbjuda. Men vi hoppas att de vanor han fått sedan han var bebis sitter kvar, ungefär i alla fall. Vad det låter som har vi mångt mycket mindre regler kring mat än ni och dom äter nog betydligt onyttigare. Ändå blev vi uppringda av skolsköterskan för yngsta sonen är underviktig. Vi gör ingenting åt det. Han mår bra, är glad, trivs i skolan, har aktiviteter. Vad han väger spelar ingen roll då.

Jag tycker fortfarande att det är mycket viktigare att prata om hur man mår, hur man känner sig och att alla ser olika ut. Visa vad som är nyttigt genom den maten ni handlar hem och lagar. Jag tror det är jättesvårt att prata om nyttig barn med ett barn som tycker det är tjockt, utan att det ska sätta mer griller i huvudet på dem. Däremot tycker jag att det är jätteviktigt att prata om tankarna han har kring att han är tjock och vad dom beror på. Men helt utan att prata om mat samtidigt.

 

[MML]

Jag tycker att @Rumpnissen skriver mycket klokt, och jag vill säga att jag håller med om att prata om de här tankarna om att han är tjock/skulle vilja vara smalare, helt separat från mat-prat. I det samtalet tänker jag mig även att man kan fråga vad barnet tänker om "tjock" respektive "smal". Kanske finns där ett synsätt om att tjock är dåligt och smal är bra, som behöver arbetas med? Kanske har han snappat upp något från vuxna i sin omgivning? Kanske har någon sagt något elakt? Jag tror att det är bra att undersöka varifrån tankarna kommer, och hur han tänker om det.

Maten skulle jag låta vara helt frikopplad från samtal om tjock/smal o. s. v. Mat är bränsle som kroppen behöver för att fungera bra. Olika sorters bränsle behövs för olika saker, och är man aktiv i skolan och på fritiden, kanske tränar, leker fysiskt och inte bara stillasittande vid en skärm, och dessutom växer, så behöver kroppen bra bränsle. Jag tror inte på att prata om mat i former av "nyttigt" och "onyttigt" - det tycker jag inte ens om när jag pratar med andra vuxna. All mat är bra mat, all mat är bränsle, men allt passar inte alltid. En nutellasmörgås kanske är precis den snabba energikicken man behöver innan man sticker ut och spelar fotboll eller leker hopptävling med kompisarna, till exempel, men äter man det till mellis varje dag kanske inte tänderna mår så bra. Jag skulle vara väldigt försiktig med att säga att nutellasmörgås är "onyttigt", "dåligt" eller liknande.

 

[Badger]

Min snart 9-åring har börjat prata om att han tycker att han är tjock, och nu har det också framkommit att han försöker äta mindre för att bli smal.

Och det är så förtvivlat svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta.

Sonen är född stor, alltid legat högt på kurvan och han har betydligt mer hull än de flesta pojkar i den här åldern. Det är dock inget som lyfts av BVC eller motsvarande och de gånger jag själv kollat upp det har det varit min förståelse att han ligger inom normalspannet, om än högt. Pappan är lång och tror att det kommer en tillväxtspurt inom ett par år och att kroppen behöver alla marginaler till dess.

Men frågan är hur vi hjälper honom nu! Jag är mycket medveten om ätstörningsproblematik och vill egentligen bara säga att han duger alldeles perfekt som han är, samtidigt som jag blir osäker kring om vi borde hjälpa honom med sundare sätt att minska i vikt än det han testat själv?

Han tränar redan de flesta av veckans dagar och jag tycker att han äter ganska normalt om jag jämför med barn i hans ålder runt omkring oss. Det är alltså inte så att det bara är att sluta kakor, utan det skulle behöva vara fråga om någon typ av lågkalorikost för att det skulle ha mer än marginell effekt.

Tänker att det man först funderar över är om någon sagt någonting i skolan helt enkelt, om barn har sagt ngt om vad han äter eller hur han ser ut eller om en idrottslärare pratat mycket om att vara smal och hälsosam (helt välmenande) och om det i så fall är någonting man kan ta till grund för diskussionen, eller kanske rent av behöver prata med skolan om.

Om det inte är skolan kanske det är Tictoc och då kanske han har ohälsosamma algoritmer på Tictoc som måste bort på något vis.

Dvs helt enkelt försöka utröna varifrån det kommer och behandla källan.

 

[CaisaCax]

Sök på 1177 efter ”samtalsstöd för barn och ungdomar”. Även om ni verkligen verkar göra ett bra jobb som föräldrar så kan det vara värt att ta professionell hjälp i ett tidigt läge.