Barn och arg hund... igen

[Mitten]

Ja, imorgon skall vi till min pappa igen. Jag vet inte om ni minns tråden om hans golden retrievrar som är väldigt aggressiva mot barn (egentligen är det den ena, och den andra hänger på). Även vissa utvalda vuxna morra den åt. Jag har inte varit där sedan den förra tråden skrevs, men nu är det dags ändå. Pappa har efter många diskussioner gått med på att hålla isär barn och hundar med lite galler, så de har varsin halva.

(Bara för det läste jag den här artikeln http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7170458.ab och blev ännu mer nervös, vad dum jag är )

Jag undrar lite, hur beter man sig som vuxen med hundarna? Skall vi bara ignorera dem och låta dem vara ifred? Eller skall vi klappa dem och allt men hålla barnen borta? Skall hon hälsa på dem när hon kommer (under kontrollerade former) och sedan separeras från dem?

När vi kommer är de ofta väldigt exalterade och hoppar och skäller och snor om benen på oss. Jag brukar ignorera dem tills de lugnat ner sig lite och klappa lite då. Nu skall de som sagt avskärmas med lite galler så de har ett eget utrymme. Är det något jag bör tänka på för att dottern inte skall bli hundrädd och för att allt skall avlöpa så smidigt det går?

Gamla tråden http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1012950

 

[Brandgul]

Sv: Barn och arg hund... igen

Jag stängde bort min rädda/galna/hispiga hund när vi fick besök. Folk gick inte fram och hälsade på henne. Hon fick lugna ned sig själv. Jag bad henne bara gå och lägga sig och strunta i besöket. Visst kunde folk gå fram och hänga över grinden och klappa henne, men det kändes mer stressande för henne.

Jag hade bara inte brytt mig om hundarna faktiskt. Kanske sagt hej hej.

 

[lil-sis]

Sv: Barn och arg hund... igen

Vill du inte umgås med dem så strunta i dem.

Du litar inte riktigt på dem eller hur? Då är det bättre att låta bli än att låta dottern se att du inte litar på dem, barn är ju smarta.

 

[Mitten]

Sv: Barn och arg hund... igen

Jag litar inte på dem i umgänge med dottern, men jag är inte ett dyft rädd för dem för egen skull. De har alltid varit glada och trevliga mot mig och lytt mig om jag sjasat bort dem eller så, så jag är inte rädd för dem eller så generellt själv.

Jag vill kanske mest få bekräftat för mig själv att jag gör rätt om jag ignorerar dem. Eller, ja, typ säger hej hej sluta hoppa, såså, och sen är det bra liksom. Inte försöka visa Elina att det är okej med hundar eller så genom att klappa dem själv. Det får man kanske vänta med tills man har en barnvänlig hund...

Den här sitsen är jobbig, känns tungt att morfar är mer intresserad av sina principer och hundarna än av sitt barnbarn. Hon missar ju relationen med honom.

 

[Brandgul]

Sv: Barn och arg hund... igen

Jag tycker att du gör rätt iaf som inte bryr dig så mycket. Elina kan träffa andra hundar när det blir tillfälle.

Min kompis har en son och katter och trots att katterna är snälla så är han livrädd för både hundar och katte. Vår son som inte har husdjur alls skrattar så han kiknar när hundarna kommer fram och slickar honom i ansiktet. Han träffar inte hundar så jätteofta, men trots det så har han inte utvecklat någon rädsla. Jag tror att barn är lite olika. Jag tror att hon har famtiden för sig ändå Sen är det jobbigt med hundar i ansiktet. Om några år är hon längre och då blir det lättare!

 

[Mitten]

Sv: Barn och arg hund... igen

Ja hon är ju tyvärr redan rädd för hundar av typ golden, labrador. Andra hundar går bra, även bamsestora, bara de inte påminner om pappas hundar för mycket. problemet är att hon förknippar även sin morfar med dem, så hon är rädd för honom också i början ...

Ja jag kanske oroar mig för mycket i förtid.

 

[Brandgul]

Sv: Barn och arg hund... igen

Fortsätt med de andra hundarna. Jag tror absolut att det går att lösa.

Min lillasyster blev biten i ansiktet som liten och blev hundrädd efter det. Men sen när hon blev lite äldre och kunde tänka mer så löste det sig med hjälp av väldigt snälla hundar! Men jag kan nog tänka mig att hon fortfarande tycker det är läskigt med okända hundar som hoppar mot hennes ansikte...

 

[havreflinga]

Sv: Barn och arg hund... igen

Skall hon hälsa på dem när hon kommer (under kontrollerade former) och sedan separeras från dem?

Han har ju varit motvillig till att stänga in hundarna, så därför tänker jag att det finns en risk att han börjar förhandla, ifall ni först låter hundarna vara med och hälsa. Då kanske han hävdar att nu går det ju bra, de är lugnare än vanligt o s v.

 

[Mitten]

Sv: Barn och arg hund... igen

Sant!
Man måste vara lite psykolog, jag har till exempel framfört det hela som att det är ju skönast för hundarna att slippa oroa sig för Elina. Och förklarat att en tvååring kan klappa fint och sedan smälla till på nosen eller peta i ögat... och att det är för allas skull. Och det ÄR det ju iochförsig.

Min bror med familj kommer också, och där är ju sitsen lita annorlunda - deras tioåring och sjuåring är redan livrädda för hundar och vill inte åka dit egentligen. Så de kommer inte gå med på några kompromisser.

Elina som är så duktig med våra katter, och det går så himla bra med dem! Hon ser när katten blir arg, då brukar hon säga 'Pixie vass!' . Det betyder att klorna kommer om man forsätter pilla på henen.

 

[rubytoo]

Sv: Barn och arg hund... igen

Självklart hålla bort hundarna och om det skulle vara något problem så hade jag inte åkt dit.

 

[jacko]

Sv: Barn och arg hund... igen

Det där hade kunnat vara min pappa, om han hade haft kvar hund... Han skulle också sätta hunden före Ellen.

Jag hade sagt till min pappa att det inte funkar att umgås hemma hos honom så länge hunden/hundarna beter sig så, och sagt att Elina har redan blivit rädd för retrievrar pga hans hundar. Du vill ju inte att hon ska bli ÄNNU mer rädd.

Kanske pappa kan komma till er?
Om inte (vilket min pappa inte gör - fastän han bara bor 5 mil bort), säg att hundarna ska stängas in. Ovillkorligen.

Gamla gubbar med sina förbaskade principer får faktiskt inse att det är viktigare med barnbarnen.

 

[Sar]

Sv: Barn och arg hund... igen

Jag hade valt att helt ignorera hundarna, det är ju inte därför ni är där!

En lekkamrat till våra tjejer har skaffat en labradorvalp/unghund som är så glad, så glad.
Men, hon är alldeles för hoppig och burdus (brukar sitta fast när vi kommer) och mina tjejer blir osäkra så där väljer vi att de inte hälsar och jag själv (som har haft hund hela min uppväxt men inte är speciellt förtjust i ouppfostrade dito) ignorerar henne tills hon lugnat sig och då hälsar jag.
Där hade det självklart varit ok att barnen också hade hälsat men då är de redan fullt upptagna i leken.

 

[Brandgul]

Sv: Barn och arg hund... igen

Ibland tror jag att hundarna försöker passa på att göra av med lite energi under sina otroliga hälsningsprocedurer. Det blir helt plötsligt tillåtet att slamsa, tramsa och hoppa runt och det är väl rätt skönt om man har energi eller lite tråkigt. Jag tror det är bra att de lär sig att just hälsning är något som de inte behöver lägga 110% krut på. Jag har ju själv haft retriever Jo det kan se ut som att det äääääär jääättesynd om dem... Mina hundar verkarde ibland inte vara intresserad av människan som kom, bara slamset och runthoppandet...

 

[Mitten]

Sv: Barn och arg hund... igen

Det där hade kunnat vara min pappa, om han hade haft kvar hund... Han skulle också sätta hunden före Ellen.

Jag hade sagt till min pappa att det inte funkar att umgås hemma hos honom så länge hunden/hundarna beter sig så, och sagt att Elina har redan blivit rädd för retrievrar pga hans hundar. Du vill ju inte att hon ska bli ÄNNU mer rädd.

Kanske pappa kan komma till er?
Om inte (vilket min pappa inte gör - fastän han bara bor 5 mil bort), säg att hundarna ska stängas in. Ovillkorligen.

Gamla gubbar med sina förbaskade principer får faktiskt inse att det är viktigare med barnbarnen.

Skall de komma till oss kan de inte komma allihop - för hundarna kan inte vara ensamma hemma. Och så måste pappa hem innan nästa promenad för att det inte går att hålla båda två

 

[Mitten]

Sv: Barn och arg hund... igen

Min bror med familj kom inte igår så jag stod ensam med kraven, jag som behövt brors stöd .

Det gick efter omständigheterna bra. Jag och min man fick ju inte sitta något tillsammans, för en av oss var med dottern hela tiden. Vi spärrade av med galler som vi flyttade runt. Tyvärr ville Elina fram till hundarna, och hundarna stod mest och stirrade genom gallret och ville ditåt. Trots böcker och leksaker var det ett sjå att hålla henne på 'rätt' sida. När vi var i samma område som hundarna bar vi henne, och då nosade de på fötterna och slickade lite och så, det tyckte hon var läskigt först tyckte hon men sedan var det bara roligt.

Det är så konstigt, ser jag hundarna såhär som lufsar kring som valpar så skulle jag ALDRIG tro att de skulle kunna vara aggressiva alls. Men jag vet ju att den ena kan vända tvärt och bli jättearg på lillan. Det är så tråkigt, Elina missar ju hela relationen med morfar, hans underbara fru och min halvbror. Det är så synd. Men vi överlevde ännu ett besök