På kursen jag går så ska man träna på att iaktta sig själv, sina känslor och sina reaktioner i olika situationer. Känns lite underligt att göra det så aktivt, som navelskåderi, men jag har ju redan funderat mycket över beteende tidigare så egentligen är det väl inte så stor skillnad. Men nånstans så märker jag att jag tycker att det är lite jobbigt att lägga så mycket energi på att iaktta mig själv, försöka lära känna mig själv, vara nyfiken på att utforska mina känslor och försöka se objektivt på mina reaktioner – det känns inte riktigt OK, inte riktigt tillåtet. Som att det är förmätet, skamligt, töntigt, eller nåt annat. Kanske är jante som knackar mig på axeln.
För närvarande så iakttar jag en person som dom senaste dagarna har varit ganska tystlåten på jobbet. Det känns inte som att jag har nånting att säga eller någon förmåga att formulera ord. Jag drar mig tillbaks, blir tyst, har inget att komma med, känner mig tom och energilös. På fikarasterna så bidrar jag just inte med nåt. Andra dagar (mer normalt sett) så kan jag känna mig glad, energisk och fylld av engagemang, omtanke, åsikter, tankar och saker jag vill förmedla. Men nu är jag bara tyst. Visst svarar jag på tilltal och säger nåt självmant ibland, men jag KÄNNER mig extra tyst och tom. Hittar inga ord. Har ingen fantasi. Ingen energi eller engagemang. Sitter och stirrar ner i bordet med tom hjärna. Jag gillar inte riktigt känslan, men vet inte vad jag ska göra åt den mer än att vänta på att den ska gå över. Tidigare på dagen idag fick jag ett lass data som behövde städas och struktureras upp, och fan vad roligt det var! Grävde ner mig så jag höll på att missa både fika och lunch! Perfekt för mitt sinnestillstånd tydligen, att sitta och strukturera data.
Jag känner mig lite som en urpyst ballong. Jag har känt den känslan tidigare, det är en liknelse som återkommer i mina funderingar. När man är full av energi och har gott självförtroende så kan man lätt ta upp sin plats i livet och bland andra människor. Det är som att man är en uppblåst ballong som svävar fram och försvarar sitt utrymme och sin självklara rätt att ta upp en plats. När andra bumpar in i en så studsar dom bara tillbaks igen. Livet blir mycket lättare då.
Men själv har jag ibland lite svårt att hitta det där läget rent energimässigt. Ibland pyser luften ur mig, och jag fastnar i ett läge där jag inte har energi nog att ta upp en plats eller försvara mig själv och min rätt att finnas till. Då känner jag mig som en urpyst ballong – bara en sladdrig ynklig slamsa, som blir överkörd och trampad på och som totalt har tappat förmågan att ta upp den plats på jorden som är min. Då kastas jag bara runt av andras armbågar, fyller inte upp mitt värde, kan inte försvara mina gränser, utan är energilös och tom. Skitjobbigt läge.
Det roliga är att jag ibland kan applicera min ballongkänsla på andra människor. ”Hon är verkligen en stor och fin ballong idag” eller ”Han verkar helt urpyst”....
En annan liknelse som har återkommit och som jag också ser hos andra människor är flugpappret. Det är som att vissa människor går genom livet med ett teflonskal – allt liksom bara rinner av dom, och oavsett händelse så är det som att dom ruskar på sig och går vidare med humöret och energin i behåll. Beundransvärd egenskap, tycker jag! För själv har jag kämpat mot flugpappret... Jag har varit mer som ett flugpapper, som verkligen fastnar i känslor och suger åt mig av dåliga händelser. Om något händer som drar ner mig så klabbar det liksom fast i mig och jag tappar helt energi, styrfart, livslust och whatever. Som att fastna i ett jävla flugpapper. Jag har försökt jobba mig bort från flugpappersmentaliteten och lära mig tänka mer som en teflonmänniska, men det är inte alltid lätt. Häromdagen så mötte jag en människa som verkligen påminde mig om flugpappret. Personen berättade om en motgång, och min spontana känsla och tanke var ”ja det var ju jobbigt, men det är väl bara att spotta i nävarna och komma igen och försöka på nytt”. Men personen ifråga verkade helt ha grävt ner sig över det som hänt och tappat all lust att fortsätta med nånting. ”Men fy, den stackarn har verkligen en flugpapperspersonlighet!” fann jag mig själv att tänka.
Nu när mitt humör är inne i ett lite eljestläge, så hittar min hjärna förstås också saker att grubbla över - för att lägga lite extra vedklabbar på dysterbrasan. Och det handlar om ansvar och prestation. När jag nu under början av det här året har övertrasserat mitt energikonto och hamnat i lite allvarligare stressläge inte mindre än två gånger, så har jag kopplat övertrasseringarna till aktiviteter där jag antingen har tagit någon form av ANSVAR, eller aktiviteter som har varit kopplade till att jag ska PRESTERA något. Det är som att ansvar och prestation kostar mer energi för mig än jag har på mitt konto. Och det gör mig väldigt ledsen. För jag har ändå varit en hyfsat driftig människa under mitt liv, vilket gör att jag lätt hamnar i situationer där lite ansvar eller prestation ofta är iblandat. Ska jag nu inte kunna göra sånt längre? Måste jag tacka nej till allting som innebär någon form av ansvar eller prestation? Det känns som en rejäl förlust.
Senaste veckan har jag varit minimalt uppbokad. Mest bara åkt fram och tillbaks till jobbet och varit hemma. Och det känns som ren och skär njutning! Att bara vara hemma och ta hand om det nödvändigaste och annars bara sitta och stirra rakt fram en hel kväll – jippi! Det är som att jag inte kan få nog! (det känns verkligen jätteunderligt att jag njuter så av det...)
Men idag när jag kom fram till jobbets parkering och hade klivit ur bilen och skulle gå de 5 minutrarnas promenadväg från parkeringen till jobbet, så reagerade jag starkt över att jag inte hade lika ont i kroppen längre. Jag kunde GÅ utan att vara helt tagen av smärta! Wow, vilken häftig känsla det var! Det tar verkligen något enormt på krafterna när jag går omkring och har äckligt ont mest hela tiden. Kanske inte konstigt att jag är energilös och låg i humöret.
Men dom dagar som smärtan ger sig efter ett skov är verkligen helt fantastiska. Det är som att hela världen är ett kalt körsbärsträd som plötsligt slår ut i massiv blom!!
För närvarande så iakttar jag en person som dom senaste dagarna har varit ganska tystlåten på jobbet. Det känns inte som att jag har nånting att säga eller någon förmåga att formulera ord. Jag drar mig tillbaks, blir tyst, har inget att komma med, känner mig tom och energilös. På fikarasterna så bidrar jag just inte med nåt. Andra dagar (mer normalt sett) så kan jag känna mig glad, energisk och fylld av engagemang, omtanke, åsikter, tankar och saker jag vill förmedla. Men nu är jag bara tyst. Visst svarar jag på tilltal och säger nåt självmant ibland, men jag KÄNNER mig extra tyst och tom. Hittar inga ord. Har ingen fantasi. Ingen energi eller engagemang. Sitter och stirrar ner i bordet med tom hjärna. Jag gillar inte riktigt känslan, men vet inte vad jag ska göra åt den mer än att vänta på att den ska gå över. Tidigare på dagen idag fick jag ett lass data som behövde städas och struktureras upp, och fan vad roligt det var! Grävde ner mig så jag höll på att missa både fika och lunch! Perfekt för mitt sinnestillstånd tydligen, att sitta och strukturera data.
Jag känner mig lite som en urpyst ballong. Jag har känt den känslan tidigare, det är en liknelse som återkommer i mina funderingar. När man är full av energi och har gott självförtroende så kan man lätt ta upp sin plats i livet och bland andra människor. Det är som att man är en uppblåst ballong som svävar fram och försvarar sitt utrymme och sin självklara rätt att ta upp en plats. När andra bumpar in i en så studsar dom bara tillbaks igen. Livet blir mycket lättare då.
Men själv har jag ibland lite svårt att hitta det där läget rent energimässigt. Ibland pyser luften ur mig, och jag fastnar i ett läge där jag inte har energi nog att ta upp en plats eller försvara mig själv och min rätt att finnas till. Då känner jag mig som en urpyst ballong – bara en sladdrig ynklig slamsa, som blir överkörd och trampad på och som totalt har tappat förmågan att ta upp den plats på jorden som är min. Då kastas jag bara runt av andras armbågar, fyller inte upp mitt värde, kan inte försvara mina gränser, utan är energilös och tom. Skitjobbigt läge.
Det roliga är att jag ibland kan applicera min ballongkänsla på andra människor. ”Hon är verkligen en stor och fin ballong idag” eller ”Han verkar helt urpyst”....
En annan liknelse som har återkommit och som jag också ser hos andra människor är flugpappret. Det är som att vissa människor går genom livet med ett teflonskal – allt liksom bara rinner av dom, och oavsett händelse så är det som att dom ruskar på sig och går vidare med humöret och energin i behåll. Beundransvärd egenskap, tycker jag! För själv har jag kämpat mot flugpappret...
Jag har varit mer som ett flugpapper, som verkligen fastnar i känslor och suger åt mig av dåliga händelser. Om något händer som drar ner mig så klabbar det liksom fast i mig och jag tappar helt energi, styrfart, livslust och whatever. Som att fastna i ett jävla flugpapper. Jag har försökt jobba mig bort från flugpappersmentaliteten och lära mig tänka mer som en teflonmänniska, men det är inte alltid lätt. Häromdagen så mötte jag en människa som verkligen påminde mig om flugpappret. Personen berättade om en motgång, och min spontana känsla och tanke var ”ja det var ju jobbigt, men det är väl bara att spotta i nävarna och komma igen och försöka på nytt”. Men personen ifråga verkade helt ha grävt ner sig över det som hänt och tappat all lust att fortsätta med nånting. ”Men fy, den stackarn har verkligen en flugpapperspersonlighet!” fann jag mig själv att tänka. Nu när mitt humör är inne i ett lite eljestläge, så hittar min hjärna förstås också saker att grubbla över - för att lägga lite extra vedklabbar på dysterbrasan. Och det handlar om ansvar och prestation. När jag nu under början av det här året har övertrasserat mitt energikonto och hamnat i lite allvarligare stressläge inte mindre än två gånger, så har jag kopplat övertrasseringarna till aktiviteter där jag antingen har tagit någon form av ANSVAR, eller aktiviteter som har varit kopplade till att jag ska PRESTERA något. Det är som att ansvar och prestation kostar mer energi för mig än jag har på mitt konto. Och det gör mig väldigt ledsen. För jag har ändå varit en hyfsat driftig människa under mitt liv, vilket gör att jag lätt hamnar i situationer där lite ansvar eller prestation ofta är iblandat. Ska jag nu inte kunna göra sånt längre? Måste jag tacka nej till allting som innebär någon form av ansvar eller prestation? Det känns som en rejäl förlust.
Senaste veckan har jag varit minimalt uppbokad. Mest bara åkt fram och tillbaks till jobbet och varit hemma. Och det känns som ren och skär njutning! Att bara vara hemma och ta hand om det nödvändigaste och annars bara sitta och stirra rakt fram en hel kväll – jippi!
Det är som att jag inte kan få nog! (det känns verkligen jätteunderligt att jag njuter så av det...)Men idag när jag kom fram till jobbets parkering och hade klivit ur bilen och skulle gå de 5 minutrarnas promenadväg från parkeringen till jobbet, så reagerade jag starkt över att jag inte hade lika ont i kroppen längre. Jag kunde GÅ utan att vara helt tagen av smärta! Wow, vilken häftig känsla det var! Det tar verkligen något enormt på krafterna när jag går omkring och har äckligt ont mest hela tiden. Kanske inte konstigt att jag är energilös och låg i humöret.
Men dom dagar som smärtan ger sig efter ett skov är verkligen helt fantastiska. Det är som att hela världen är ett kalt körsbärsträd som plötsligt slår ut i massiv blom!!
