hjarterdam
Trådstartare
I mars månad hittade jag min häst ståendes på tre ben i boxen. Vi hade ett rent helvete med veterinären då jag, som vanligt, fick en veterinär som inte lyssnade på mig. Distriktaren jag hade ute höll med mig, skrev i remissen till sjukhusen troligtvis fissur i värsta fall fraktur. Han stod liksom och hängde på vänster sida för att höger ben inte skulle ta i marken. Tog veterinären på kliniken det på allvar? Nej, dom började gräva efter hovbölder på en häst som aldrig varit hovöm - som jag dessutom hade ridit på i alla gångarter ute i skogen 5h innan jag hittade honom. Som dessutom stod och höll upp hela benet från marken.
Dom hittade ingen hovböld och hältan slocknade inte när dom bedövade bort kotan. Samt att vi röntgade. Han gick något bättre då han fick bort skon med traktbrodd. Och jag bad dem vänta tills jag kom tillbaka dan där på men när jag kom hade dom ändå bedövat bort kotan igen (Trots att han inte reagerade visitertången!) och fortsatt gräva upp hoven lite till men hittade inget! Jag hävdade hela tiden att det satt högt upp för han var inte varm, inte svullen - ingenting! men vet sa att det inte var möjligt eftersom han inte ömmade muskulärt. Hursom fick vi tid till scint veckan därpå.
Han åkte in på Scint och där fick dom ett litet utslag på höftleden men hon förklarade för mig att det kunde vara att han fått en smäll.
Blev hemskickad, utan att ha fått några svar och han var precis lika halt. Jag insåg att nu måste jag börja fotografera allt som händer för att veterinärerna ska ta mig på allvar. För dom såg aldrig det jag såg hemma.
Dan där på när jag kom på morgonen stod alla hästar upp , förutom min. För det visade sig att han kom inte upp.
Så jag lät honom vila en stund innan i min famn innan jag uppmanade honom att ställa sig upp. Jag fick ta stöd mot väggen och hjälpa honom upp.
Dan där på hör jag bara en högljudd suck när jag kommer in i stallet. I boxen låg han, svettig och darrande över att han återigen inte kom upp. Gick in och lät honom vila huvudet i min famn en stund innan jag uppmanade honom att gå upp.. Det var svårt att hjälpa honom och han ramlade baklänges 4gånger innan han tog sig upp.
Väl uppe ville han inte stå på benet alls.
Då ringer jag gråtandes till kliniken igen och säger att jag är påväg in och att jag ska ha en annan veterinär.
Väl inne på kliniken får jag en veterinär som tar mig på allvar. Man försöker ultraljuda och röntga bäckenet - eftersom det var där scinten gav utslag. Dom hade sagt att det var en muskelförtvining (MEN en muskel försvinner ju inte på 5dar!). Man ser något oregelbundet på ultraljudet men röntgen gav ingenting då den inte slog igenom. Vi bestämde narkosröntgen. Veterinären varnade mig att om det ser för illa ut så får jag fortfarande säga farväl med han andas. Röntgen skulle ske nästa vecka och dom sa att dom kunde behålla honom - men jag vägrade. Jag tog hem honom och stod i boxruta och linade upp honom hemma. Han hade det minst lika bra hemma, om inte bättre.
Han var väldigt trött efter några dagar, och efter två mornar med några dagar emellan hade han lyckats krypa ur grimman och lägga sig, men låg så vänster sida med benen under sig så han kunde ta sig upp.
Röntgen närmade sig och jag insåg att det var dags för fotografering. Jag visste inte om han skulle vakna igen.
En puss på storebrors näsa.
Pressa fram leenden i sorgen för att ha några fina bilder på min prins. Prinsen som jag haft i snart 4år som redan haft så mycket otur i sitt tidigare liv...
Dagen D.. In till kliniken, medveten om riskerna.. Medveten om att även om han ska få vakna så är det inte säkert att han klarar uppvaket.. Is i magen.
Sen kom beskedet. Det är en fraktur i bäckenet och den går genom leden i höftskålen. Det var bråttom att bestämma sig, bestämma sig om han ska få vakna eller inte igen.. Man kunde inte se några skelettbitar eller grus i leden så det fanns en chans. Mellan 60-77% att han blir helt återställd.
Vet bestämde att han inte skulle behöva stå i matta i 3månader eftersom han redan lagt sig och rest sig så många gånger och leden fortfarande ser "fin ut".
Självklart får han vakna. Men det är en kamp. Några vänliga bekanta startade en insamling åt honom på fb där vi fått ihop extra pengar som hjälpt mig med hans mediciner och veterinärräkningar.
Jag insåg att om han ska ha en chans att klara sig måste han stå på ett ställe där han är lugn.
Eftersom han var så stressad i stallet där han stod fick han åka ut till en kvinna som hade en större box där han kunde se hästarna som stod i hagen även när han stod på box.
Nu står han i en boxhage lite större än sin box.
Nu har det gått ca 6v sen det hände och vi har mixtrat med buttan till och från.
Tog bort den för ca 2veckor sen men då var han fortfarande för halt för att klara sig utan. Fick butta igen och nu har han varit bättre.
Han har gått bättre några dagar nu och jag hoppas det håller i sig..
Ursäkta för ett långt inlägg, jag ville bara skriva av mig lite om våran kamp. Det är en tuff tid för honom men också för mig. Jag köpte en unghäst på sidan om för att hjälpa mig själv med orken. Jag är hos honom varannan dag - ibland lite mer sällan när jag jobbar. Det är ganska långt att åka så jag hinner inte alltid.
Vi kämpar och kämpar men i mitten på juni måste ett beslut tas. Då har det gått 3månader...
Älskade häst, nu hoppas jag att det håller i sig..
Dom hittade ingen hovböld och hältan slocknade inte när dom bedövade bort kotan. Samt att vi röntgade. Han gick något bättre då han fick bort skon med traktbrodd. Och jag bad dem vänta tills jag kom tillbaka dan där på men när jag kom hade dom ändå bedövat bort kotan igen (Trots att han inte reagerade visitertången!) och fortsatt gräva upp hoven lite till men hittade inget! Jag hävdade hela tiden att det satt högt upp för han var inte varm, inte svullen - ingenting! men vet sa att det inte var möjligt eftersom han inte ömmade muskulärt. Hursom fick vi tid till scint veckan därpå.
Han åkte in på Scint och där fick dom ett litet utslag på höftleden men hon förklarade för mig att det kunde vara att han fått en smäll.
Blev hemskickad, utan att ha fått några svar och han var precis lika halt. Jag insåg att nu måste jag börja fotografera allt som händer för att veterinärerna ska ta mig på allvar. För dom såg aldrig det jag såg hemma.
Dan där på när jag kom på morgonen stod alla hästar upp , förutom min. För det visade sig att han kom inte upp.
Så jag lät honom vila en stund innan i min famn innan jag uppmanade honom att ställa sig upp. Jag fick ta stöd mot väggen och hjälpa honom upp.
Dan där på hör jag bara en högljudd suck när jag kommer in i stallet. I boxen låg han, svettig och darrande över att han återigen inte kom upp. Gick in och lät honom vila huvudet i min famn en stund innan jag uppmanade honom att gå upp.. Det var svårt att hjälpa honom och han ramlade baklänges 4gånger innan han tog sig upp.
Väl uppe ville han inte stå på benet alls.
Då ringer jag gråtandes till kliniken igen och säger att jag är påväg in och att jag ska ha en annan veterinär.
Väl inne på kliniken får jag en veterinär som tar mig på allvar. Man försöker ultraljuda och röntga bäckenet - eftersom det var där scinten gav utslag. Dom hade sagt att det var en muskelförtvining (MEN en muskel försvinner ju inte på 5dar!). Man ser något oregelbundet på ultraljudet men röntgen gav ingenting då den inte slog igenom. Vi bestämde narkosröntgen. Veterinären varnade mig att om det ser för illa ut så får jag fortfarande säga farväl med han andas. Röntgen skulle ske nästa vecka och dom sa att dom kunde behålla honom - men jag vägrade. Jag tog hem honom och stod i boxruta och linade upp honom hemma. Han hade det minst lika bra hemma, om inte bättre.
Han var väldigt trött efter några dagar, och efter två mornar med några dagar emellan hade han lyckats krypa ur grimman och lägga sig, men låg så vänster sida med benen under sig så han kunde ta sig upp.
Röntgen närmade sig och jag insåg att det var dags för fotografering. Jag visste inte om han skulle vakna igen.
En puss på storebrors näsa.
Pressa fram leenden i sorgen för att ha några fina bilder på min prins. Prinsen som jag haft i snart 4år som redan haft så mycket otur i sitt tidigare liv...
Dagen D.. In till kliniken, medveten om riskerna.. Medveten om att även om han ska få vakna så är det inte säkert att han klarar uppvaket.. Is i magen.
Sen kom beskedet. Det är en fraktur i bäckenet och den går genom leden i höftskålen. Det var bråttom att bestämma sig, bestämma sig om han ska få vakna eller inte igen.. Man kunde inte se några skelettbitar eller grus i leden så det fanns en chans. Mellan 60-77% att han blir helt återställd.
Vet bestämde att han inte skulle behöva stå i matta i 3månader eftersom han redan lagt sig och rest sig så många gånger och leden fortfarande ser "fin ut".
Självklart får han vakna. Men det är en kamp. Några vänliga bekanta startade en insamling åt honom på fb där vi fått ihop extra pengar som hjälpt mig med hans mediciner och veterinärräkningar.
Jag insåg att om han ska ha en chans att klara sig måste han stå på ett ställe där han är lugn.
Eftersom han var så stressad i stallet där han stod fick han åka ut till en kvinna som hade en större box där han kunde se hästarna som stod i hagen även när han stod på box.
Nu står han i en boxhage lite större än sin box.
Nu har det gått ca 6v sen det hände och vi har mixtrat med buttan till och från.
Tog bort den för ca 2veckor sen men då var han fortfarande för halt för att klara sig utan. Fick butta igen och nu har han varit bättre.
Han har gått bättre några dagar nu och jag hoppas det håller i sig..
Ursäkta för ett långt inlägg, jag ville bara skriva av mig lite om våran kamp. Det är en tuff tid för honom men också för mig. Jag köpte en unghäst på sidan om för att hjälpa mig själv med orken. Jag är hos honom varannan dag - ibland lite mer sällan när jag jobbar. Det är ganska långt att åka så jag hinner inte alltid.
Vi kämpar och kämpar men i mitten på juni måste ett beslut tas. Då har det gått 3månader...
Älskade häst, nu hoppas jag att det håller i sig..
Vad har du fått för prognos på hästens fortsatta liv och kvalitet från veterinärerna?
