- Svar: 12
- Visningar: 1 100
Jag ska på avstämningsmöte i morgon och gissar att det är anledningen till att jag har sovit dåligt senaste tiden. Det är en olustig situation. Jag har fortfarande inte accepterat diagnosen och ifrågasätter den.
Att jag hamnade i den här sitsen känns som ett misslyckande och jag känner mig patetisk. Jag pratade med läkaren idag och jag nämnde att jag visste på ett ungefär varför jag hamnat i den här sitsen. Han ville så klart veta det. Jag hade lite svårt att formulera mig för det är egentligen så många olika faktorer som spelat in. Det enda jag lyckades kläcka ur mig var det som jag tror fick mig att dippa i augusti. Som enskild faktor är det kanske inte en stor grej, men i det stora hela var det nog droppen som fick bägaren att rinna över.
"Det är väl bara att vila om man är trött och i övrigt ta sig i kragen så man håller sig på banan". Det är så jag har resonerat, då klarar man allt, men det funkade tydligen inget vidare. Den sista psykiatern jag hade när jag hade panikångest, föreslog ju förtidspension för mig, i alla fall delvis. Jag tyckte inte det var ett bra förslag för jag ville inte sitta och känna mig som en sopa i resten av mitt liv. Andra klarar ju att jobba heltid och då gör jag också det, resonerade jag. Nu har jag börjat undra vad hon baserade sitt förslag på och om det fanns något vettigt i det. Kanske kan jag resa mig igen, men det är svårt att veta i dagsläget. Men 8 timmar ensam framför en datorskärm, tror jag inte är nyttigt faktiskt. Och det ligger ju en viss stress i att försöka hitta en bättre lösning.
Mitt i det här känner jag mig också lite ensam i att försöka komma på vad som skulle kunna få mig på fötter. Hur ska jag hitta en balans mellan vila, aktivitet och arbete? Hur vet jag om jag borde vila eller om jag borde pusha på mer? Sen går ju dagsformen upp och ner också. Och hur farao ska jag kunna sätta tankarna på plats när de sänker mig? Jag vet inte.
Att jag hamnade i den här sitsen känns som ett misslyckande och jag känner mig patetisk. Jag pratade med läkaren idag och jag nämnde att jag visste på ett ungefär varför jag hamnat i den här sitsen. Han ville så klart veta det. Jag hade lite svårt att formulera mig för det är egentligen så många olika faktorer som spelat in. Det enda jag lyckades kläcka ur mig var det som jag tror fick mig att dippa i augusti. Som enskild faktor är det kanske inte en stor grej, men i det stora hela var det nog droppen som fick bägaren att rinna över.
"Det är väl bara att vila om man är trött och i övrigt ta sig i kragen så man håller sig på banan". Det är så jag har resonerat, då klarar man allt, men det funkade tydligen inget vidare. Den sista psykiatern jag hade när jag hade panikångest, föreslog ju förtidspension för mig, i alla fall delvis. Jag tyckte inte det var ett bra förslag för jag ville inte sitta och känna mig som en sopa i resten av mitt liv. Andra klarar ju att jobba heltid och då gör jag också det, resonerade jag. Nu har jag börjat undra vad hon baserade sitt förslag på och om det fanns något vettigt i det. Kanske kan jag resa mig igen, men det är svårt att veta i dagsläget. Men 8 timmar ensam framför en datorskärm, tror jag inte är nyttigt faktiskt. Och det ligger ju en viss stress i att försöka hitta en bättre lösning.
Mitt i det här känner jag mig också lite ensam i att försöka komma på vad som skulle kunna få mig på fötter. Hur ska jag hitta en balans mellan vila, aktivitet och arbete? Hur vet jag om jag borde vila eller om jag borde pusha på mer? Sen går ju dagsformen upp och ner också. Och hur farao ska jag kunna sätta tankarna på plats när de sänker mig? Jag vet inte.