För en och en halv månad sen började min 14 åriga jack russell kissa inne. Jag tror inte han vet att det händer, det rinner liksom bara ur honom och i stora mängder. Kanske känner han skam efteråt, det är svårt att säga för hans känsloregister har slätats ut. Aldrig så där löjligt glad som en hund kan bli och han säger inte längre tydligt ifrån eller markerar när han ogillar nåt. Han har slutat leka med sina älskade gosedjur och bryr sig inte om att tugga ben längre.
Jag ändrade matschemat att hamna mer under dagen så att han skulle vara klar med vattendrickandet tidigare på kvällen och jag la till extra kissrundor. Jag tog honom också till vetten. Blodprov, kissprov, ultraljud. Han dricker normalt men hade något förhöjda njurvärden, utspädd urin och cystor i prostata. Medicin sattes in och kosten ändrades. Men efter avslutad medicinkur (mot prostataförstoring) blev det inte bättre. Senaste en-två veckorna har han också tappat nästan ett halvt kilo. För en inaktiv liten hund blir det mer än det låter.
Under medicinkuren har han fått ha blöja, jag hoppades ändå att det var ett övergående problem för jag ser inte blöja som en permanent lösning. Han sover större delen av dagarna. Ibland får jag väcka honom när vi ska gå ut och han rusar inte ut precis. Ute kan det hända att han ställer sig bakom en lyktstolpe och bara stå där, men andra gånger är han normal, om än långsam. Hemma söker han oftast inte mitt sällskap (går till annat rum). Det enda han intresserar sig för är mat, han är snarare besatt av mat, men så fort maten försvinner drar han sig undan igen. Ska också säga det att han är "morgonstel", helt döv och jag tror närseendet börjat svikta (han ser inte godisbitarna framför nosen).
På grund av pandemin har vi haft en fin sommar tillsammans med promenader som fick ta tid och han har inte behövt vara ensam. Men nu är det inte lika enkelt för mig att vara hemma hela tiden och jag får väldigt dåligt samvete av att lämna honom. Och att lösa kissproblematiken med blöja när han är ensam känns olustigt för han är inte överförtjust i det precis.
Veterinären säger att hunden är gammal och det oundvikligen går åt ett håll. Jag har haft några riktigt deprimerade dagar, ja egentligen ända sen han började kissa inne. Har tänkt jättemycket fram och tillbaka, diskuterat med veterinär, läst på, pratat med folk, men kände till slut att situationen blivit ohållbar. Jag bokade tid för avlivning. Beslutet har verkligen fått växa fram, men ska ske idag och nu känns det för jävligt.
Saken är den att en närstående kom förbi igår kväll och tyckte att hunden såg visst pigg och glad ut (ja, han hälsade och viftade med svansen). Jag får förstås frågor om han verkligen är tillräckligt dålig för att motivera avlivning? Om jag är för snabb på det? Är det bara en enkel lösning på ett hanterbart problem? Svansen är ju uppåt. Det hade varit lättare att förstå om han legat och kräkts i ett hörn osv. Det var inget försök att tala mig ur det, mer än att det är såna tankar folk får när de bara ser en skärva av hundens och mitt liv. Men jag har ju mina önskestunder när jag tror att han är helt ok och att "nu är han botad" så tala om att så tvivel. Nu har jag legat vaken hela natten med värsta ångesten och vet plötsligt varken ut eller in. Kan ju säga att jag absolut inte tycker man ska vänta tills hunden mår synligt jättedåligt, men är han verkligen tillräckligt dålig? Eller är det för jag inte klarar av att möte den andra personens känslor, när jag egentligen har tillräckligt med egna att hantera, som jag sviktar i min egen övertygelse?
Ska jag avboka det hela eller hålla fast vid det som åtminstone innan kändes mest rätt?
Jag vet att det är mitt beslut och just nu närmar det sig med stormsteg. Egentligen ville jag väl mest skriva av mig. Ibland är det bra att se sina tankar i skrift.
Jag ändrade matschemat att hamna mer under dagen så att han skulle vara klar med vattendrickandet tidigare på kvällen och jag la till extra kissrundor. Jag tog honom också till vetten. Blodprov, kissprov, ultraljud. Han dricker normalt men hade något förhöjda njurvärden, utspädd urin och cystor i prostata. Medicin sattes in och kosten ändrades. Men efter avslutad medicinkur (mot prostataförstoring) blev det inte bättre. Senaste en-två veckorna har han också tappat nästan ett halvt kilo. För en inaktiv liten hund blir det mer än det låter.
Under medicinkuren har han fått ha blöja, jag hoppades ändå att det var ett övergående problem för jag ser inte blöja som en permanent lösning. Han sover större delen av dagarna. Ibland får jag väcka honom när vi ska gå ut och han rusar inte ut precis. Ute kan det hända att han ställer sig bakom en lyktstolpe och bara stå där, men andra gånger är han normal, om än långsam. Hemma söker han oftast inte mitt sällskap (går till annat rum). Det enda han intresserar sig för är mat, han är snarare besatt av mat, men så fort maten försvinner drar han sig undan igen. Ska också säga det att han är "morgonstel", helt döv och jag tror närseendet börjat svikta (han ser inte godisbitarna framför nosen).
På grund av pandemin har vi haft en fin sommar tillsammans med promenader som fick ta tid och han har inte behövt vara ensam. Men nu är det inte lika enkelt för mig att vara hemma hela tiden och jag får väldigt dåligt samvete av att lämna honom. Och att lösa kissproblematiken med blöja när han är ensam känns olustigt för han är inte överförtjust i det precis.
Veterinären säger att hunden är gammal och det oundvikligen går åt ett håll. Jag har haft några riktigt deprimerade dagar, ja egentligen ända sen han började kissa inne. Har tänkt jättemycket fram och tillbaka, diskuterat med veterinär, läst på, pratat med folk, men kände till slut att situationen blivit ohållbar. Jag bokade tid för avlivning. Beslutet har verkligen fått växa fram, men ska ske idag och nu känns det för jävligt.
Saken är den att en närstående kom förbi igår kväll och tyckte att hunden såg visst pigg och glad ut (ja, han hälsade och viftade med svansen). Jag får förstås frågor om han verkligen är tillräckligt dålig för att motivera avlivning? Om jag är för snabb på det? Är det bara en enkel lösning på ett hanterbart problem? Svansen är ju uppåt. Det hade varit lättare att förstå om han legat och kräkts i ett hörn osv. Det var inget försök att tala mig ur det, mer än att det är såna tankar folk får när de bara ser en skärva av hundens och mitt liv. Men jag har ju mina önskestunder när jag tror att han är helt ok och att "nu är han botad" så tala om att så tvivel. Nu har jag legat vaken hela natten med värsta ångesten och vet plötsligt varken ut eller in. Kan ju säga att jag absolut inte tycker man ska vänta tills hunden mår synligt jättedåligt, men är han verkligen tillräckligt dålig? Eller är det för jag inte klarar av att möte den andra personens känslor, när jag egentligen har tillräckligt med egna att hantera, som jag sviktar i min egen övertygelse?
Ska jag avboka det hela eller hålla fast vid det som åtminstone innan kändes mest rätt?
Jag vet att det är mitt beslut och just nu närmar det sig med stormsteg. Egentligen ville jag väl mest skriva av mig. Ibland är det bra att se sina tankar i skrift.
