Rent generellt anser jag att man ska undvika att avla på ston som har defekter som kan nedärvas.
(såg ni hur fint jag slingrade mig där?
)
Skador efter olyckor är det inget snack om, där handlar det ju i de allra flesta fall inte om någon ärftlig dålig hållbarhet.
MEN jag ska kasta lite sten i glashus, faktiskt...
För jag har själv avlat på ett sto som inte hade nån vidare hållbarhet (har dock tävlats en hel del mellan skadorna). Och INNAN du fördömer, läs gärna färdigt... Dock har detta gjorts med eftertanke.
Första fölet var en såndär chansning. Stoet ifråga hade så himla goda ridegenskaper så jag ville gärna ha en avkomma efter henne att ha själv.
Efter första fölet var stoet tävlingshäst i några år och presterade bra, mellan skadorna - både akuta (bl.a spiktramp och griffelbensfraktur
) och kotledsinflammation nån gång. Under tiden diskuterade jag flera gånger med min veterinär om det var klokt att avla mer på henne eller om jag skulle låta bli. Veterinären såg flera skäl till att INTE låta bli.. Dels blev första avkomman VÄLDIGT bra. Och dels trodde han att hennes "dåliga hållbarhet" till stor del kunde bero på dålig uppfödning, dvs att hon vuxit EXTREMT fort och inte hade fått tillräckligt med foder för att kunna bygga en hållbar "stomme" medan hon växte så det knakade (hon var 176 cm på treårspremieringen och var då i princip färdigvuxen på höjden). Hon var dessutom hyfsat korrekt byggd, med bra benställning, vilket är nog så viktigt för god hållbarhet.
Så med veterinärens ord i ryggen blev det två avkommor till, även dessa riktigt fina!
(efter det såldes hon som promenadhäst/läromästare och var där i några år innan hon avlivades vid 16 års ålder)
Rätt eller fel?
Tja, avkommorna har ju inte visat några tendenser till dålig hållbarhet, så i DETTA fallet var det kanske rätt.
Men med de kunskaper jag har idag hade jag förmodligen varken köpt märren från början och än mindre funderat på att betäcka henne.
Allt är inte svart eller vitt, det FINNS gråzoner också...