Autism eller bara fel på mig?

Nu kommer jag skriva om kanske neggativa saker så trigger varning för det. Men jag vill skriva lite om att vara ensam och att inte kunna lita på andra och endel såna saker. Och jag skulle JÄTTE GÄRNA vilja ha svar ifall kanske nån känner igen det för sigsjälv eller kanske har nåt tips eller nånting.
Men ja då först så kan jag skriva att JAG tror att det är pågrund av en diagnos som jag har som är autism. Och dethär menar jag för MIG så jag menar inget neggativt eller taskigt om andra som har det! Men som många säger att man tänker på ett lite annat sätt och upp fattar sociala saker lite annat motför domflesta andra. Och att det både kan vara en styrka och ett problem.
Men jag tycker iallafall att det BARA är neggativt. Och jag har ALLTID varit en sån som är utan för och inte passar in. Så det spelar ingen roll ifall det var skolan när jag var liten eller stallet eller vadsomhelst så har jag aldrig varit som nån viktig del i en grupp liksom. Utan jag kanske som bästa fall var med lite som utan för men domandra kanske var jätte bra vänner och kom överens jätte bra.
Men jag har ALLTID varit som att jag är fel motför alla andra. Och då när jag fick att jag har autism så var det en som sa att det kanske är skönt att veta varför jag känner mig annorlunda motför andra. Och alltså det fattar jag INTE för det är inget skönt alls för mig med det. Utan jag skulle ju mycket hellre bara normal och iallafall KANSKE kunna passa in i fram tiden mot att jag har en diagnos som jag kommer ha föralltid och att jag inte passar in och aldrig kan förklara det jag menar är som jag ÄR föralltid. Liksom vad är det för skönt med det?
Och en annan sak om att lita på andra. Så nu har jag ändå flest som jag litar på som jag har haft nånsin. Och då är det lite o lika sätt men pappa är en. Och två av personalen här på o lika sätt. Och sju vänner som jag har online och kp från det förra hvb hemmet. Men det är också på lite o lika sätt.
Men iallafall så är ju ändå det ganska många men det är ändå att jag är helatiden jätte rädd att nån av dom ska göra nånting så jag inte kan lita på den. För jag är som den sämsta kombon att jag har jätte stora be hov att kunna lita på andra OCH jag blir jätte på verkad ifall nån sviker mig OCH jag verkar vara väldigt lätt för många att svika och ljuga till. Och det är väl för jag är så lätt lurad för jag inte tänker som allaandra och att jag VILL kunna lita på andra såmycket så jag har litat på fel personer och trott på fel personer. Så har det blivit skit dåligt pågrund av det och att jag har gjort jätte dåliga saker eller hamnat i jätte dåliga situationer och även så har jag varit jätte nära att dö pågrund av sånt.
Och då är det också på vissa ställen att autism kan göra så man har mera tankar om rätt och fel och sånt och att man tror detbästa om andra och såna saker. Så IGEN är ju det en sak som dom vill att det ska låta bra men det är inte det.
Men ja jag vet inte om nån fattar nånting av dethär men säkert inte. Men om jag ska försöka ha några frågor så är det om nånannan har autism om ni känner lika? Eller om ni känner nån som har det eller så om ni vet om det är lika för den. Och om man KAN lära sig att vara mera normal och passa in och isåfall hur och hur lång tid tar det? Och bara om ni har några tips liksom.

 

[kamomillo]

Jag kan tyvärr inte svara på dina funderingar, men jag måste få skriva att du är fantastiskt bra på att uttrycka dej! De blir så enkelt att förstå hur dina tankar går.
Fortsätt skriva!

*Jenny*

 

[cewe]

Jag är under utredning för ADHD/Autism (eller rättare är jag under utredning för att ev få en utredning)

Men bara för att du fått diagnosen nu betyder inte det att du aldrig kommer kunna passa in någonstans i framtiden. Det diagnosen kan göra är att du kan få tillgång till rätt typ av verktyg för att hantera de svårigheter i livet som uppstår när man har en neurodivergent hjärna.
För man är inte onormal bara för man har autism, man är bara kopplad lite annorlunda på gott och ont.

 

[godisklubba]

Autism är ju ett spektrum, så det är olika för alla. Men om jag ska utgå ifrån mig själv: för mig så var det blandade känslor att få diagnosen autism, skönt eftersom det ändå var så uppenbart att något var "fel" på mig och jobbigt för att det, som du säger, är något som är för alltid.

Jag relaterar väldigt mycket till speciellt det du sa om att en hellre skulle vara "normal" och kanske kunna passa in i framtiden. Så har jag känt många gånger och jag känner fortfarande så ibland. Men jag upplever att mycket beror på omgivningen och sammanhanget, om jag är i en miljö där jag känner mig accepterad för den jag är så kan jag vara mig själv och känna att det är okej. Om jag däremot är i en miljö där jag inte känner så så kan jag känna "men varför just JAG? Kan jag inte bara få vara normal?!".

Har du hört om "masking"? Jag tror att det översätts till kamouflering på svenska. I alla fall så innebär det kortfattat att en person, som är autistisk, döljer sina autistiska drag genom inlärda strategier. Masking är något som för många autister gör att de passerar som "normala", att en helt enkelt smälter in. Men det är också något som är extremt energikrävande eftersom det tar väldigt mycket energi att konstant ta in, analysera, fundera och sedan svara/återkoppla på ett neurotypiskt sätt.
Eftersom masking tar så mycket energi så är det många (mig själv inkluderat) som istället jobbar på motsatsen, dvs "unmasking". Alltså att sluta kamouflera sina autistiska drag.

Jag vet inte om jag besvarat någon av dina frågor, men jag säger som en kompis brukar säga: take what's helpful, leave the rest (typ ta det som är hjälpfullt och ignorera resten).

För övrigt så håller jag med om att du är jättebra på att uttrycka dina funderingar och känslor

Edit: Vill bara lägga till att det inte är något fel på dig för att du är autistisk/har autism. Autism påverkar hur vi upplever saker, bearbetar saker, tänker, kommunicerar, osv. Och eftersom vi lever i en värld där neurotypiska (personer utan NPF) är i majoritet så är det ofta vi som känner oss fel och konstiga. Men annorlunda är inte nödvändigtvis fel.

 

[LiviaFilippa]

Jag är under utredning för ADHD/Autism (eller rättare är jag under utredning för att ev få en utredning)

Men bara för att du fått diagnosen nu betyder inte det att du aldrig kommer kunna passa in någonstans i framtiden. Det diagnosen kan göra är att du kan få tillgång till rätt typ av verktyg för att hantera de svårigheter i livet som uppstår när man har en neurodivergent hjärna.
För man är inte onormal bara för man har autism, man är bara kopplad lite annorlunda på gott och ont.

Fast det är det jag menar detdär med på gott och ont. Att jag kan inte komma på en enda sak som är bra med det. Och ifall man måste ha massa verktyg för att hantera svårig heter så kommer man ju aldrig VARA normal iallafall. Utan som bästa fall så kanske jag kan ha som metoder för att ungefär stå ut fast att jag inte passar in.

 

[LiviaFilippa]

Autism är ju ett spektrum, så det är olika för alla. Men om jag ska utgå ifrån mig själv: för mig så var det blandade känslor att få diagnosen autism, skönt eftersom det ändå var så uppenbart att något var "fel" på mig och jobbigt för att det, som du säger, är något som är för alltid.

Jag relaterar väldigt mycket till speciellt det du sa om att en hellre skulle vara "normal" och kanske kunna passa in i framtiden. Så har jag känt många gånger och jag känner fortfarande så ibland. Men jag upplever att mycket beror på omgivningen och sammanhanget, om jag är i en miljö där jag känner mig accepterad för den jag är så kan jag vara mig själv och känna att det är okej. Om jag däremot är i en miljö där jag inte känner så så kan jag känna "men varför just JAG? Kan jag inte bara få vara normal?!".

Har du hört om "masking"? Jag tror att det översätts till kamouflering på svenska. I alla fall så innebär det kortfattat att en person, som är autistisk, döljer sina autistiska drag genom inlärda strategier. Masking är något som för många autister gör att de passerar som "normala", att en helt enkelt smälter in. Men det är också något som är extremt energikrävande eftersom det tar väldigt mycket energi att konstant ta in, analysera, fundera och sedan svara/återkoppla på ett neurotypiskt sätt.
Eftersom masking tar så mycket energi så är det många (mig själv inkluderat) som istället jobbar på motsatsen, dvs "unmasking". Alltså att sluta kamouflera sina autistiska drag.

Jag vet inte om jag besvarat någon av dina frågor, men jag säger som en kompis brukar säga: take what's helpful, leave the rest (typ ta det som är hjälpfullt och ignorera resten).

För övrigt så håller jag med om att du är jättebra på att uttrycka dina funderingar och känslor

Edit: Vill bara lägga till att det inte är något fel på dig för att du är autistisk/har autism. Autism påverkar hur vi upplever saker, bearbetar saker, tänker, kommunicerar, osv. Och eftersom vi lever i en värld där neurotypiska (personer utan NPF) är i majoritet så är det ofta vi som känner oss fel och konstiga. Men annorlunda är inte nödvändigtvis fel.

Om det med att det är okej ifall du kan vara digsjälv liksom så tror jag att jag fattar hur du menar men det är inte så för mig. Eller jag har aldrig varit i nåt sånt samman hang med andra så det känns okej att vara jag. Men här där jag bor nu så är det väl iallafall mest okej men känner mig ändå jätte o normal och fel här också.
Och det med masking så jag har hört det men jag vet inte så jätte mycket om vad det är och jag vet inte om jag gör det. Men kanske inte efter som att jag alltid har varit konstig motför alla andra så då har jag väl inte döljt det såbra isåfall.
Och det sista så det är ju samma som många säger och som står på många ställen och så att det inte är nåt fel på en för man har autism. Och det kanske det inte är på ett sätt men för MIG bara så på verkar det iallafall bara neggativt och om jag upp lever och tänker och komunicerar på ett annat sätt motför dom flesta andra så det gör så jag har världens starkaste ensam känsla och att jag aldrig kommer passa in och bara vara normal utan att jag kommer ha dom svårig heterna sålänge jag lever så känns det iallafall för mig som det är nåt fel med mig som jag inte vill ha.

 

[Sryoqwe]

Nu kommer jag skriva om kanske neggativa saker så trigger varning för det. Men jag vill skriva lite om att vara ensam och att inte kunna lita på andra och endel såna saker. Och jag skulle JÄTTE GÄRNA vilja ha svar ifall kanske nån känner igen det för sigsjälv eller kanske har nåt tips eller nånting.
Men ja då först så kan jag skriva att JAG tror att det är pågrund av en diagnos som jag har som är autism. Och dethär menar jag för MIG så jag menar inget neggativt eller taskigt om andra som har det! Men som många säger att man tänker på ett lite annat sätt och upp fattar sociala saker lite annat motför domflesta andra. Och att det både kan vara en styrka och ett problem.
Men jag tycker iallafall att det BARA är neggativt. Och jag har ALLTID varit en sån som är utan för och inte passar in. Så det spelar ingen roll ifall det var skolan när jag var liten eller stallet eller vadsomhelst så har jag aldrig varit som nån viktig del i en grupp liksom. Utan jag kanske som bästa fall var med lite som utan för men domandra kanske var jätte bra vänner och kom överens jätte bra.
Men jag har ALLTID varit som att jag är fel motför alla andra. Och då när jag fick att jag har autism så var det en som sa att det kanske är skönt att veta varför jag känner mig annorlunda motför andra. Och alltså det fattar jag INTE för det är inget skönt alls för mig med det. Utan jag skulle ju mycket hellre bara normal och iallafall KANSKE kunna passa in i fram tiden mot att jag har en diagnos som jag kommer ha föralltid och att jag inte passar in och aldrig kan förklara det jag menar är som jag ÄR föralltid. Liksom vad är det för skönt med det?
Och en annan sak om att lita på andra. Så nu har jag ändå flest som jag litar på som jag har haft nånsin. Och då är det lite o lika sätt men pappa är en. Och två av personalen här på o lika sätt. Och sju vänner som jag har online och kp från det förra hvb hemmet. Men det är också på lite o lika sätt.
Men iallafall så är ju ändå det ganska många men det är ändå att jag är helatiden jätte rädd att nån av dom ska göra nånting så jag inte kan lita på den. För jag är som den sämsta kombon att jag har jätte stora be hov att kunna lita på andra OCH jag blir jätte på verkad ifall nån sviker mig OCH jag verkar vara väldigt lätt för många att svika och ljuga till. Och det är väl för jag är så lätt lurad för jag inte tänker som allaandra och att jag VILL kunna lita på andra såmycket så jag har litat på fel personer och trott på fel personer. Så har det blivit skit dåligt pågrund av det och att jag har gjort jätte dåliga saker eller hamnat i jätte dåliga situationer och även så har jag varit jätte nära att dö pågrund av sånt.
Och då är det också på vissa ställen att autism kan göra så man har mera tankar om rätt och fel och sånt och att man tror detbästa om andra och såna saker. Så IGEN är ju det en sak som dom vill att det ska låta bra men det är inte det.
Men ja jag vet inte om nån fattar nånting av dethär men säkert inte. Men om jag ska försöka ha några frågor så är det om nånannan har autism om ni känner lika? Eller om ni känner nån som har det eller så om ni vet om det är lika för den. Och om man KAN lära sig att vara mera normal och passa in och isåfall hur och hur lång tid tar det? Och bara om ni har några tips liksom.

Jag har bland annat autism och känner definitivt igen mig i att aldrig passa in. Jag är dock rätt bra på att anpassa mig, även om jag istället blivit "sämre" på det istället för att lära mig passa in. Det funkar helt enkelt, iaf inte för mig, att hela tiden dölja diverse npf-diagnoser, det tar för mycket energi. Du kan säkert lära dig "passa in", men jag skulle hellre rekommendera att hitta sammanhang där det inte är nödvändigt.

Det är inte fel för dig för att du har autism, det är bara ett av alla sätt att fungera som, precis många andra saker också, ger vissa svårigheter och för den delen även kan ge fördelar. Oftast i en kombination skulle jag tro. Däremot kan det bli svårt att (försöka) leva fullt ut som en neurotypiker. Det är sällan värt det, men det gör inte nödvändigtvis saken värre.

 

[ameo]

Det är inte fel för dig för att du har autism, det är bara ett av alla sätt att fungera som

Detta! Läs flera gånger, @EmmaFilippa !
Här är ett av skälen till att jag gillar uttrycket "funktionsvariation", just för att det är "ett sätt att fungera". Och när det finns ett namn på funktionsvarianten blir det lättare både för personen själv och kanske ännu mer för personens omgivning att förstå hur personen fungerar och hur människorna i omgivningen kan agera för att underlätta för personen ifråga.

Jag har ingen egen diagnos men är förälder till en tonåring som eventuellt skulle få en diagnos inom autismspektrat om det gjordes en utredning. Och det jag kan säga är just som jag skrev tidigare, att när vi föräldrar fick lite tips från skolpsykologen om vad vi skulle läsa på om (för att förmodligen hitta något vi kände igen - vilket vi gjorde...) så blev det lättare för oss att förstå hur barnet fungerade och hur vi kunde göra för att underlätta livet för hen. Och med de kunskaperna har vi sedan kunnat lotsa barnet genom sin skolgång och bland hens kompisar på ett sätt som gjort livet enklare både för oss och för barnet.

Med detta vill jag säga att även om det känns urtrist och skitdumt att du har fått en (flera) diagnos - och det kan jag absolut förstå att det känns jobbigt - så kommer just diagnosen göra att det blir lättare för både din familj och för de terapeuter som är inblandade i din behandling att veta hur de ska angripa problemen och kunna hjälpa dig på bästa sätt. Kanske kan det i framtiden underlätta även för dig själv, även om det känns som just nu...

Sen kan man ju fråga sig vad som egentligen är normalt?

 

[LiviaFilippa]

Jag har bland annat autism och känner definitivt igen mig i att aldrig passa in. Jag är dock rätt bra på att anpassa mig, även om jag istället blivit "sämre" på det istället för att lära mig passa in. Det funkar helt enkelt, iaf inte för mig, att hela tiden dölja diverse npf-diagnoser, det tar för mycket energi. Du kan säkert lära dig "passa in", men jag skulle hellre rekommendera att hitta sammanhang där det inte är nödvändigt.

Det är inte fel för dig för att du har autism, det är bara ett av alla sätt att fungera som, precis många andra saker också, ger vissa svårigheter och för den delen även kan ge fördelar. Oftast i en kombination skulle jag tro. Däremot kan det bli svårt att (försöka) leva fullt ut som en neurotypiker. Det är sällan värt det, men det gör inte nödvändigtvis saken värre.

Men hitta samman hang som det inte är nöd vändigt att passa in känns inte som det hjälper så mycket efter som det som är så jävla jobbigt är att jag HATAR denhär ensam känslan. Så nåt samman hang där det inte är nöd vändigt att passa in är ju isåfall att vara ensam och som nu bara och det vill jag inte. Alltså ifall det är det enda valet i livet så är jag o intresserad av det.
Och okej att det bara är ett sätt att fungera men FÖR MIG så är det ett dåligt sätt iallafall. Och detdär med att det kan vara för delar så jag vet iallafall INGEN för del med autism. Och alltså jag menar inte att inte du kan tycka det för dig eller att andra tycker så men för mig så är det inga för delar iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Detta! Läs flera gånger, @EmmaFilippa !
Här är ett av skälen till att jag gillar uttrycket "funktionsvariation", just för att det är "ett sätt att fungera". Och när det finns ett namn på funktionsvarianten blir det lättare både för personen själv och kanske ännu mer för personens omgivning att förstå hur personen fungerar och hur människorna i omgivningen kan agera för att underlätta för personen ifråga.

Jag har ingen egen diagnos men är förälder till en tonåring som eventuellt skulle få en diagnos inom autismspektrat om det gjordes en utredning. Och det jag kan säga är just som jag skrev tidigare, att när vi föräldrar fick lite tips från skolpsykologen om vad vi skulle läsa på om (för att förmodligen hitta något vi kände igen - vilket vi gjorde...) så blev det lättare för oss att förstå hur barnet fungerade och hur vi kunde göra för att underlätta livet för hen. Och med de kunskaperna har vi sedan kunnat lotsa barnet genom sin skolgång och bland hens kompisar på ett sätt som gjort livet enklare både för oss och för barnet.

Med detta vill jag säga att även om det känns urtrist och skitdumt att du har fått en (flera) diagnos - och det kan jag absolut förstå att det känns jobbigt - så kommer just diagnosen göra att det blir lättare för både din familj och för de terapeuter som är inblandade i din behandling att veta hur de ska angripa problemen och kunna hjälpa dig på bästa sätt. Kanske kan det i framtiden underlätta även för dig själv, även om det känns som just nu...

Sen kan man ju fråga sig vad som egentligen är normalt?
Visa bifogad fil 98175

Ja men det är ett sätt att fungera DÅLIGT. Eller såhär att antingen så är det för jag har autism så jag fungerar konstigt så det är därför jag aldrig passar in. Eller annars ifall det inte är pågrund av det så är det själva mig det är fel på så jag inte passar in. Och det känns iallafall inte bättre heller.
Och det med normalt så ja man kan väl fråga sätta vad som är normalt. Men jag bryr mig inte om man skulle säga att jag är normal och alla andra är o normala men dom passar ju med varandra och fungerar lika och är inte så jävla konstiga iallafall. Då skulle ju jag också hellre vilja vara o normal ifall alla andra var det.

 

[Sryoqwe]

Men hitta samman hang som det inte är nöd vändigt att passa in känns inte som det hjälper så mycket efter som det som är så jävla jobbigt är att jag HATAR denhär ensam känslan. Så nåt samman hang där det inte är nöd vändigt att passa in är ju isåfall att vara ensam och som nu bara och det vill jag inte. Alltså ifall det är det enda valet i livet så är jag o intresserad av det.
Och okej att det bara är ett sätt att fungera men FÖR MIG så är det ett dåligt sätt iallafall. Och detdär med att det kan vara för delar så jag vet iallafall INGEN för del med autism. Och alltså jag menar inte att inte du kan tycka det för dig eller att andra tycker så men för mig så är det inga för delar iallafall.

Det jag menar är att hitta sammanhang där du passar in som du är, att inte förändra dig själv för att flyta med normen och göra "som man ska".
Och ja, det ser ut som att "alla andra" passar in så himla bra, det håller jag med dig om. Vad jag däremot inte är lika säker på är hur väl de själva tycker sig passa in, framför allt inte i din (/våran) ålder.

Jag passar väl in i min grupp, definitivt inte i de allra flesta. Jag tror tyvärr inte att den gruppen är lämplig för dig i nuläget, annars hade du gärna fått vara med. Men det finns sådana grupper/ personer, det gäller bara att hitta dem.

Det är helt okej att du inte tycker att autism är ett bra sätt att fungera på, och i din situation förstår jag det fullt ut. Jag hoppas dock att du kommer hitta även positiva sidor hos autismen senare.

 

[LiviaFilippa]

Det jag menar är att hitta sammanhang där du passar in som du är, att inte förändra dig själv för att flyta med normen och göra "som man ska".
Och ja, det ser ut som att "alla andra" passar in så himla bra, det håller jag med dig om. Vad jag däremot inte är lika säker på är hur väl de själva tycker sig passa in, framför allt inte i din (/våran) ålder.

Jag passar väl in i min grupp, definitivt inte i de allra flesta. Jag tror tyvärr inte att den gruppen är lämplig för dig i nuläget, annars hade du gärna fått vara med. Men det finns sådana grupper/ personer, det gäller bara att hitta dem.

Det är helt okej att du inte tycker att autism är ett bra sätt att fungera på, och i din situation förstår jag det fullt ut. Jag hoppas dock att du kommer hitta även positiva sidor hos autismen senare.

Nej dom kanske inte tycker att dom passar in jätte bra heller alltid. Men man märker ju ändå skillnad som för mig att jag har ALDRIG passat in. Utan o avsett om jag har varit med lite i nån grupp så är det aldrig lika som domandra. Utan att jag märker ju att dom andra är mycket mera nära vänner tillexempel och att jag inte är det.
Och saken är att det FINNS ju inget samman hang som jag passar in utan det är exakt det som är problemet. Och det kanske är enklare att säga för andra att det bara är att hitta nånstans som man passar in och att det finns possitiva saker med autism och det kanske är så för dig och för andra. Och det är ju jätte bra för er isåfall! Men det ändrar iallafall inte att jag kommer vara den som är ensam och aldrig passar in föralltid och den som andra kan be handla som skit för det är det eller vara helt helt ensam som är mina val oftast.
Och inte bara till dig nu men ni som skriver att det är possitiva saker med autism ni får jätte gärna säga vad isåfall för jag vet inget.

 

[Sryoqwe]

Nej dom kanske inte tycker att dom passar in jätte bra heller alltid. Men man märker ju ändå skillnad som för mig att jag har ALDRIG passat in. Utan o avsett om jag har varit med lite i nån grupp så är det aldrig lika som domandra. Utan att jag märker ju att dom andra är mycket mera nära vänner tillexempel och att jag inte är det.
Och saken är att det FINNS ju inget samman hang som jag passar in utan det är exakt det som är problemet. Och det kanske är enklare att säga för andra att det bara är att hitta nånstans som man passar in och att det finns possitiva saker med autism och det kanske är så för dig och för andra. Och det är ju jätte bra för er isåfall! Men det ändrar iallafall inte att jag kommer vara den som är ensam och aldrig passar in föralltid och den som andra kan be handla som skit för det är det eller vara helt helt ensam som är mina val oftast.
Och inte bara till dig nu men ni som skriver att det är possitiva saker med autism ni får jätte gärna säga vad isåfall för jag vet inget.

Jo, jag är rätt säker på att det finns sammanhang där du passar in trots att du inte hittat det ännu. Tror att du hade passat fint in i "min" grupp med en massa konstiga människor (konstiga på bra sätt) egentligen, det är bara vissa ämnen som i nuläget nog kan vara olämpliga. Tror du och de runt dig att du klarar det är du välkommen att vara med, jag kan lova att du inte hade varit konstigast där.

Jag har autism men även högst troligen ADHD, vilet kan vara lite svårt att skilja på exakt ibland. Men en grej är en hög förmåga att koncentera sig på specifika saker/ämnen under långa stunder, samt att iaf jag är hyfsat ordningsam vilket jag tror autismen spelar en roll i. Första punkten funkar inte alltid särskilt bra i skolan, men med viss anpassning funkar det bra över medel.

 

[LiviaFilippa]

Jo, jag är rätt säker på att det finns sammanhang där du passar in trots att du inte hittat det ännu. Tror att du hade passat fint in i "min" grupp med en massa konstiga människor (konstiga på bra sätt) egentligen, det är bara vissa ämnen som i nuläget nog kan vara olämpliga. Tror du och de runt dig att du klarar det är du välkommen att vara med, jag kan lova att du inte hade varit konstigast där.

Jag har autism men även högst troligen ADHD, vilet kan vara lite svårt att skilja på exakt ibland. Men en grej är en hög förmåga att koncentera sig på specifika saker/ämnen under långa stunder, samt att iaf jag är hyfsat ordningsam vilket jag tror autismen spelar en roll i. Första punkten funkar inte alltid särskilt bra i skolan, men med viss anpassning funkar det bra över medel.

Tack men jag menar inte nåt taskigt med dethär men jag vill inte bara ha som enda chansen att jag skulle passa in är om andra är ännu mera konstiga. Och jag tror ändå inte det för både det första hvb som jag bodde på och akut och ut rednings stället så passade jag inte alls med domandra fast det borde väl varit ett sånt samman hang då.
Och jag har ADD som är som en under sort av ADHD. Så jag kan också ha fokus på vissa saker jätte länge men det är inte bra för det utan tillexempel så gjorde jag klart ett pussel på en dag för jag fastnade liksom fast egentligen så ville jag göra det med en personal som inte jobbade då. Och ifall jag är jätte koncentrerad på nåt så måste jag av bryta det så kan det ganska ofta bli skit jobbigt för mig så det är inte BRA saker för mig iallafall.

 

[Sryoqwe]

Tack men jag menar inte nåt taskigt med dethär men jag vill inte bara ha som enda chansen att jag skulle passa in är om andra är ännu mera konstiga. Och jag tror ändå inte det för både det första hvb som jag bodde på och akut och ut rednings stället så passade jag inte alls med domandra fast det borde väl varit ett sånt samman hang då.
Och jag har ADD som är som en under sort av ADHD. Så jag kan också ha fokus på vissa saker jätte länge men det är inte bra för det utan tillexempel så gjorde jag klart ett pussel på en dag för jag fastnade liksom fast egentligen så ville jag göra det med en personal som inte jobbade då. Och ifall jag är jätte koncentrerad på nåt så måste jag av bryta det så kan det ganska ofta bli skit jobbigt för mig så det är inte BRA saker för mig iallafall.

Då skulle jag tro att självacceptans är änden du får börja i (antar att du håller på där redan). Sen vet jag inte om vi lägger samma mening i "konstig", det är inget negativt där utan bara temat. Men jag kommer inte tvinga dig att hälsa på oss.
Att spela neurotypiker är inget jag rekommenderar, det slutar sällan bra att spela något man inte är en längre stund (ja, jag har testat).

Var medveten om att du högst troligen kommer utvecklas vidare, hur lång tid det tar och vilka steg som är på vägen är ännu oklart. Bara för att du inte ser positiva delar med npf diagnoserna nu betyder det inte att det inte kommer infinna sig senare. Med det sagt kan jag inte garantera något, bara säga vad jag tror.

 

[Ullmerkott]

Jag har ingen känd diagnos men känner igen mig en del. Jag tyckte som barn och ungdom ofta att det var svårt att passa in. Alla andra var normala, jag var lite konstig och hade svårt att förstå hur man skulle vara och bete sig. För mig har det blivit MYCKET bättre med åren, jag har helt enkelt lärt mig hur man interagerar med folk.

Som vuxen kan jag dessutom styra mitt liv mer; jag har ett jobb där det är värdefullt att vara lite konstig på just mitt sätt och vänner som fungerar som jag.

Jag upplever också att det var en snävare mall för hur man "skulle" vara i tonåren, coola gänget bestämde vad som var normalt och alla som inte passade in i det fick sneda blickar. Som vuxen kan jag se att det finns många olika sätt att vara normal på, det som gällde på ens lokala högstadieskola är inte någon allmän sanning.

 

[tuaphua]

Av de jag känner med autism så är de alla ovanligt snälla människor. Ovanligt omtänksamma. Ovanligt lojala och ärliga. Ovanligt pålitliga. Och kan vara väldigt bra på sitt jobb om det är något de gillar.
Massa positivt alltså!

 

[em-pirre]

Ja men det är ett sätt att fungera DÅLIGT. Eller såhär att antingen så är det för jag har autism så jag fungerar konstigt så det är därför jag aldrig passar in. Eller annars ifall det inte är pågrund av det så är det själva mig det är fel på så jag inte passar in. Och det känns iallafall inte bättre heller.

Just nu kan du ha alldeles rätt i att det fungerar dåligt. Med lite guidning och stöd KOMMER du att hitta strategier för att få en fungerande vardag.

Jag har tydligen byggt strategier hela livet och nu, I en ålder av 37, fattar jag att jag har adhd. Men man blir oerhört skicklig på att skapa lösningar och strategier. Det är en styrka.

Men skynda långsamt! Och fortsätt skriva!

 

[LiviaFilippa]

Då skulle jag tro att självacceptans är änden du får börja i (antar att du håller på där redan). Sen vet jag inte om vi lägger samma mening i "konstig", det är inget negativt där utan bara temat. Men jag kommer inte tvinga dig att hälsa på oss.
Att spela neurotypiker är inget jag rekommenderar, det slutar sällan bra att spela något man inte är en längre stund (ja, jag har testat).

Var medveten om att du högst troligen kommer utvecklas vidare, hur lång tid det tar och vilka steg som är på vägen är ännu oklart. Bara för att du inte ser positiva delar med npf diagnoserna nu betyder det inte att det inte kommer infinna sig senare. Med det sagt kan jag inte garantera något, bara säga vad jag tror.

Nej det gör jag inte alltså håller på med själv acceptans. För jag kan ändå inte bara vara okej med att jag är såhär och att jag alltid kommer ha denhär ensam känslan. Men jag försöker inte spela neuro typiker heller för det iallafall. Eller alltså jag tänker inte på hur jag ska försöka vara för att passa in eller nåt sånt iallafall som jag tror du menar?

 

[LiviaFilippa]

Jag har ingen känd diagnos men känner igen mig en del. Jag tyckte som barn och ungdom ofta att det var svårt att passa in. Alla andra var normala, jag var lite konstig och hade svårt att förstå hur man skulle vara och bete sig. För mig har det blivit MYCKET bättre med åren, jag har helt enkelt lärt mig hur man interagerar med folk.

Som vuxen kan jag dessutom styra mitt liv mer; jag har ett jobb där det är värdefullt att vara lite konstig på just mitt sätt och vänner som fungerar som jag.

Jag upplever också att det var en snävare mall för hur man "skulle" vara i tonåren, coola gänget bestämde vad som var normalt och alla som inte passade in i det fick sneda blickar. Som vuxen kan jag se att det finns många olika sätt att vara normal på, det som gällde på ens lokala högstadieskola är inte någon allmän sanning.

Om detdär sista med att det är kanske en mall för hur man ska vara i skolan och så. Så ja det kanske det är och jag har ju aldrig passat in där. Men det är inte bara i skolan utan det är ju samma ALLTID. Så både i stallet och med ridningen förut och på dom ställen som jag har bott på och alltmöjligt.
Och det som du skrev att du har vänner som funkar som dig och det är andra som har skrivit sånt också. Och det är ju såklart jätte bra för er! Men då har ni iallafall vänner så ni har ju ändå lärt känna dom och att ni blev vänner liksom men jag tror inte att det kommer kunna hända för mig. Eller rättaresagt så vet jag inte hur.
Men det är jätte svårt att förklara hur jag menar så det är nog ha svårt att fatta också.