Det var ju liberala över- och medelklasskvinnor som drev kvinnokamp, redan från Wollstonecraft sent 1700-tal var det liberala medelklasskvinnor som drog igång kraven på myndighet, på utbildning, på rösträtt, på rätten till kontroll över sin ekonomi - ett fint exempel är Fogelstagruppen och medborgarrättsskolan. Jag ser hur viktig liberalismen var för de kvinnor (som tack vare privilegier och ekonomisk trygghet) kunde utbilda sig och ta på sig den enorma arbetsbördan som rösträttskampen och den fortsatta kampen för jämlikhet i välfärdssamhällets framväxt var (är).
Men med nästa feministiska våg kom radikalfeminismen bland annat, och där tycker jag att det går att lyfta fler aspekter än den första vågen gör, likaså med socialistisk teori kring fördelning och arbetsrätt, och en problematisering av samhällets individualism med hjälp av intersektionella perspektiv som black feminism, queer eller disability studies. Vad är ex individens fria val? Var finns gränserna; vi har förbud mot sexköp i Sverige men inte i Tyskland - där går en uppenbar normativ skiljelinje i synen på det fria valet.
Teorier ska dra en ideologi framåt, så att den inkluderar fler frågor och fler individer än de som konstruerade den. Att vi idag ska behöva argumentera för att kvinnor ska ha samma lön som män är bedrövligt - likaså är det bedrövligt att de som behöver hjälp inte får den i Sverige idag, en kommentar som tangerar partipolitik som vi (nu när jag läst ikapp) skulle hålla oss undan. Det betyder inte att jag har problem med liberal feminism som sådan, däremot att jag tycker att den har brister.
Jag ser feminism som en del i att överblicka och sätta ord på makt och maktdynamik på samhällelig och privat nivå, och jag ingen självklar linje mellan de två.
