Mammas
Trådstartare
Jag har kommit fram till den dagen jag fasat - den när mitt barn möter den grymma världen för första gången. Jag kanske borde ha insett, jag kanske borde ha agerat annorlunda men vad fan, jag tycker att jag bara gjort så gott jag kan hela tiden.
Han är fem år och vill ha långt hår. Just nu är det i en mellanlängd vilket gör att luggen hela tiden faller ner i ögonen, vilket irriterar honom. Min lösning var då hårspännen och efter att han tyckte det var ok med vanliga guldiga nålar köpte vi några andra i olika färger, inga speciellt tjejiga eller killiga alltså. Men så i tisdags hade de haft en diskussion hos dagmamman när en av de yngre barnen fått för sig att det var hennes hårspänne, så hade något av de äldre barnen sagt att hårspännen bara var för tjejer. DBV hade gått in och sagt att alla får ha på sig vad de vill, och sedan hade de väl pratat.
Men i onsdags var L ledsen och sa att alla andra barnen sagt att killar inte kunde ha hårspännen, varpå jag rent spontant utbrast att det var skitsnack, vilket han plockade upp direkt. Vi pratade mer och jag sa att hårspännen är för de som har långt hår, inte specifikt tjejer eller killar.
Det jag stör mig på hos DBV är att hon inte nämnde något i tisdags vid hämtning, och att hon sa typ "jag kan inte göra mer", och visst kan hon inte uppfostra barnen, men det går ju att med exempel visa på att det inte är så ensidigt som de andra barnen sa. Men det är ju som det är.
Men vad gör jag nu? Min svärmor föreslog att jag skulle köpa hårband á zlatan iom att det är killigare och lättare för L att smälta in, samtidigt kan jag inte göra det och övertyga L om att han vill ha det istället utan att känna mig som den första mobbaren, och det vill jag inte vara. Jag vill att han ska kunna ha sina hårspännen som han valt själv och verkligen gillar, men jag vill inte heller att de andra barnen ska vara elaka, men jag vill ju inte vara den som förtrycker honom jag med.
Till saken hör kanske också att min vårdepression precis slagit till, så jag ser allt extra svart just nu. Han är egentligen inte jätteledsen, utan sa bara att han "tyckte att det var tråkigt" att barnen sa som de gjorde, han verkade också lättad när jag sa att det var skitsnack det de sa och sa att han skulle säga det till de andra barnen. Samtidigt vet jag att han är rätt känslig och verkligen tar åt sig av vad andra säger.
Han är fem år och vill ha långt hår. Just nu är det i en mellanlängd vilket gör att luggen hela tiden faller ner i ögonen, vilket irriterar honom. Min lösning var då hårspännen och efter att han tyckte det var ok med vanliga guldiga nålar köpte vi några andra i olika färger, inga speciellt tjejiga eller killiga alltså. Men så i tisdags hade de haft en diskussion hos dagmamman när en av de yngre barnen fått för sig att det var hennes hårspänne, så hade något av de äldre barnen sagt att hårspännen bara var för tjejer. DBV hade gått in och sagt att alla får ha på sig vad de vill, och sedan hade de väl pratat.
Men i onsdags var L ledsen och sa att alla andra barnen sagt att killar inte kunde ha hårspännen, varpå jag rent spontant utbrast att det var skitsnack, vilket han plockade upp direkt. Vi pratade mer och jag sa att hårspännen är för de som har långt hår, inte specifikt tjejer eller killar.
Det jag stör mig på hos DBV är att hon inte nämnde något i tisdags vid hämtning, och att hon sa typ "jag kan inte göra mer", och visst kan hon inte uppfostra barnen, men det går ju att med exempel visa på att det inte är så ensidigt som de andra barnen sa. Men det är ju som det är.
Men vad gör jag nu? Min svärmor föreslog att jag skulle köpa hårband á zlatan iom att det är killigare och lättare för L att smälta in, samtidigt kan jag inte göra det och övertyga L om att han vill ha det istället utan att känna mig som den första mobbaren, och det vill jag inte vara. Jag vill att han ska kunna ha sina hårspännen som han valt själv och verkligen gillar, men jag vill inte heller att de andra barnen ska vara elaka, men jag vill ju inte vara den som förtrycker honom jag med.
Till saken hör kanske också att min vårdepression precis slagit till, så jag ser allt extra svart just nu. Han är egentligen inte jätteledsen, utan sa bara att han "tyckte att det var tråkigt" att barnen sa som de gjorde, han verkade också lättad när jag sa att det var skitsnack det de sa och sa att han skulle säga det till de andra barnen. Samtidigt vet jag att han är rätt känslig och verkligen tar åt sig av vad andra säger.
