Att våga ge upp

[Kalaspinglan]

Har ju läst en hel del artiklar på sistone om hundar som anfaller människor, till och med de i sin egen flock. Det har diskuterats och spekulerats en hel del här om vems fel det är, om ägarna är lämpliga, om det är något fel på hunden osv.

Men så dök en tanke upp igår: Hur blir man bemött som hundägare om man faktiskt i tid "ger upp", ber om hjälp eller bara förklarar att "jag fixar inte det här".

Jag tror tyvärr att många av dessa människor inte alls blir bemötta med den förståelse och uppmuntran som de behöver, utan att de istället ifrågasätts "varför köpte du hunden från första början", "varför gjorde ni inte så", "tror du att det är en slit och släng-pryl" eller till och med "såå farligt är det väl inte"?

Jag har ingen egen erfarenhet från detta, men kan dra en liknelse från en häst jag hade ett tag på foder. En fd travare, omskolad till ridhäst. Jag red dressyr, hoppade och trevliga uteritter. Jag gav henne en omväxlande tillvaro, i ett stall med flera hästar och stora hagar med hästkompisar - vilket hon inte var van vid. Framgångsrikt fortsatte jag min dressyrträning med henne. Våren kom och hon blev förändrad. Började bitas, sparkas och bli allmänt otrevlig. Jag tränade horesmanship och testade "ledarskapsövningar" på henne, även med tränare, men inget hjälpte. Jag tog dit ny hovslagare, massör, kiropraktor, hon fick akupunktur, jag försökte så gott jag kunde att ta reda på vad som var fel? Jag bytte foder, jag bytte sadel, jag gav henne munkpeppar, jag bytte gud vet allt. Till slut vände hon sig och sparkade mot mig i hagen när jag skulle ta in henne, och jag vågade inte gå in i boxen utan pisken. Jag hade haft kontakt med hästens ägare under tiden och berättat om allt, men nu ringde jag och bad henne hämta hem hennes häst.

För mig var det ett stort steg att ringa ägaren och berätta att "jag fixar inte det här", och jag tror att jag växte i mitt "hästande", och faktiskt ändå gick som vinnare ur situatonen. Tråkigt nog blev/blir jag väldigt ofta ifrågasatt i min hästkunnande, i mitt beslut osv. Att jag både innan och efter haft hästar som jag aldrig haft problem med, det räknas inte. Jag är en misslyckad hästmänniska som "tror att hon är så jävla duktig, men se så det gick...".

 

[cassiopeja]

Sv: Att våga ge upp

Usch ja, det är en aktuell fråga för mig som jag grubblar mycket på...
Om jag bara fick gå efter mitt hjärta så skulle jag vilja att min vovve fick en annan ägare, helst imorgon. Jag har snart haft honom i 7 månader, och på den tiden har det funkat och känts bra mellan oss kanske totalt 6 dagar, varav fem av dom inträffade när han var typ 3 månder gammal, sedan dess har det bara varit konflikter... Jag ORKAR inte längre. Jag har gått på valpkurs och jag har gått till privatinstruktör/hundpsykolog. Men det fungerar bara inte mellan oss. Han är så otroligt viljestark, självständig och tuff, och jag är en mjuk, snäll och försynt människa. Jag når bara inte fram till honom och han skiter fullständigt i mig, men jag vill eller kan inte vara hård. Tex så är jag nästan ständigt skinnflådd i händerna pga han drar och sliter så varje promenad, - jag accepterar det aldrig och har provat alla metoder jag kan och några till, men får ingen bukt med det, och nästan varje promenad slutar med att vi bägge två är som åskmoln...

Jag har försökt träna och förstärka kontaktsökande sedan dag ett, men ser aldrig något resultat. Jag har försökt klicka in honom, försöker göra varje promenad rolig med tex godissök i olika miljöer, leta kotte som jag har hållt i, balansövningar, hoppa- och klättra- övningar mm. Stannar, byter riktning, försöker vara oförutsägbar och "spännande". Men han skiter totalt i mig. Har försökt lära honom saker, men han skiter fullständigt i mig. Blir så arg att jag håller på att explodera, men då blir han bara arg tillbaks och sen skiter han fullständigt i mig.

Varenda dag grubblar jag och mår dåligt över min dåliga kontakt med min hund. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös och misslyckad, och jag ORKAR bara inte längre. Vi har inte roligt tillsammans. Jag klarar inte av honom. Vi kommer inte överens, tycker inte om varann. Men jag vet inte hur jag ska göra. För man "får" ju inte ge upp. Jag känner mig så enormt misslyckad så jag lovar och svär att jag aldrig någonsin kommer skaffa en hund igen och utsätta den för mitt dåliga hundägarskap (eller för den delen utsätta mig själv för den här ångesten igen). Han är ingen dålig hund - han är orädd, social, glad och charmig, går att ha med sig överallt i alla miljöer och det är aldrig några problem att träffa andra hundar, människor eller barn och vissa människor han har träffat tycker jättemycket om honom. Så visst är det många som inte förstår var problemet ligger. "För han är ju trevlig". Men jag kan bara inte få det att fungera mellan oss - får ingen kontakt, inget samspel. Mitt hjärta säger att vi bara inte går ihop, men jag försöker bita ihop, för så får man ju inte säga eller tänka!...

 

[Texaz]

Sv: Att våga ge upp

Men gumman, jag har ju tidigare följt din kamp med hunden och tycker att du är helt fantastisk som inte har kastat in handduken . Men vem blir egentligen lycklig i hela situationen? Det är ju meningen att det ska vara roligt att ha hund, men jag tycker att det känns som att det helt enkelt är personkemin er emellan som är helt fel, och det är ju inget du kan göra nåt åt, man är ju den man är...
Det är absolut inget misslyckande att "ge upp" när man verkligen har försökt, det tycker jag snarare är starkt gjort, att kunna säga stopp. Ingen blir ju lyckligare av en hopplös situation .
Önskar dig all lycka i framtiden och följer dig.
Kramar

 

[Grana]

Sv: Att våga ge upp

Om du känner så här så tycker jag verkligen du ska placera om honom. Det ska vara roligt att ha djur.
Låt folk prata om de nu vill det.
Jag förstår absolut folk som omplacerar eller kanske t o m avlivar. Men däremot reagerar jag på dessa som skaffar hund efter hund och omplacerar eller avlivar för inget blir som de vill med hundarna. Då får man ta sig en funderare på vems fel det egentligen är. I dessa lägen anser jag det är hundägaren.

Som jag sagt. Placera om honom, prata med uppfödaren. Sen skaffar du en ny hund. Du är säkert en bra hundägare, är bara att just denna passade inte dig.

 

[Blandrastik]

Sv: Att våga ge upp

Det klart att du ska göra dig av med hunden, du verkar ju ha försökt med allt.

Lite nyfiken, vad är det för sort?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Att våga ge upp

Jag har också funderat mycket på det du skriver.Jag tror att det är svårare att göra sig av med hunden än hästen därför att "alla" kan hund. Alla människor känner till hundar, har haft en mormor som hade en eller vet en granne vars hund... bla bla. Man FÅR helt enkelt inte misslyckas som hundägare för den allmänna sk kunskapen är så stor.

När det gäller hästar så kan hästmänniskor vara nedlåtande mot den som gör sig av med sin sparkande och bitande häst, men that's it! man KAN ju börja med knyppling istället och aldrig mer konfronteras med hästar om man vill.

Hundgebitet är svårare, för när man gjort sig av med sin hund så möter man hundar på gatan, grannen har kvar sin och alla lägger sig i vad som hände. klander: "hur vet du att h*n får det bättre hos någon annan?" och andra elaka kommentarer kan man få höra överallt (familj, vänner, jobbet, grannen etc).

Jag gjorde mig av med min schäfer som jag hade på foder. Hon var stressad och mådde inte bra med mig. Det var fruktansvärt, men jag inser nu att det var helt rätt. Ett hundägande skall byggas på glädje och engagemang och lust. När det blir ett tvång eller ett problem - då skall man inte ha hunden längre (om inte problemet går att lösa förstås).

Jag tror att både jycke och matte/husse är gladare om situationen förändras. Hunden får en ny ägare som uppskattar det som den förre ägaren tyckte var jobbigt = bättre för alla parter.

Men VARFÖR är det så svårt? Har vi så mycket av det brittiska stiff upper lip i det här landet att vi inte kan/vill bekänna färg och se verkligheten för vad den är? varför är det så fint att "bita ihop" och inte ge upp? är det lutheranerna i oss alla mån tro?

Cassiopeja:

Jag tycker faktiskt att du skall sälja din hund, för inte skall du väl känna som du gör i kanske 15 år till? ge inte upp utan skaffa istället en annan hund som passar dig bättre. Med ditt temperament tror jag att tex. en cavalier king charles spaniel, en dvärgpudel eller någon annan följsam ras skulle passa dig ypperligt!

Varför inte ta över en omplaceringshund själv?

Du FÅR inte ge upp på EN hund. Mellanpudeln kanske bara inte är rätt ras för dig?

 

[prinsessfeminist]

Sv: Att våga ge upp

Jag har försökt träna och förstärka kontaktsökande sedan dag ett, men ser aldrig något resultat. Jag har försökt klicka in honom, försöker göra varje promenad rolig med tex godissök i olika miljöer, leta kotte som jag har hållt i, balansövningar, hoppa- och klättra- övningar mm. Stannar, byter riktning, försöker vara oförutsägbar och "spännande". Men han skiter totalt i mig. Har försökt lära honom saker, men han skiter fullständigt i mig. Blir så arg att jag håller på att explodera, men då blir han bara arg tillbaks och sen skiter han fullständigt i mig.

Varenda dag grubblar jag och mår dåligt över min dåliga kontakt med min hund. Jag känner mig så fruktansvärt värdelös och misslyckad, och jag ORKAR bara inte längre. Vi har inte roligt tillsammans. Jag klarar inte av honom. Vi kommer inte överens, tycker inte om varann. Men jag vet inte hur jag ska göra. För man "får" ju inte ge upp. Jag känner mig så enormt misslyckad så jag lovar och svär att jag aldrig någonsin kommer skaffa en hund igen och utsätta den för mitt dåliga hundägarskap (eller för den delen utsätta mig själv för den här ångesten igen). Han är ingen dålig hund - han är orädd, social, glad och charmig, går att ha med sig överallt i alla miljöer och det är aldrig några problem att träffa andra hundar, människor eller barn och vissa människor han har träffat tycker jättemycket om honom. Så visst är det många som inte förstår var problemet ligger. "För han är ju trevlig". Men jag kan bara inte få det att fungera mellan oss - får ingen kontakt, inget samspel. Mitt hjärta säger att vi bara inte går ihop, men jag försöker bita ihop, för så får man ju inte säga eller tänka!...

Om du läser igenom vad du skriver här så ser du nog vad jag ser. En trevlig familjehund som är ung och nyfiken, orädd och social. Visst vore det ypperligt för en familj eller person som skulle uppskatta detta? Den person som ev. skulle ta över din hund kanske inte är intresserad av klicker eller aktiviteter utan är jättenöjd med att "bara ha hund".

Din hund är ännu inte så gammal och jag tror att möjligheterna för dig att hitta rätt familj för honom är större ju yngre han är! Och jag vet att jag skrev det i en annan tråd, vad tror du om ett byte? Kanske uppfödaren har en hund "på lager" som inte längre används i avel, eller så känner hon någon som har en trevlig hund etc etc.

Upp med hakan nu, Cassie, det du känner är inte hela världen. Hunden skulle INTE må dåligt av en omplacering och du är INTE en dålig hundägare. Ni passar bara inte ihop. Tänk på hur kennlarna gör. De har hundar en tid, avlar, ställer ut osv. och sedan pensioneras tiken hos någon som vill ha sällskap. Det brukar i de flesta fall gå jättebra.

Du skulle bli en underbar hundägare med rätt hund, det är jag övertygad om!! Och den hunden finns, det vet jag!

 

[cassiopeja]

Sv: Att våga ge upp

Nej han skulle definitivt inte må dåligt av en omplacering. Han är inte alls personbunden så han är superlätt att lämna bort till vem som helst. Han brukar inte bry sig om var han är någonstans, eller med vem. Han trivs överallt. Bäst trivs han om det är fullt med hundar omkring honom. (behöver jag säga att han ÄLSKAR att vara på dagis?)

Men jag känner mig så otroligt... DUM! Här har jag längtat efter hund i 10 år, läst en massa hundböcker, planerat mitt hundägande i flera år, sålt min bil för att minska ner på mina månadskostnader och lagt undan dom pengar hundägandet skulle kosta mig varje månad i ett halvår innan jag ens köpte hunden, bara för att kolla att jag skulle ha råd. Läst om massa raser, pratat med instruktörer, uppfödare, valphänvisare och hundägare om vilken ras som skulle passa mig, kollat upp MH-statistik på olika raser, undersökt flera olika hunddagis och hundpassningsmöjligheter. Stått i kö i flera månader hos uppfödare och tillslut tjatat mig till att få köpa en valp... Herregud - jag har förberett mig och längtat i flera år och så går det såhär, och jag känner mig så fruktansvärt misslyckad så det kan jag lova att jag kommer definitivt ALDRIG köpa en hund igen!

För det som svider mest är nog det att "jag trodde att jag kunde", men så visar det sig att jag inte klarar av situationen. Jag är uppfostrad med att man inte får göra fel,- gör man fel har man helt enkelt inte sett till att förbereda sig ordentligt eller varit tillräckligt noggrann, och så misslyckad får man helt enkelt bara inte vara.

 

[prinsessfeminist]

Sv: Att våga ge upp

För det som svider mest är nog det att "jag trodde att jag kunde", men så visar det sig att jag inte klarar av situationen. Jag är uppfostrad med att man inte får göra fel,- gör man fel har man helt enkelt inte sett till att förbereda sig ordentligt eller varit tillräckligt noggrann, och så misslyckad får man helt enkelt bara inte vara.

Men HERREGUD, ge dig!!! Så hård får man inte vara mot sig själv!! Vi talar om individer, en hund är en hund. Du KAN inte förutse allt!

Vem tror du att du är Gud?

Snälla vän - det är inga rimliga krav du ställer på dig själv. Hade du dessutom förutsättningar att välja rätt valp?

Alltså, jag kan inte förstå ditt klander av dig själv. I synnerhet när du inte är en av de där hundexperterna. Du är en vanlig person som gjort ordentlig research och valde hund efter de förutsättningar du hade.

Det är helt ok att misslyckas. ALLA människor misslyckas i någon mån.

Men ditt hundägarskap är inte ens ett misslyckande,är det är bara en dålig matchning.


Ta till dig vad jag säger, för jag tror inte jag är ensam om mina tankar. Du är alldeles för hård mot dig själv. det är inte hälsosamt.

jag skulle nästan vilja rekommendera dig att ta itu med det problemet först.

 

[cassiopeja]

Sv: Att våga ge upp

Vem tror du att du är Gud?

Självklart!
(Är jag inte?... )


Fast hade jag varit Gud hade jag nog klarat av att uppfostra hunden....

 

[Texaz]

Sv: Att våga ge upp

Du är inte alls dum!! Så får du inte tänka. Det är väl helt enkelt bara olyckligt att det inte fungerade (den här gången ). du ska se att det går bättre nästa gång, du har ju verkligen försökt!! Blir dock lite fundersam över varför det var så svårt för dig att få köpa hund, misstänker att det kanske är därför du inte vill släppa taget. Lycka till i framtiden!

 

[cassiopeja]

Sv: Att våga ge upp

Blir dock lite fundersam över varför det var så svårt för dig att få köpa hund,

För att jag jobbar heltid (mellan kl 6:45-15:15 om dagarna).
Många av de uppfödare jag pratade med säljer inte hund till någon som jobbar heltid.

 

[Texaz]

Sv: Att våga ge upp

OK, men du har ju tydligen löst det bra, fattar som att han är på dagis och det är väl bara bonus, eller?
Jag håller iallafall alla mina tummar för att det ska lösa sig för dig på ett eller annat sätt. Hade jag valpar så skulle du FÅ en meddetsamma . Tror aldrig att jag skulle ha orkat så länge....

 

[GaurdianAngel]

Sv: Att våga ge upp

Du har gjort mer än vad många många andra har gjort innan sitt hundköp. Du har planerat, räknat och förberett mer. Mer kan man inte göra. Vad man får för hund kan man omöjligt veta. Mycket kan man ta reda på om valpen som är på väg, men det har Du ju också gjort. Du beskriver honom ju själv som en mkt trevlig och charmig kille som är glad och social. Låter som en bra hund!

Men sedan är det detta med personkemin. Den kan man aldrig aldrig förutse. Du fick den svåraste kombinationen där det är han som är tuff och Du som är mjuk. Det inte lätt att ändra sig i sitt sätt mot hunden, och man ska inte ändra sig! Självklart ska Du omplacera honom och satsa på en ny. Har Du orkat kämpa och lagt ner så mycket tid som Du har gjort med honom så kommer Du ju få en superfin hund i nästa, om kemin Er emellan stämmer. Och det gör det garanterat.

En av mina tidigare schäfrar hade jag samma problem med. Jag älskade hunden över allt annat, men kemin oss emellan stämde inte. Jag behöll henne ändå och våra liv flöt på utan problem. Dock fick jag inte den hund jag ville ha. Jag ville ha en tränings- och tävlings-kompis och fick istället en urmysig soffhund som älskade våra strosande skogspromenader. Detta trots enormt noggranna förberedelser. Där var det jag som fick anpassa mig efter henne och det var ju lättare för mig att skaffa ytterligare en hund för att använda till mitt intresse och tiken fick som hon ville: Inga träningar, bara skogspromenader och soffmys. Men det var ju en lätt förändring.
I Ditt fall är det mkt svårare. Han behöver något som Du inte kan ge honom, en lite tuffare attityd. Han är som Du skriver en viljestark och tuff kille och Du är hans raka motsats. Den ekvationen går inte ihop, utan att någon av Er måste gå olycklig. Så ta och omplacera honom och köp eller ta på foder en hund som är mjuk och följsam. Pudel eller inte, men en annan individ så ska Du se att Du kommer få det hundägarskap som Du vill ha.

Jag tycker på det jag läst om Dig att Du verkar vara en ypperlig hundägare. Du vet vad Du kan och vill och det Du inte kan tar Du reda på eller söker hjälp om. Du råkade bara få en hund som inte har samma kemi som Dig, det kan hända även den bästa.

Så pått igen, slappna av och gå på Din känsla. Du kommer hitta en ny kompis som kommer funka bättre

 

[GaurdianAngel]

Sv: Att våga ge upp

Det är ingen svaghet att ge upp en hund, det är bara bevis på att man bryr sig och kan hund!

 

[prinsessfeminist]

Sv: Att våga ge upp

Det är ingen svaghet att ge upp en hund, det är bara bevis på att man bryr sig och kan hund!

Nej, det har du rätt i!

Men för cassiopejas del så innebär beslutet stora konsekvenser eftersom hon inte vill tillåta sig själv att få en andra chans.

 

[Grana]

Sv: Att våga ge upp

Jag har också placerat om en hund. Det var min andra hund och jag kände redan efter några månader, att denna hunden är inget för mig.
Ett äldre par på landet köpte henne och hon fick ett bra liv.

Så även jag Cassi, kan misslyckas. Även om det inte var min första hund. Och jag skulle säkert kunna misslyckas idag igen. För jag måste trivas med mina djur, annars mår både jag och djuret dåligt. Så jag skulle aldrig tveka att placera om mitt hund/djur om jag inte kände det helt ok för mig och hunden/djuret.
Jag är nog lite väl mycket egoist för att behålla ett djur jag inte trivs med. Jag vill må bra.

 

[martha]

Sv: Att våga ge upp

Jag har också omplacerat en hund, jag och hunden kom inte alls överens , men det var mest pga att den hunden behövde klara besked om allt och det var jag o min sambo inte alls överens om...sambon ville vara snäll och jag var tvungen att vara hård o konsekvent....resultatet kan man ju räkna ut ganska så lätt...tillslut gav jag upp helt o hållet och då flög den lilla kemi vi hade jag o den hunden all världens väg....jag orkade inte se honom på slutet knappt.....

till saken hör ju att min sambo är borta ganska mycket så när jag äntligen fått "ordning" på hunden så kom han hem o förstörde alltihopa....hunden fick det iallafall bra och dom nya ägarna älskade honom....han blev 13 år..

jag är också egoistisk och det gäller även hästarna...att ha djur skall inte vara en evig kamp...

 

[Zenith]

Sv: Att våga ge upp

Har känt redan från första början när jag hörde om dig och din hund att ni inte passar ihop. Inte att du är en dålig hundägare, inte att din hund är en koko hund. Men att personkemin mellan er inte stämmer.

Varför du känner som du gör, att du inte ska ge upp och att det är ett misslyckande om du placerar omhunden, tror jag har med främst två saker att göra. Det första är att du nog är van vid att du ska visa för andra vad du klarar av. Inte van att få lov att göra det du vill och ta för dig. Kan inte förklara bättre än så, men som alla människor vill du ju inte bli bedömd. Du har all rätt att ha hund, även fast pudeln och du inte passade ihop. Inte bry sig om vad andra tycker!

Det andra är att du ju planerat så IN I!! Du har läst på, tänkt igenom, gjort allt du kan för att det hela ska bli bra. Men så får du din lilla rufse som inte alls passar dig ochså blir det pannkaka. Hade du inte planerat så mycket innan, hade det kanske varit lättare för dig att ge upp hunden. Men inte nu när du lagt ner SÅÅÅ mycket arbete och energi på att planera och fixa så att det blir bra. Då fortsätter du med samma energi att köra på när det egentligen vore bäst att sluta.

Cassiopeja, det är verkligen inte svagt att inse att det vore bäst för hunden att byta hem. Du gör din hund en björntjänst om du har kvar den under rådande omständigheter. Och du gör dig själv en björntjänst också.

Vad jag tycker du ska göra är att ta ett eller två sista tag. Blir det inte en förbättring, så ska du ju inte ha kvar hunden och må dåligt.

Du låter som en jättejättebra hundägare. I det du skriver och i hur du planerar och tänker i förväg, så tror jag du kommer få stor lycka i ditt hundägande. Om inte med mellanpudeln du har nu, ni kanske fixar era problem, så med de andra hundar som du kommer att ha.

Önskar dig stort lycka till, och säger än en gång, låt inte kraven på dig själv (från andra???) få dig att bli dumdristig!