- Svar: 2
- Visningar: 976
Jag har bara några dagar kvar på mitt nuvarande jobb. Om jag tycker att saker och ting inte har skötts särskilt bra hittills, så borde det inte komma som en överraskning för mig att mitt avslut inte sköts särskilt bra heller… Ändå kan jag inte låta bli att bli så arg att det börjar pipa i öronen på mig. 
(ärligt talat så fick jag faktiskt tillfällig/övergående tinnitus i förmiddags för att jag blev så arg - snacka om att bokstavligt talat förvandlas till en gammeldags kaffepanna som piper när det börjar koka! )
De få uppgifter jag har, behörigheter och lösenord och så till specifika system, behöver lämnas över nånstans, men alla bara duckar. För det är så det fungerar i den här organisationen. Eftersom medarbetarna allt som oftast tvingas göra saker de dels inte har utrymme för i sin arbetsbelastning men dels inte heller har kompetens för, så har det blivit som en företagskultur att ducka. Kommer det en boll så duckar man. Ingen tar något ansvar - alla bara hänvisar vidare och säger “inte mitt bord”.... (även de som har chefsbefattningar)
Jag är ju sån, vilket jag också har börjat acceptera allt mer - att det är viktigt för mig med bra värderingar och sjyssta villkor. Det är viktigt för mig med rättvisa, med stöd och rätt förutsättningar, med mjuka värden och att se och respektera individen. Och när jag tycker att saker funkar dåligt så blir jag arg. Morr.
Även när jag var yngre så var dessa värden viktiga för mig, men då fick jag bara höra att jag var naiv och dum som trodde att det finns någon som tar hänsyn till sånt bjäfs - “Det är bara att bita ihop och kämpa sig igenom livet, det finns ingen som tycker att det är ROLIGT att arbeta eller leva - vad tror du egentligen?!!” *fnys*
Så jag bet ihop och kämpade på. Men mådde väldigt dåligt av det. Och bestämde mig för att det bara måste vara fel strategi. Självklart måste man kunna ha roligt både i arbetslivet och i övriga livet! Jag vägrar faktiskt att ge mig för mindre, om jag så ska behöva stångas tills jag stupar! Att jag står upp för mina värderingar har blivit en grundsten för att jag ska må bra. Jag mår faktiskt bättre om jag kämpar i motvind för mina värderingar än om jag ger upp, flyter med strömmen, biter ihop och trycker ner allt jag tycker och känner.
Och jag har dessutom kommit fram till att det definitivt inte är naiv utopi, för de arbetsplatserna som fungerar väl FINNS faktiskt! Det går visst att ha roligt på arbetet, och att få sjyssta mänskliga förutsättningar för att göra ett bra jobb (och tänk så mycket effektivare arbetet blir och så mycket lägre sjukfrånvaron blir!). Jag är fast besluten att byta jobb om och om och om igen om det så skulle krävas, för att hitta ett ställe där jag mår bra och har kul!
(Och där jag slipper bli så frustrerad och förbannad att jag får tinnitus på köpet... )
Jag kan inte låta bli att tycka att det är extremt märkligt hur människor kan tycka att dåligt ledarskap är bra?!!? Om man har en organisation som fungerar dåligt, vilket märks på gnäll, motivationsbrist, ineffektivitet, ingen vill ta ansvar, och att folk slutar på löpande band, så fortsätter man envist att hävda att det inte finns några problem?! Det har faktiskt lyfts här - frågan om ansvarsfördelning och att ta resurser och arbetsuppgifter på allvar, och att det behövs hjälp med att prioritera och skapa en gemensam struktur, så att inte alla ständigt måste uppfinna hjulet på egen hand. Men då reagerar “cheferna på pappret” med att: ducka. De påstår att det inte finns några problem. Att det inte är något problem att det inte finns någon struktur. Att det inte är något problem med att information inte sprids. Att det är larvigt och onödigt att vilja ha klara och tydliga besked. Att allting fungerar faktiskt jättebra, sådetså!
Det är så märkligt. Det är ju inte så att det är fullständigt höljt i dunkel med vad som skapar en attraktiv arbetsplats - tvärtom upplever jag att det generellt finns ganska stor kunskap att tillgå om vad som skapar en bra arbetsmiljö. Hur i hela världen kan en organisation välja att så totalt strunta i det?
Ja ja - jag borde väl egentligen bara rycka på axlarna - jag är snart långt härifrån. Men nu är jag sån att jag engagerar mig i det jag gör, och då får det vara så. Den dan jag slutar att bli arg över arbetsgivare som beter sig dumt, då är jag antagligen död.
(ärligt talat så fick jag faktiskt tillfällig/övergående tinnitus i förmiddags för att jag blev så arg - snacka om att bokstavligt talat förvandlas till en gammeldags kaffepanna som piper när det börjar koka! )De få uppgifter jag har, behörigheter och lösenord och så till specifika system, behöver lämnas över nånstans, men alla bara duckar. För det är så det fungerar i den här organisationen. Eftersom medarbetarna allt som oftast tvingas göra saker de dels inte har utrymme för i sin arbetsbelastning men dels inte heller har kompetens för, så har det blivit som en företagskultur att ducka. Kommer det en boll så duckar man. Ingen tar något ansvar - alla bara hänvisar vidare och säger “inte mitt bord”.... (även de som har chefsbefattningar)
Jag är ju sån, vilket jag också har börjat acceptera allt mer - att det är viktigt för mig med bra värderingar och sjyssta villkor. Det är viktigt för mig med rättvisa, med stöd och rätt förutsättningar, med mjuka värden och att se och respektera individen. Och när jag tycker att saker funkar dåligt så blir jag arg. Morr.
Även när jag var yngre så var dessa värden viktiga för mig, men då fick jag bara höra att jag var naiv och dum som trodde att det finns någon som tar hänsyn till sånt bjäfs - “Det är bara att bita ihop och kämpa sig igenom livet, det finns ingen som tycker att det är ROLIGT att arbeta eller leva - vad tror du egentligen?!!” *fnys*
Så jag bet ihop och kämpade på. Men mådde väldigt dåligt av det. Och bestämde mig för att det bara måste vara fel strategi. Självklart måste man kunna ha roligt både i arbetslivet och i övriga livet! Jag vägrar faktiskt att ge mig för mindre, om jag så ska behöva stångas tills jag stupar! Att jag står upp för mina värderingar har blivit en grundsten för att jag ska må bra. Jag mår faktiskt bättre om jag kämpar i motvind för mina värderingar än om jag ger upp, flyter med strömmen, biter ihop och trycker ner allt jag tycker och känner.
Och jag har dessutom kommit fram till att det definitivt inte är naiv utopi, för de arbetsplatserna som fungerar väl FINNS faktiskt! Det går visst att ha roligt på arbetet, och att få sjyssta mänskliga förutsättningar för att göra ett bra jobb (och tänk så mycket effektivare arbetet blir och så mycket lägre sjukfrånvaron blir!). Jag är fast besluten att byta jobb om och om och om igen om det så skulle krävas, för att hitta ett ställe där jag mår bra och har kul!
(Och där jag slipper bli så frustrerad och förbannad att jag får tinnitus på köpet...
)Jag kan inte låta bli att tycka att det är extremt märkligt hur människor kan tycka att dåligt ledarskap är bra?!!? Om man har en organisation som fungerar dåligt, vilket märks på gnäll, motivationsbrist, ineffektivitet, ingen vill ta ansvar, och att folk slutar på löpande band, så fortsätter man envist att hävda att det inte finns några problem?! Det har faktiskt lyfts här - frågan om ansvarsfördelning och att ta resurser och arbetsuppgifter på allvar, och att det behövs hjälp med att prioritera och skapa en gemensam struktur, så att inte alla ständigt måste uppfinna hjulet på egen hand. Men då reagerar “cheferna på pappret” med att: ducka. De påstår att det inte finns några problem. Att det inte är något problem att det inte finns någon struktur. Att det inte är något problem med att information inte sprids. Att det är larvigt och onödigt att vilja ha klara och tydliga besked. Att allting fungerar faktiskt jättebra, sådetså!
Det är så märkligt. Det är ju inte så att det är fullständigt höljt i dunkel med vad som skapar en attraktiv arbetsplats - tvärtom upplever jag att det generellt finns ganska stor kunskap att tillgå om vad som skapar en bra arbetsmiljö. Hur i hela världen kan en organisation välja att så totalt strunta i det?
Ja ja - jag borde väl egentligen bara rycka på axlarna - jag är snart långt härifrån. Men nu är jag sån att jag engagerar mig i det jag gör, och då får det vara så. Den dan jag slutar att bli arg över arbetsgivare som beter sig dumt, då är jag antagligen död.
