Att ta vid där vi slutade

Idag fick jag ett spontant infall och ringde en barndomskompis som jag inte träffat på cirka 10 år och som jag inte haft kontakt med på många år. Och vi tog bara vid där vi slutade, med en rak och öppen kommunikation. Som om vi aldrig haft ett uppehåll i kontakten. Men givetvis har det hänt massor under de här åren. Vi har massor att prata om.

Men det första hon sa när jag ringde var "va, vem är det?" och så fick jag säga det en gång till. Hon noterade omedelbart att jag skaffat en annan dialekt och kopplade därför inte att det var jag. Det är ingen annan som påpekat att jag fått en annan dialekt, men jag har noterat det själv. Och jag vet faktiskt inte riktigt var den kommer ifrån. Jag tycker inte att andra pratar som jag.

Vi ska prata mer sen för hon hade en sak hon var upptagen med idag. Jag ser fram emot det.

 

[Sel]

Jag vet inte hur jag annars skulle ha beskrivit en rad frågor som jag förväntas svara på utan att kunna säga något annat.

Jag tänker mest att ett korsförhör är en väldigt negativ och obekväm upplevelse där man frågas ut om saker man inte nödvändigtvis vill svara på, medan en frågvis kompis är något annat. Men det spelar ju ingen roll så länge du tycker kontakten är trevlig!

 

[Hellhound]

Nu missförstår du med flit. Läs om och läs rätt, eller scrolla förbi utan att svara om det jag har att säga inte passar.

Vad trädgårdstråden här har med saken att göra förstår jag inte? Du verkar inte speciellt aktiv i några trådar utanför Dagbok överhuvudtaget av det jag har sett, för den delen. Men jag har ju sett återkommande i dagbokstrådarna hur mycket du skriver om det här med ditt hus, skogsträdgården och hur det är det absolut enda liv du vill leva. Men ändå påstår du att det inte är ett specialintresse? Jag har aldrig träffat en autist som inte hade fler intressen utöver sitt specialintresse, förresten, och jag har träffat många genom åren. Med ett öppet sinne kommer man långt.

Greppade du ens helheten av vad jag skrev eller körde du fast på att det skulle vara andra autister? Ni kan och bör prata om det ni är intresserade av såklart, men det går inte att ignorera att det oftast är olika språk, eller dialekter om man vill kalla det så, som neurotypiker vs autister talar. Och eftersom det sociala verkar så jobbigt för dig så kanske det skulle vara mindre jobbigt om det var med personer som är mer lika dig på den fronten. Att du skulle ha noll gemensamt med andra autister tror jag inte ett dugg på, för då skulle du inte ens ha fått en formell diagnos.

Sätter dig på ignore nu, eftersom jag tydligen ändå inte har något vettigt att komma med i dina ögon och jag tar illa vid mig av din avfärdande attityd gentemot andra autister. Igen, lycka till med livet.

 

[Grazing]

Och jag vet mycket väl att alla autister inte är stöpta i samma form. Det har t.o.m. sagts att autister är mer olika varandra än neurotypiska personer. Mitt boendestöd höll med mig och sa att det nog stämde. Men vad ska jag prata om med andra autister? Våra diagnoser? Det är jag inte intresserad av.

Det förstår jag inte riktigt, autister är ju som alla personer, det går att prata med dom som vilka som helst? Jag skulle nog faktiskt tro att majoriteten inte har en endaste aning om huruvida dom pratar med en autistisk person övht alltid.

Jo, hon är en vänlig själv. Omtänksam. Men samtidigt så känner jag mig alltid i underläge gentemot henne. Hon var den populära i skolan. Jag var den mobbade. Och rollerna har följt med sedan dess. Hon styr. Jag följer.

Så är det i alla relationer..upplever jag det som iallafall. Det är alltid en part som är den som styr mest och en som hellre följer. Det är inget fel med det, och det har inte med att man skulle vara i ett underläge eller inte. Man tar sig en roll som passar en, som faller naturligt för en.

 

[Wille]

Nu missförstår du med flit. Läs om och läs rätt, eller scrolla förbi utan att svara om det jag har att säga inte passar.

Vad trädgårdstråden här har med saken att göra förstår jag inte? Du verkar inte speciellt aktiv i några trådar utanför Dagbok överhuvudtaget av det jag har sett, för den delen. Men jag har ju sett återkommande i dagbokstrådarna hur mycket du skriver om det här med ditt hus, skogsträdgården och hur det är det absolut enda liv du vill leva. Men ändå påstår du att det inte är ett specialintresse? Jag har aldrig träffat en autist som inte hade fler intressen utöver sitt specialintresse, förresten, och jag har träffat många genom åren. Med ett öppet sinne kommer man långt.

Greppade du ens helheten av vad jag skrev eller körde du fast på att det skulle vara andra autister? Ni kan och bör prata om det ni är intresserade av såklart, men det går inte att ignorera att det oftast är olika språk, eller dialekter om man vill kalla det så, som neurotypiker vs autister talar. Och eftersom det sociala verkar så jobbigt för dig så kanske det skulle vara mindre jobbigt om det var med personer som är mer lika dig på den fronten. Att du skulle ha noll gemensamt med andra autister tror jag inte ett dugg på, för då skulle du inte ens ha fått en formell diagnos.

Sätter dig på ignore nu, eftersom jag tydligen ändå inte har något vettigt att komma med i dina ögon och jag tar illa vid mig av din avfärdande attityd gentemot andra autister. Igen, lycka till med livet.

Du blandar ihop specialintresse och livsstil. Jag har aldrig trivts i stan. Och skogsträdgården är min pensionsförsäkring. Jag kommer nämligen inte överleva på min pension och kommer då att behöva dryga ut den genom att hämta mat i skogsträdgården.

En person jag känner säger följande: Följ ditt hjärta så går du aldrig vilse.

Jag lever efter det. Jag följer mitt hjärta och mina värderingar. Jag skulle bli djupt olycklig om jag tog en annan väg i livet.

Och jag har aldrig haft problem att prata med neurotypiker. Det där är något du har hittat på att autister bara kan prata med autister. Hur som helst så känner jag inte igen mig i autism. Jag har hunnit läsa rätt mycket om autism och hur andra autister upplever sina liv. Jag har även läst boken Autisterna av Clara Törnvall och Autismhandboken. Och det är nära noll igenkänning. Av Autismhandboken hann jag läsa över halva innan den behandlade något som berörde mig.

 

[Wille]

Det förstår jag inte riktigt, autister är ju som alla personer, det går att prata med dom som vilka som helst? Jag skulle nog faktiskt tro att majoriteten inte har en endaste aning om huruvida dom pratar med en autistisk person övht alltid.

Så är det i alla relationer..upplever jag det som iallafall. Det är alltid en part som är den som styr mest och en som hellre följer. Det är inget fel med det, och det har inte med att man skulle vara i ett underläge eller inte. Man tar sig en roll som passar en, som faller naturligt för en.

Jo, men jag fattar inte varför jag ska söka mig till just autister. Jag ser inte poängen med det. Jag provade för övrigt att gå på en av Attentions träffar. Där hörde jag INTE hemma. En neurotyp som var med benämnde autism som ett fel och den andra neurotypen sa ingenting. Resten av deltagarna hade diagnoser. Jag kände inget gemensamt med dem. Dit går jag aldrig mer.

Jag ogillar att känna mig så utlämnad i relationen med kompisen. Hon triggar mina trauman då jag blivit övergiven så många gånger. Jag känner att hon också kan göra det när som helst. Den roll jag har i den relationen passar mig inte.

 

[Sel]

Jag förstår inte om du tycker det är trevligt att ha kontakt med den här personen eller inte? Och överge är det väl inte om ni har haft kontakt en vecka eller så tänker jag - ni kollar väl mest om ni fortfarande har någonting gemensamt som det är nu?

 

[Lumos_Nox]

Jag ogillar att känna mig så utlämnad i relationen med kompisen. Hon triggar mina trauman då jag blivit övergiven så många gånger. Jag känner att hon också kan göra det när som helst. Den roll jag har i den relationen passar mig inte.

Men varför tog du kontakt då? Om du inte gillar människan, tycker hon pratar om fel grejer, tycker hon gör fel när hon gör si eller så och nu det här?
Jag förstår inte varför du väljer att kontakta någon du inte gillar?
Det är mycket begärt att hon ska förstå dig och bli nära vän med dig på dina villkor efter bara några dagar.

 

[Wille]

Jag förstår inte om du tycker det är trevligt att ha kontakt med den här personen eller inte? Och överge är det väl inte om ni har haft kontakt en vecka eller så tänker jag - ni kollar väl mest om ni fortfarande har någonting gemensamt som det är nu?

Jag vet inte heller. Och jag känner mig alltid så osäker på om jag duger för henne. Att jag gjorde det som barn är det väl ingen tvekan om. Hon berättar ofta om hur hon var avundsjuk på mig för att fröknarna på dagis tyckte jag var så gullig, att hon tyckte att allt jag rörde vid blev så fint då jag gjorde något hantverk, att den lyckligaste dagen i hennes liv var när jag kom tillbaka till Sverige efter att ha varit tvungen att bo i Finland ett år. Vi hade brevväxlat under hela det året.

Hon är den enda barndomsvän jag knutit an till. Samtidigt var hon en pain in the ass när hon var barn. Hittade på en massa hyss och jäkelskap. Men hon har alltid varit omtänksam och varm. Det var hon som valde att bli min vän när jag flyttade till Sverige första gången.

Relationen har nog alltid varit rätt ojämn men vi har gillat varandra ändå.

 

[Grazing]

Jo, men jag fattar inte varför jag ska söka mig till just autister. Jag ser inte poängen med det. Jag provade för övrigt att gå på en av Attentions träffar. Där hörde jag INTE hemma. En neurotyp som var med benämnde autism som ett fel och den andra neurotypen sa ingenting. Resten av deltagarna hade diagnoser. Jag kände inget gemensamt med dem. Dit går jag aldrig mer.

Näe det ser jag väl inte riktigt någon mening med heller. Jag skulle aldrig aktivt söka efter personer med vissa diagnoser övht då alla ändå är så olika och upplever allt olika.

Jag ogillar att känna mig så utlämnad i relationen med kompisen. Hon triggar mina trauman då jag blivit övergiven så många gånger. Jag känner att hon också kan göra det när som helst. Den roll jag har i den relationen passar mig inte.

Men då skulle jag nog mer ifrågasätta om det är en vän eller en person som man bara känt länge. Alla passar inte ihop helt enkelt och känner man så så tycker jag nog det är bättre att hålla avstånd till personen.

 

[Sel]

Jag vet inte heller. Och jag känner mig alltid så osäker på om jag duger för henne. Att jag gjorde det som barn är det väl ingen tvekan om. Hon berättar ofta om hur hon var avundsjuk på mig för att fröknarna på dagis tyckte jag var så gullig, att hon tyckte att allt jag rörde vid blev så fint då jag gjorde något hantverk, att den lyckligaste dagen i hennes liv var när jag kom tillbaka till Sverige efter att ha varit tvungen att bo i Finland ett år. Vi hade brevväxlat under hela det året.

Hon är den enda barndomsvän jag knutit an till. Samtidigt var hon en pain in the ass när hon var barn. Hittade på en massa hyss och jäkelskap. Men hon har alltid varit omtänksam och varm. Det var hon som valde att bli min vän när jag flyttade till Sverige första gången.

Relationen har nog alltid varit rätt ojämn men vi har gillat varandra ändå.

Berättar hon det ofta Nu eller har det kommit upp tidigare? Eller är det vad du minns från när ni var små? Ni har ju inte hörts på jättelänge. Jag hade personligen tagit det lite piano, låtit det landa och se var ni står.
Jättekul att höra av sig, men sen får man se! Boka in en fika istället för frekventa mess och sånt kanske?

 

[Wille]

Berättar hon det ofta Nu eller har det kommit upp tidigare? Eller är det vad du minns från när ni var små? Ni har ju inte hörts på jättelänge. Jag hade personligen tagit det lite piano, låtit det landa och se var ni står.
Jättekul att höra av sig, men sen får man se! Boka in en fika istället för frekventa mess och sånt kanske?

Det har kommit upp tidigare.

Det är inte helt enkelt att bara ta en fika då vi bor 30 mil från varandra.

 

[Sel]

Det har kommit upp tidigare.

Det är inte helt enkelt att bara ta en fika då vi bor 30 mil från varandra.

Då kanske du ska släppa tanken på er tidigare dynamik och låta relationen "bli ny" så att säga, trots att ni är gamla bekanta? Det är min tanke i alla fall, men behöver inte vara något för dig.
Fair enough!

 

[Wille]

Då kanske du ska släppa tanken på er tidigare dynamik och låta relationen "bli ny" så att säga, trots att ni är gamla bekanta? Det är min tanke i alla fall, men behöver inte vara något för dig.
Fair enough!

Ja, jag blev uppringd av henne idag så uppenbarligen vill även hon ha kontakt och inte bara jag. Det blev några avbrott i samtalet men hon ringde upp på nytt när hon kunde.

Hon är lite eld och lågor över min biodling och är jättenyfiken.

Jag får faktiskt bara acceptera att hon är som hon är och att det inte betyder något negativt om hon avbryter ett samtal abrupt.

 

[Motacilla]

Låter ju jättebra!