Att sluta sätta krokben för sig själv

[Tokyo]

Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?

 

[Lovisaleonora]

Men är det sant? Eller är det helt enkelt någon annans vinkling?

 

[tuaphua]

Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?

Har du någon funktionsvariant som gör att du kanske behöver extra stöd/annat stöd alt medicinering?
Kanske annan terapiform etc?

 

[tott]

Undrar i första hand som @Lovisaleonora - är det sant, eller är du utsatt för psykisk misshandel - en narcissist eller liknande?

 

[Dressyrtjejen_97]

Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?

Det första som ringer i mitt huvud är att du är utsatt för psykisk misshandel.....

 

[karamelldrottningen]

Men vad exakt är det du gör och inte gör som gör dig så känslokall och oempatisk? Kan du ge några exempel?

 

[Mia_R]

Det är inte så att ni har hamnat i en ond cirkel tillsammans? Dina försök att jobba med dig själv faller platt intet då andra redan uppfattar dig på ett sätt och ser inte din förändring även om den finns där? Det är jättesvårt att ändra andras syn på en själv, för även när man inte längre är den personen så är man fortfarande det i deras sinnen och deras förväntningar på en.

 

[tara]

Twitter Handle: Notorious d.e.b. @debihope
Timestamp: 12:23 PM – 24 Jan 2010

Before you diagnose yourself with depression or low self esteem, first make sure you are not, in fact, just surrounded by assholes.



Skitstövlar finns det gott om. Är du en av dem? Eller är du utsatt för dem?

 

[Frankie]

Hur gör man när man vet att man har problem som går ut över andra, påverkar ens relationer och dyl? Hur lyckas man egentligen bättra sig? Hur svårt ska det behöva vara? Jag tänker inte på problem så som att t ex röka, utan snarare på människor som mer eller mindre omedvetet men ständigt ljuger, utnyttjar eller på andra sätt sårar och försummar människor runtomkring sig.

Jag är en sådan människa. En "dålig" människa. Jag har vid flera tillfällen fått det utpekat för mig att jag är både självisk och känslokall. Så till den grad att det är svårt för människor att vilja samt orka vara med mig. Jag är medveten om att det här är ett problem, men det händer ändå att jag blir alldeles chockad och ledsen när någon nämner det. Senast idag fick jag ett meddelande om att jag är självcentrerad, saknar empati och totalt omöjlig hålla en dialog med. Jag blev väldigt sårad av detta, mest för att jag trott att jag har bättrat mig... Att jag beter mig så som personen beskriver är såklart ingenting jag gör medvetet. Jag går i terapi, försöker jobba med mig själv och komma ur dessa beteenden, men ändå blir det så här igen och igen? Det känns som att jag sitter fast i en ond cirkel och jag förstår inte hur det kan bli så fel. Jag vill ju så gärna kunna vara en schysst vän och medmänniska. Det känns så hopplöst och jag blir så ledsen och arg på mig själv.

Finns det någon där ute som känner igen sig i detta? Någon som har några kloka ord att komma med?

Vad säger din terapeut?