Helt sant, men det är olika symtom för samma problematik. Att klimatförändringar är på väg, det råder det ingen tvekan om, det är en naturlig utveckling som pågått i ett antal tiotusentals år. Men frågan är snarare 1) hur stor inverkan har den mänskliga faktorn förstärkt det naturliga skeendet. Och 2) Kan människan positivt påverka miljön på ett sätt så att en majoritet kan fortsätta att leva på ungefär samma sätt och ungefär nuvarande plats.
Vad gäller punkt 1 så har människans sätt att leva, ffa de sista hundra årens industrialisering haft och fortsätter att i allt större utsträckning påverka miljöförändringar. Vad gäller punkt 2 så är jag en helsvart pessimist.
Demokrati är populistiskt. Politiska partier kan inte försämra villkoren och sänka levnadsstandarden för väljarna för då förlorar de makten. Människan är så funtad att vi vill se direkta resultat. Vi är oss själva, sedan familjen, sedan gruppen, sedan landet osv, osv, närmast. fem i tolv kommer människor plötsligt inse vad som sker och skrika om varför ingen gjorde något innan det var försent.
Människan kommer kanske gå under, men jorden fortsätta. Om en sådär 200,000 år i framtiden kanske en ny intelligent art uppstår som nyfiket gräver fram eventuella fornlämningar människan lämnat efter sig.
I met a traveller from an antique land,
Who said—“Two vast and trunkless legs of stone
Stand in the desert. . . . Near them, on the sand,
Half sunk a shattered visage lies, whose frown,
And wrinkled lip, and sneer of cold command,
Tell that its sculptor well those passions read
Which yet survive, stamped on these lifeless things,
The hand that mocked them, and the heart that fed;
And on the pedestal, these words appear:
My name is Ozymandias, King of Kings;
Look on my Works, ye Mighty, and despair!
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal Wreck, boundless and bare
The lone and level sands stretch far away.”
Percy Shelley
