Att leva med osäker framtid - klimattråd

[Urigurien]

Jag vill gärna höra hur ni hanterar klimathotet rent mentalt? Att uppfostra barn och hålla på med framåtriktade aktiviteter när man känner att det inte finns så mycket framtid kvar? Och den framtid som återstår känns inte så lockande att uppleva...

Jag märker att jag är helt beroende av att kunna hoppas på ett "bättre sen" så när det hoppet blir svagare och svagare får jag svårt att känna äkta glädje och engagemang... Allt får en nyans av meningslöshet över sig.

Det räcker inte för mig att tänka att världen troligen funkar rätt ok under min återstående livstid.

Hur hanterar ni detta? (inte intresserad av mothugg från klimatförnekare)

 

[TheRedLightning]

Jag skulle personligen vilja att fler länder följde efter Sverige, vi är rätt duktiga på att ta hand om miljö/klimat (kan såklart bli ännu bättre). Tänker om t ex Ryssland, USA, Kina skulle följa efter i samma spår, jag tror det hade gjort skillnad i och med att det är stora länder.
Sedan måste de ta tag i dom länderna där det tydligen är ok att slänga plast i havet, får vi bukt med det tror jag vi är en god bit på vägen.

Vad jag gör är att försöka bli bättre och mer medveten, jag vet inte riktigt vad mer jag kan göra egentligen. Ibland önskar jag att man kunde vifta med ett trollspö och fixa allt, men riktigt så enkelt är det ju tyvärr inte, men gör så gott jag kan utefter mina förutsättningar.

 

[athena_arabians]

Jag går faktiskt inte omkring och oroar mig alls, jag är mer bekymrad över att kunna betala mitt huslån etc. Som art kommer vi antingen att ta kål på oss själva eller så fixar evolutionen det, ingen art är för evigt (är geolog kan tilläggas, vi har ofta lite annorlunda tidsperspektiv...). Planeten och livet på planeten kommer inte att gå under. Att gå och oroa sig för sådant man inte kan påverka i någon högre grad på individnivå är kontraproduktivt.

Naturligtvis tycker jag att vi ska minska vår klimatpåverkan och inte slösa med resurser men som sagt, jag orkar verkligen inte oroa mig. På ett personligt plan insåg jag för länge sedan att min tid är begränsad och förmodligen förkortad pga sjukdom. Det är heller inget jag oroar mig för, jag ser till att ha kul de år jag får.

 

[Urigurien]

Det är heller inget jag oroar mig för, jag ser till att ha kul de år jag får.

Jag håller med när det gäller mitt eget liv (även om jag kan tycka det är synd på en vacker planet), men jag har ju barn... Det är mest det som håller mig sömnlös.....

 

[athena_arabians]

Jag håller med när det gäller mitt eget liv (även om jag kan tycka det är synd på en vacker planet), men jag har ju barn... Det är mest det som håller mig sömnlös.....

Som sagt, planeten kommer inte att gå under (förrän solen ger upp då) och naturen har en otrolig förmåga att läka sig själv så ställer vi till det rejält är jag inte orolig för det. Tex har naturen runt Tjernobyl återhämtat sig på ett fantastiskt vis.

Däremot förstår jag att det är ett annat läge när man har barn (jag har inga och har aldrig velat ha några).

 

[Urigurien]

Hade det varit idag skulle jag aldrig valt att skaffa barn, men läget såg annorlunda ut då (eller vi hade inte fattat)

 

[vallhund]

Den här är intressant!
https://www.dn.se/kultur-noje/carst...a-barnbarn-du-kommer-fraga-dig-hur-vi-tankte/

 

[Bison]

Jag oroar mig inte alls. Har andra saker att bekymra mig över.
Klimatet i stort är inget jag kan påverka och således meningslöst att ligga sömnlös över.

Jag gör vanliga grejer som källsortera, köpa närproducerat när det går, reser inte utomlands osv.
Men jag har en diesel suv och häst och sätter rejäla avtryck där.
Dock en bit ifrån alla Thailandsbesatta peeps.

 

[Migo]

Jag vill gärna höra hur ni hanterar klimathotet rent mentalt? Att uppfostra barn och hålla på med framåtriktade aktiviteter när man känner att det inte finns så mycket framtid kvar? Och den framtid som återstår känns inte så lockande att uppleva...

Jag märker att jag är helt beroende av att kunna hoppas på ett "bättre sen" så när det hoppet blir svagare och svagare får jag svårt att känna äkta glädje och engagemang... Allt får en nyans av meningslöshet över sig.

Det räcker inte för mig att tänka att världen troligen funkar rätt ok under min återstående livstid.

Hur hanterar ni detta? (inte intresserad av mothugg från klimatförnekare)

Jag preppar Skaffar mig kunskap och resurser som jag kan (låtsas) kommer vara till nytta för att hålla mig vid liv post-apokalyptiskt...

Försöker att inte själv göra saken så mycket värre, dvs avstår resor osv.

Hittar saker i nuet som sätter mig i flow, så jag slipper tänka på saken.

 

[athena]

Hade det varit idag skulle jag aldrig valt att skaffa barn, men läget såg annorlunda ut då (eller vi hade inte fattat)

Nu vet jag inte hur gamla barn du har, men klimathotet har vi ju vetat om i åtminstone 30-40 år. Redan på 50-60-talet verkar det som att man hade bra koll på läget, på 90-talet var det definitivt en allmän sanning.

Just detta gör att jag själv kan känna mig ganska uppgiven. Det går liksom inte väldigt mycket framåt.

 

[tanten]

Jag oroar mig inte på daglig basis.

Jag är högst medveten och jag gör dagliga val för egen del för att inte belasta miljön. En stor del av mitt politiska engagemang startade i arbetet för miljön.
Däremot orkar jag bara inte gå runt och vara orolig och ångestfylld hela tiden. Utvecklingen i världen är inget jag kan förändra.

Inget blir över huvud taget bättre av att jag har ångest.

 

[Snurrfian]

Jag är som många andra i tråden, jag är medveten om klimatproblemen, gör det jag kan göra på min nivå, försöker rösta på det parti som jag tror kan göra störst nytta i frågan men jag går inte och oroar mig, trots att jag har barn. Kanske för att jag vet att livet är skört som det är och oroa sig för allt som eventuellt skulle kunna hända skulle knäcka mig fullständigt. Klimatet känns ändå avlägset, när det gäller barnen är jag mer orolig när de är ute på stan, i trafiken osv faror som är så mycket närmare och som jag kan göra något åt. Exempelvis så åker jag hellre och hämtar barnen på kvällarna än att de åker buss hem eftersom det dels är stökigt på stationen på kvällarna och dels för att det har varit överfallsvåldtäkter vid busshållplatser ute på landet.

 

[Fruentimber]

Jag tror att vi i Sverige inte är så oroade av klimatet som vi kanske "borde" vara? Som @Snurrfian skrev t ex, "det känns avlägset". Ja, avlägset för oss som ännu inte har påverkats mycket, bortsett från årets torra sommar. Desto närmare för klimatflyktingarna som tvingas överge sina hem, i områden som drabbas av allt svårare torka, översvämningar och annat extremväder.

Jag är absolut orolig. Jag är glad över att vi valt bort barn, för jag har svårt att föreställa mig framtiden. Men samtidigt har jag syskonbarn som kommer leva vidare i det vi lämnar efter oss. Jag och sambon talar ofta om klimatet, nästan varje dag. Vi förstår att vi måste ändra något. Vi har starkt avböjt alla former av julklappar i år. Pratar om plastbantning, onödig konsumtion, vad man faktiskt behöver eller ej. Svårt förstås, eftersom man lever ett väldigt inrutat västerländskt liv. Vi har precis köpt en gård med viss självförsörjning som mål. Det kan givetvis inte vara lösningen för samhället i stort, men det är åtminstone vad vi själva har möjlighet till och kan bidra med. Det, och minska resor och onödigt konsumerande.

 

[Oldie]

Frågan är om det blir för varmt eller för kallt i framtiden.
För 10.000 år sedan var vi begravna under 1.000 meter is.

 

[monster1]

Jag vill gärna höra hur ni hanterar klimathotet rent mentalt? Att uppfostra barn och hålla på med framåtriktade aktiviteter när man känner att det inte finns så mycket framtid kvar? Och den framtid som återstår känns inte så lockande att uppleva...

Jag märker att jag är helt beroende av att kunna hoppas på ett "bättre sen" så när det hoppet blir svagare och svagare får jag svårt att känna äkta glädje och engagemang... Allt får en nyans av meningslöshet över sig.

Det räcker inte för mig att tänka att världen troligen funkar rätt ok under min återstående livstid.

Hur hanterar ni detta? (inte intresserad av mothugg från klimatförnekare)

Jag är rätt glad att jag valt att inte skaffa barn. I övrigt så gör jag vad jag kan och resten orkar jag inte fundera på. Det bästa man kan göra när man har barn är väll att lära dom att göra bra val och ge dom bra lärdomar så de kan hantera krisen när den kommer.

 

[parellikusken]

Jag tänker på klimatet många gånger varje dag och oroar mig för det. Känner definitivt en kilmatångest. Jag gör det jag kan, men stressen är att jag vet att det inte är tillräckligt.
Läser en utbildning på universitetet som handlar en hel del om klimatet och klimatförändringar, och insett att jag skulle vilja jobba med det i framtiden.

 

[vallhund]

Amazonas ligger risigt till
https://klimat.story.aftonbladet.se/chapter/motorvag-genom-amazonas/

 

[vallhund]

Amazonas ligger risigt till
https://klimat.story.aftonbladet.se/chapter/motorvag-genom-amazonas/

"– Det här har vi inte orkat ta tag i, och vi har aldrig behövt ta tag i det för vi har aldrig legat så nära gränsen. Men nu är vi i ett läge där det är fullständigt oacceptabelt att Bolsonaro knuffar Amazonas regnskogar till en punkt där de ofrånkomligen tippar över och blir en savann. På samma sätt som det är fullständigt oacceptabelt att Trump lämnade Parisavtalet. Hur kan man acceptera att världens största utsläppsland själv kan välja att lämna ett globalt avtal? Fakturan för att USA lämnar kommer att slå tillbaka på alla andra. Det är en moralisk kullerbytta som är allvarlig, säger Johan Rockström."

"– Bolsonaro kan paradoxalt nog föra det positiva med sig att det blir ett knivskarpt exempel på att nationalstater – precis som man inte har rätt att ha ihjäl sin egen befolkning utan att hamna i Haag-tribunalen – inte borde ha rätt att sabotera sina egna ekosystem utan att hamna i en planettribunal."

 

[Jeffery]

Frågan är om det blir för varmt eller för kallt i framtiden.
För 10.000 år sedan var vi begravna under 1.000 meter is.

Det beror på vad du definierar som framtid.
Den framtid jag och du har kvar i livet ser ut att bli varmare globalt sett.

 

[avslutat medlemskap]

Som sagt, planeten kommer inte att gå under (förrän solen ger upp då) och naturen har en otrolig förmåga att läka sig själv så ställer vi till det rejält är jag inte orolig för det. Tex har naturen runt Tjernobyl återhämtat sig på ett fantastiskt vis.

Däremot förstår jag att det är ett annat läge när man har barn (jag har inga och har aldrig velat ha några).

Inte bara naturen, vi människor genomgår ju också en ständig förändring vad det gäller känslighet. Alla organismer förändras när livsbetingelserna förändras, människorna också och personligen är jag inte ett dugg orolig för klimatet och för mig får vintrarna gärna vara 10 grader varma, då skulle min kropp jubla. Jag har förändrats, förr hatade jag väta men nu bekommer den mig inte ett dugg så länge kroppen kan hållas varm och med dagens funktionskläder så är det ju ganska enkelt att välja rätt "skal". Nu väntar jag bara på att gälarna ska växa ut liksom simhuden.