Twihard
Trådstartare
Varnar ifall det blir luddigt, vill ventilera lite.
Är det fler än jag som kan känna sig så otroligt ensamma, speciellt under högtider, fastän man har fullt om folk omkring sig? Ensamma för man inte har någon speciellt person...
Jag har en underbar familj med syskon, föräldrar osv. Flera vänner. Men just denna midsommar har jag mått så otroligt dåligt, jag har känt mig så otroligt ensam. Jag har haft en av mina närmsta vänner här över midsommar, som är en familjevän med nuförtiden. Eller hon tillhör familjen känns det som. Och mina syskon med sina respektive har varit här. Och så är det jag... Men det är inget konstigt. Det brukar vara så. Men i år är ena systern nykär, min närmsta vän och hon har bondat mycket över sitt dejtande. Min vän är den typen som dock har massa KK och inte vill ha relationer. Men att se alla i min familj, mina vänner så nöjda, lyckliga och kära.
Och så är det jag...
Är det fler än jag som är singlar som liksom under högtider kan känna sig så otroligt ensamma? Det är just vid dessa tillfällen min längtan och sorg över att vara ensam gör sig mest påmind. Även om vi spelar spel, har roligt och jag är glad; inte ensam en sekund knappt... Så är jag fylld av så mycket ensamhet. Midsommarnatten gick jag och min vän och plockade 7 sorters blommor. Det gör vi varje år. Men även där är kontrasten lite komiska. Hon finner alltid underbart vackra blommor, får till fina buketter av sju sorter... Och så är det jag, med mina hundkex och liknande.
Jag tänkte den natten om det är att jag är avundsjuk? Och hur det är fult att vara avundsjuk. Jag vill ha det mina systrar har, mina bröder och mina vänner. Jag vill bara "ha någon". Och jag vet att det enda som stoppar mig är jag själv. Jag har ingen självkänsla eller självförtroende, jag har utseendet emot mig. Men om jag någon gång vill träffa någon måste jag acceptera mig själv. Men efter 30 år och många försök ger man ju upp. Och så är man ändå avundsjuk?
Min gudmor sa en gång till mig att avundas någon är inte samma sak som att vara avundsjuk. Att jag får avundas andra och önska mig mer. Men hur mycket orkar man se på andras lycka och veta att man ingen har själv? Jag har inte ens tid egentligen för relationer just nu, men vill ändå ha. Men är rädd att binda mig efter alla gånger det gått åt skogen... Och jag kanske har lite mer "alternativ" smak/läggning/whatever vad gäller kärlek, något jag och min vän delar; som jag också avundas när hon så lätt finner det vi båda vill ha. Detta kanske i sin tur gör det svårt för mig att hitta det jag söker, så att säga (De som är insatta; jag vill ha en d/s-dynamik).
Nu svävar jag kanske iväg lite. Det är mest att jag känner mig så ensam vid tillfällen som dessa, trots att jag inte är själv. Finns det de som är glada singlar som också kan känna såhär ibland? För jag är väl nöjd annars, accepterat läget liksom.
Är det fler än jag som kan känna sig så otroligt ensamma, speciellt under högtider, fastän man har fullt om folk omkring sig? Ensamma för man inte har någon speciellt person...
Jag har en underbar familj med syskon, föräldrar osv. Flera vänner. Men just denna midsommar har jag mått så otroligt dåligt, jag har känt mig så otroligt ensam. Jag har haft en av mina närmsta vänner här över midsommar, som är en familjevän med nuförtiden. Eller hon tillhör familjen känns det som. Och mina syskon med sina respektive har varit här. Och så är det jag... Men det är inget konstigt. Det brukar vara så. Men i år är ena systern nykär, min närmsta vän och hon har bondat mycket över sitt dejtande. Min vän är den typen som dock har massa KK och inte vill ha relationer. Men att se alla i min familj, mina vänner så nöjda, lyckliga och kära.
Och så är det jag...
Är det fler än jag som är singlar som liksom under högtider kan känna sig så otroligt ensamma? Det är just vid dessa tillfällen min längtan och sorg över att vara ensam gör sig mest påmind. Även om vi spelar spel, har roligt och jag är glad; inte ensam en sekund knappt... Så är jag fylld av så mycket ensamhet. Midsommarnatten gick jag och min vän och plockade 7 sorters blommor. Det gör vi varje år. Men även där är kontrasten lite komiska. Hon finner alltid underbart vackra blommor, får till fina buketter av sju sorter... Och så är det jag, med mina hundkex och liknande.
Jag tänkte den natten om det är att jag är avundsjuk? Och hur det är fult att vara avundsjuk. Jag vill ha det mina systrar har, mina bröder och mina vänner. Jag vill bara "ha någon". Och jag vet att det enda som stoppar mig är jag själv. Jag har ingen självkänsla eller självförtroende, jag har utseendet emot mig. Men om jag någon gång vill träffa någon måste jag acceptera mig själv. Men efter 30 år och många försök ger man ju upp. Och så är man ändå avundsjuk?
Min gudmor sa en gång till mig att avundas någon är inte samma sak som att vara avundsjuk. Att jag får avundas andra och önska mig mer. Men hur mycket orkar man se på andras lycka och veta att man ingen har själv? Jag har inte ens tid egentligen för relationer just nu, men vill ändå ha. Men är rädd att binda mig efter alla gånger det gått åt skogen... Och jag kanske har lite mer "alternativ" smak/läggning/whatever vad gäller kärlek, något jag och min vän delar; som jag också avundas när hon så lätt finner det vi båda vill ha. Detta kanske i sin tur gör det svårt för mig att hitta det jag söker, så att säga (De som är insatta; jag vill ha en d/s-dynamik).
Nu svävar jag kanske iväg lite. Det är mest att jag känner mig så ensam vid tillfällen som dessa, trots att jag inte är själv. Finns det de som är glada singlar som också kan känna såhär ibland? För jag är väl nöjd annars, accepterat läget liksom.