Att inte kunna ta beröm

[Sirap]

Ah! Bortförklara, det ordet letade jag efter när jag skrev ursprungsinlägget, kunde inte komma på det. Känner definitivt igen den biten.

Jag var/är också en sådan person som strävar efter perfektion och blir väldigt nedstämd/hård mot mig själv om jag inte uppnår det.
När jag tog lastbilskortet hade jag en bra körlärare som på något sätt lärde mig se att jag visst kunde även om det inte var perfekt. Han fick mig att inse att även om jag strävar efter det där perfekta så går det bra med godkänt tills jag når dit.
Red även för en tränare under tiden jag hade min häst som även där fortsatte mitt tänkande att inte vara så hård mot mig själv. Det visade sig att när jag kände att ridningen gick kasst, då var jag på väg upp i utvecklingen och därför det stretade emot, så även där fick jag lära mig att även om det gick kasst och inte alls som jag såg för mitt inre öga, kunde jag rida bättre än vad själv gav mig cred för.
Däremot strävar jag fortfarande att nå det där perfekta målet någon gång.

Jag tror jag kommer reflektera mer på det här med beröm mina kommande lektioner, jag tror lite av det där med svårt att ta beröm lever kvar.

Känns på ett sätt skönt att veta att jag inte är ensam om det här.

Intressant. Ingen rider ju "perfekt". Vad menar du med perfekt?

 

[villhöver]

Jag fick ett råd för en himla massa år sedan som har hjälpt mig jättemycket just när det gäller att kunna ta emot beröm. Nästa gång du får beröm; stäng munnen, dra ett andetag genom näsan och på utandningen säger du "Tack". Inget mer, bara "tack". Att göra det istället för att säga emot eller slå ifrån på annat sätt gör att den första reaktionen på berömmet inte blir negativ, vilket gör att när du vid något tillfälle tänker på det där berömmet kanske inte första tanken du kopplar ihop det med är det du sa för att "snacka ner" berömmet, utan att du faktiskt bara tog emot det. Du kanske fortfarande tycker att berömmet är oförtjänt, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att du inte skickar tillbaka dem på volley.

(Nästa del i det hela är att börja säga "Tack, det kändes bra/vad roligt att du säger så/kul att det märks skillnad, jag har jobbat med det här/vad glad jag blir" eller någon annan positiv påbyggnad, just för att driva hem det positiva budskapet hos en själv.)

Bra råd tycker jag. Börjar själv bli lite bättre på tex säga; "Tack, vad roligt att du tycker det - detta har vi/jag slitit med", istället för att vifta bort det.
Men det är framförallt i stallet, Andra områden tycker jag det är ännu svårare att hantera beröm.
Ett "beröm"exempel som jag nyligen tyckt varit svårt är att jag har ett nytt jobb och träffar mycket nya personer i olika sammanhang som jag numera ska ingå i. Och för någon vecka sedan, vid en nätverksträff, är det en av arrangörerna som säger; åh vad kul att träffa dig, vi har hört så mycket om dig.
-och naturliga responsen var; jaha, ojdå. Var det bra eller dåligt? (trevliga jag liksom).
Träffade samma person idag då hen är rutinerad på en viss typ av dokument som jag höll på att skriva så jag skulle få hjälp. Samma sak idag: så roligt att träffas lite närmare, har hört så mycket positivt om dig. jahaaa...men vad bra att det var positivt Ja! har hört att du är räddaren i nöden där borta.
Vad svarar jag på det? (och så undrar jag - VEM är det som pratar om mig, och NÄR -i vilket sammanhang?)

Jag tycker att det är svårt med beröm på jobbet. Nu är jag ju ny på detta jobbet men det var samma innan, fått mycket beröm och positiva omdömen på förra jobbet - och jag tycker att jag "bara sköter mitt jobb". Förstår mig rätt, jag latar mig inte - men mitt huvud säger till mig; vad berömmer ni mig för? hur skulle jag kunna göra mindre här? Det går ju inte. Jag tycker att min egen prestation kanske inte är en lägstanivå men däremot en hygglig grundnivå - och då känns det märkligt att få beröm för att jag håller den nivån.

 

[Javan]

Jag fick ett råd för en himla massa år sedan som har hjälpt mig jättemycket just när det gäller att kunna ta emot beröm. Nästa gång du får beröm; stäng munnen, dra ett andetag genom näsan och på utandningen säger du "Tack". Inget mer, bara "tack". Att göra det istället för att säga emot eller slå ifrån på annat sätt gör att den första reaktionen på berömmet inte blir negativ, vilket gör att när du vid något tillfälle tänker på det där berömmet kanske inte första tanken du kopplar ihop det med är det du sa för att "snacka ner" berömmet, utan att du faktiskt bara tog emot det. Du kanske fortfarande tycker att berömmet är oförtjänt, men det spelar ingen roll, huvudsaken är att du inte skickar tillbaka dem på volley.

(Nästa del i det hela är att börja säga "Tack, det kändes bra/vad roligt att du säger så/kul att det märks skillnad, jag har jobbat med det här/vad glad jag blir" eller någon annan positiv påbyggnad, just för att driva hem det positiva budskapet hos en själv.)

Så bra inlägg. Exakt det har jag gjort på jobbet när jag ger beröm som chef eller när jag var lärare tränade/tränar jag mina medarbetare eller elever på exakt det. Säg tack! Ordet du söker är tack med ett leende. Du nedvärderar ju faktiskt den som ger beröm med att inte ta emot det som att den inte har kunskap nog att få ge beröm.

Försöker också leva efter den devisen själv och det är en vanesak men ack så svårt i början.

 

[MissFideli]

När jag var liten (mellanstadiet åtminstone), var jargongen att sade man tack, så skröt man. Jag vet ärligt talat inte var det kom ifrån, det var bara så det var. Samt att vid ridning, så var det hästen som skulle ha beröm när det var bra och ryttaren som gjorde fel när det gick dåligt.
För min del sitter dessa 2 fortfarande kvar, så jag försöker nästan alltid förklara att det är en lättkörd buss när jag får beröm där och att jag hittat en bra tut på youtube om nån gillar min frisyr eller liknande. Så jag försöker göra som @Tassetass , säga "tack" och "vad roligt/snällt att du säger det."
Fick 3 skriftliga beröm via SL på kort tid, först blev jag jätteglad, sen mådde jag jättedåligt i flera veckor efter för att jag fick sånt jäkla påslag i min prestationsångest Man är bra tokig...

 

[TheRedLightning]

Intressant. Ingen rider ju "perfekt". Vad menar du med perfekt?

Säg det, ingen som vet vad som egentligen är perfekt. Jag skulle tippa på att det är olika från person till person vad som egentligen är perfekt. Kanske är det när man känner sig hel nöjd, jag vet inte själv då jag inte uppnått dit än personligen.
Sen må hända att man aldrig uppnår det där perfekta men det är nog bra att ha något att sträva efter/mot.

 

[TheRedLightning]

När jag var liten (mellanstadiet åtminstone), var jargongen att sade man tack, så skröt man. Jag vet ärligt talat inte var det kom ifrån, det var bara så det var. Samt att vid ridning, så var det hästen som skulle ha beröm när det var bra och ryttaren som gjorde fel när det gick dåligt.
För min del sitter dessa 2 fortfarande kvar, så jag försöker nästan alltid förklara att det är en lättkörd buss när jag får beröm där och att jag hittat en bra tut på youtube om nån gillar min frisyr eller liknande. Så jag försöker göra som @Tassetass , säga "tack" och "vad roligt/snällt att du säger det."
Fick 3 skriftliga beröm via SL på kort tid, först blev jag jätteglad, sen mådde jag jättedåligt i flera veckor efter för att jag fick sånt jäkla påslag i min prestationsångest Man är bra tokig...

Va? Nu ska vi se om jag hänger med här, så när du var liten, fick man inte tacka när man t ex fick något för annars var det skryt om man sa det eller på vilket sätt ansågs det vara skryt? Genuint nyfiken om du kommer ihåg vill säga (misstänker att det var några år sedan).

 

[Sirap]

Säg det, ingen som vet vad som egentligen är perfekt. Jag skulle tippa på att det är olika från person till person vad som egentligen är perfekt. Kanske är det när man känner sig hel nöjd, jag vet inte själv då jag inte uppnått dit än personligen.
Sen må hända att man aldrig uppnår det där perfekta men det är nog bra att ha något att sträva efter/mot.

Fast det blir ju jättesvårt att sträva mot "perfekt" när man inte vet vad man menar med det?

 

[TheRedLightning]

Fast det blir ju jättesvårt att sträva mot "perfekt" när man inte vet vad man menar med det?

Beror väl hur man ser på det, för mig är perfekt olika från dag till dag. Tror perfekt mer är en känsla som inte går att beskriva riktigt nu när jag tänker på det.

 

[TheRedLightning]

Ja alltså, det är så himla orimligt att bli arg och irriterad när någon försöker vara snäll och berömma Vet inte alls varför jag blir det men det har varit första känslan som poppar upp av någon anledning.

Hmm hur gör jag? Tog det nog i små steg. Jag tror jag började med att inte snäsa ifrån om jag blev arg/irriterad. Sedan slutade jag bortförklara mig med att "ja men det är ju bara för att... jag är inte så himla bra egentligen..." och sade i stället Tack. Efter något år var tack det naturliga svaret och jag kunde på något sätt faktiskt känna mig tacksam över berömmet.

Jag tänker lite så här nu mera.
En människa har iakttagit något hos mig eller något jag gör som hen gillar så mycket att hen berömmer mig. Hen vill förmodligen uppmärksamma mig på att jag gör något bra/är bra och hens syfte är förmodligen att ge mig extra självförtroende/ge glädje. Det är faktiskt värt en hel del att få en sådan "gåva", och att vifta bort den gåvan är inte bara oförskämt utan elakt mot mig själv.

Jag kan tänka mig detta är inte lätt alla gånger att styra över sina känslor.

Jag får en känsla att jag kommer troligen reflektera ännu mer nästa gång jag får ett beröm och kanske mer medveten om vad jag svarar och varför. Många bra råd och tips i den här tråden.

 

[Shaggy]

Jag kan tänka mig detta är inte lätt alla gånger att styra över sina känslor.

Jag får en känsla att jag kommer troligen reflektera ännu mer nästa gång jag får ett beröm och kanske mer medveten om vad jag svarar och varför. Många bra råd och tips i den här tråden.

Jag tolkade det mer som att man inte fick tacka om man fick beröm för då förhävde man sig och var typ mallig.
Det var mycket som var skumt när man var barn. Jag vet inte hur ofta jag fick höra att om någon var elak så skulle jag säga till fröken (från fröken) men när man sa till så skvallrade man. Resultatet blev att jag inte sa något trots mobbing under många år. Uppfostran är inte alltid helt logisk

 

[MissFideli]

Va? Nu ska vi se om jag hänger med här, så när du var liten, fick man inte tacka när man t ex fick något för annars var det skryt om man sa det eller på vilket sätt ansågs det vara skryt? Genuint nyfiken om du kommer ihåg vill säga (misstänker att det var några år sedan).

Ja, så var jargongen. Alltså inte från vuxet håll, utan mellan oss barn. Det var sent 80-tal, så ja, några år sen

 

[MissFideli]

Jag tolkade det mer som att man inte fick tacka om man fick beröm för då förhävde man sig och var typ mallig.
Det var mycket som var skumt när man var barn. Jag vet inte hur ofta jag fick höra att om någon var elak så skulle jag säga till fröken (från fröken) men när man sa till så skvallrade man. Resultatet blev att jag inte sa något trots mobbing under många år. Uppfostran är inte alltid helt logisk

Exakt. Men jag kan inte minnas att vuxna sade så, utan att det bara var så det var barn emellan.

 

[TheRedLightning]

Jag tolkade det mer som att man inte fick tacka om man fick beröm för då förhävde man sig och var typ mallig.
Det var mycket som var skumt när man var barn. Jag vet inte hur ofta jag fick höra att om någon var elak så skulle jag säga till fröken (från fröken) men när man sa till så skvallrade man. Resultatet blev att jag inte sa något trots mobbing under många år. Uppfostran är inte alltid helt logisk

Vad jag kommer ihåg från min ungdom var det inte så för oss, det där med att tacka, angående skvallret och mobbningen känner jag tyvärr igen det.. hoppas det är lite bättre nuförtiden i alla fall.

 

[TheRedLightning]

Ja, så var jargongen. Alltså inte från vuxet håll, utan mellan oss barn. Det var sent 80-tal, så ja, några år sen

Tänk egentligen va många skumma saker man gjort som barn, får mig att undra hur det är nu om det där lever kvar någonstans eller om det omvandlats till annat eller något.
Dock mycket intressant ändå.

 

[MissFideli]

Tänk egentligen va många skumma saker man gjort som barn, får mig att undra hur det är nu om det där lever kvar någonstans eller om det omvandlats till annat eller något.
Dock mycket intressant ändå.

Ja, jätteunderligt. Pratade med min syster som är 6 år yngre än mig, hon sade att det var samma där. Men hon är ju över 35 nu, så även det ett tag sen.
Vet inte om det är samma nu, förhoppningsvis inte.

 

[Takire]

Jag har börjat göra som @Tassetass men med en annan tanke bakom. Om jag tex hjälper någon med något och får beröm för att jag gjort det bra och då förminskar min insats så förminskar jag ju även den jag hjälpte. Att förminska sin egen insats blir i det läget att tala om att den som bad om hjälp är idiot som inte kan det jag kan.
Samma tankemönster går även att använda när det gäller beröm för tex god ridning. Om jag talar om att det jag gjort inte var någon speciellt så talar jag återigen om att den andra är mindre vetande.

Jag är inne på något liknande. Om Hanna (som känner sig ganska duktig som ryttare) berömmer Vilma (som hon tycker rider ännu bättre), tycker jag väldigt synd om Hanna som ju indirekt plötsligt oväntat blir en mycket sämre ryttare.

Hoppas det där var begripligt, var kanske lite för tidigt på morgonen.

Om jag hade varit Hanna hade jag blivit ledsen.

 

[Exile]

Nu rider inte jag längre men känner verkligen igen mig i att inte kunna ta beröm. Har fruktansvärt lågt självförtroende och självkänsla som jag inte verkar kunna jobba bort och precis som någon skrev tidigare kan jag nästan bli arg eller irriterad ibland om jag får beröm. Jag hittar på alla möjliga bortförklaringar i huvudet som att personen egentligen inte vet bättre eller inte förstår varför jag är dålig eller ibland att de bara ljuger eller säger så för att vara snäll då de tycker synd om mig (som är så dålig) osv osv.

Jag tycker ju själv att jag är kass på allt så ser liksom ingen anledning till att någon skulle berömma mig, blir väldigt svårt att ta emot komplimanger då.

 

[Lovisaleonora]

Jag har också, tidigare, haft problem att ta komplimanger och beröm. Nu har jag tränat många år, och faktiskt blivit bättre. Beroende på vad det gäller och vad jag tycker svarar jag uppriktigt. Ibland blir det bara tack, men för det mesta brukar jag säga något i stil med "ja, jag är faktiskt också himla nöjd med det här ridpasset", "vad roligt att du tycker frisyren blev bra, själv är jag lite tveksam till färgen", "ja, ibland lyckas jag faktiskt få till klädvalet även på morgonen" eller något i den stilen.

Tack säger jag för att någon vill mig så väl att denne berättar något denne tror kan glädja mig. DET är ett val jag gärna tackar för.