Att hjälpa och bli hjälpt

Jag har inte lyckats jättebra än med att komma ner i varv och återfå energi- och tidsbalans... Jag har försökt avsluta mina för många åtaganden och min plan är att mars ska bli en återhämtningsmånad. Nu har mars bara precis börjat, så det tar väl ett tag att ”laga” den obalans jag ställt till med under januari och februari misstänker jag.

Ett litet sidospår är en reflektion över att det jag satte som mitt eget mål för 2016 var att få bättre tidsbalans, men jag börjar misstänka att det inte huvudsakligen handlar om tid, utan kanske mer om energibalans, prioriteringar och vilja. Det handlar om att jag måste ha en balans på mina insättningar och uttag på mitt energikonto, vilket jag behöver göra medvetna prioriteringar av allt jag vill göra för att uppnå. Har jag den balansen så misstänker jag att tiden inte kommer kännas som ett lika stort problem. Tid – Prioriteringar – Energi hänger ihop. Jag måste jobba på alla delar för att få balans, inte bara stirra mig blind på tiden och tro att det är den som är det enda problemet. Tid kan ju egentligen inte vara ett problem. Tiden bara finns, den bara är som den är, den är ju bara ett mått. Jag måste åtgärda grundorsaken istället.

I alla fall så fick jag en förfrågan om att hjälpa till. Och så är ju nu livet. Det dyker upp saker som jag behöver ställa upp på och göra. Det är inte bara jag som väljer - jag kan inte styra 100% och planera att ”nu ska jag vila en vecka och inte göra nånting”, eller jo det kan jag väl kanske, men konsekvenserna av att stå fast vid ett sånt beslut skulle bli för stora. Jag är en del av andras liv och jag är invävd i ett sammanhang, andra har skapat sitt liv runt mig och med mig som en del av deras vardag. Det finns människor som räknar med mig och som till och med kanske lever i övertygelsen att dom behöver mig. Att plötsligt kapa alla dessa sammanhang och inte ställa upp på att vara en del av andras liv är inget jag vill genomföra. För med sammanhang kommer även förväntningar, och skulle jag bryta dessa förväntningar är det samma sak som att jag sviker. Att inte ställa upp på sina närmaste om de behöver hjälp är ett svek som kan lämna djupa sår i den andra. Jag måste faktiskt, i denna individualismens tidsålder, påstå att jag inte kan vara hur egoistisk som helst om jag vill bibehålla mina relationer.

Men då kommer ju en jätteintressant fråga hur mycket man kan ställa upp på att vara en del av andras liv. Om jag inte riktigt orkar, om jag skulle behöva vila, om jag skulle behöva laga mig själv, och om någon närstående samtidigt får ett akut problem och behov av hjälp som jag skulle kunna lösa med en insats?... Skulle jag inte göra det då? Jo, det är ju klart att jag gör. Men var finns gränsen för hur mycket jag kan ställa upp på innan jag gör våld på mig själv om jag inte orkar mer? Jag tycker att den gränsdragningen är jättesvår, och är nästan rädd för frågan, för den ger mig dåligt samvete.

Jag känner mig verkligen jätterutten och hemsk som människa när det kommer till detta område... För att jag känner att dessa hjälpinsatser kostar så enormt mycket energi av mig, långt mycket mer än någon av de aktiviteter jag bokar upp mig på av egen vilja, och det borde dom ju inte göra. För att hjälpa andra är väl ändå det vi i grund och botten lever för, sägs det ju? När jag känner hur det gnisslar av ovilja inombords när någon ber mig om hjälp så känner jag mig så fruktansvärt hemsk och egoistisk. Jag borde väl bli glad och stolt när andra ber mig om hjälp? Jag borde väl känna tillfredsställelse av att kunna få göra något för någon annan? Varför gör jag inte det? Jag VILL känna mig stolt och glad och tacksam, jag blir ARG på mig själv för att jag reagerar som jag gör, och jag vill definitivt inte att människor INTE ska våga be mig om hjälp om dom skulle behöva.

Det här är något som jag skäms en hel del över när det gäller mig själv. Att jag får en jobbig känsla inombords när någon ber mig om hjälp privat. Som att en försynt fråga om hjälp skapar en näst intill klaustrofobisk känsla och vilja att bara slå ifrån mig och fly... Men det är klart att jag inte följer den känslan. Jag överväger logiskt om jag har praktisk möjlighet att hjälpa till med det som efterfrågas, och så svarar jag ja eller nej. Det har ju alltså inte heller med att göra att jag inte skulle kunna säga nej, för det både kan och gör jag ibland. Har jag inte möjlighet att hjälpa till så säger jag det, och då är det inga konstigheter (men jag accepterar aldrig att min ovilja skulle kunna vara en orsak till att säga nej, det är bara rent praktiska orsaker som jag säger nej utifrån).
Men ändå känner jag mig väldigt pressad och lite obehaglig till mods när någon ber mig om hjälp.
Vad är det för känsla och var kommer den ifrån?

Usch, det kliar i mig av skam över att jag känner såhär... Man SKA ju vara hjälpsam, punkt!

På jobbet så är det en annan sak, då känner jag inte alls likadant. Jag jobbar ju med att hjälpa andra! Jag är en serviceperson som är behjälplig med all typ av administration som kan tänkas. Det är mig folk kommer till när de behöver hjälp, det är min primära arbetsuppgift att avlasta andra och lösa andras problem. Jag har jobbat upp ett arbetssätt av hjälpsamhet och servicemind som jag har fått enormt mycket cred för, där jag även försöker hålla en viss grad av proaktivitet för att hjälpa andra till och med innan dom förstår att dom behöver hjälp. Det är flera personer som har reagerat med förvåning över hur jag kan vara så tillmötesgående och hjälpsam utan att samtidigt bli överkörd eller överutnyttjad, men för mig är det inga problem. På jobbet har jag lärt mig en bra balans. Obehagskänslan existerar bara privat, utanför jobbet.

Själv ber jag aldrig om hjälp, och jag har extremt svårt att ta emot hjälp. ”Kan själv” är mitt ledmotiv. Jag blev uppfostrad att inte be om hjälp, min pappa sa alltid ”har du själv försatt dig i en situation så är det också upp till dig att ta dig ur den!” när jag försökte be om hjälp, så tillslut så slutade jag ju med det. Att be om hjälp var nånting ”fult” i den kultur jag växte upp i. Och det är klart att det sitter i, åtminstone i mig själv. Jag har förstått att andra inte alls ser på samma sätt kring att be om och ta emot hjälp, och jag har läst mycket om att sinnesfrid och glädje ofta återfinns i själva akten att hjälpa andra. Ändå så har jag fortfarande detta hemska och komplicerade förhållande till frågan om hjälp, och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att trassla upp det...