Filifjonkan_
Trådstartare
Har hållit på med hästar i snart sexton år. Har alltid varit hästtjej by heart, men det här med att tävla och träna "seriöst" har aldrig blivit min grej. Förstod aldrig vad tränaren menade med "gå på tygeln" och de gånger jag berömdes för min ridning satt jag mest och hängde med ett järngrepp om tyglarna bara ett fåtal "hack" från där tygeln mötte bettet, med en häst som mest stretade emot (skyller inget på den stackars hästen). Ridit ett par dressyrprogram för domare (LC upp til LB:2) med hyfsade procent, men känslan fanns aldrig. Hoppade klubb upp till en meter, på ridskolehästar som mest var glada över att få skena i full galopp över hinder, kändes det som. Alltså fanns alltid känslan av att det är inte MIN teknik eller kunskap som spelar in här, utan mest hästens förmåga och vilja. Jag hängde liksom bara med. Fick beröm av tränare för de här enmeters-rundorna, som jag mest upplevde hade gått slarvigt till i alldeles för högt tempo, med mig hängandes i tyglarna efter.
Testade lite western och fick prova NH, fick vid ett tillfälle sitta upp på en AR-riden camarguehäst som bara flöööt fram under mig, och tänkte att det nog var detta jag borde göra. Kom aldrig någonstans ändå, hade ett par travare som mina egna som jag mest miljötränade- mycket skog och mark och jobba fram en slags känsla hos hästen att "Det är ju roligt att bli riden!". Kul, tills tiden inte fanns längre. En "försvann", akutsåldes av ägaren och hördes aldrig av mer, en blev en trygg hobbyridhäst till en kompis mamma.
Flyttade till Göteborg, började rida på ridskola parallellt med att jag hjälpte en kompis med hennes WE-ridna kallblodsvalack. Efter avslutade studier flyttade hon och häst, jag letade vidare i medryttardjungeln, som är väldigt annorlunda från det ställe på landsbygden i mellansverige jag kommer från.
Hittade ett par hästar att rida, betalade massor på vissa ställen, och mindre på andra (mest där bussförbindelser inte finns). Mötte på trassel och meningsskiljaktigheter, slutade av en eller annan anledning. Skrev ett långt, ledset inlägg på buke om hur jag inte kunde hitta tillbaka till allt det där som var roligt med hästarna, att få tillbringa många, långa timmar i stallet med pyssel och sällskap, ridning som en bonus liksom. Vara hos någon som kan förmedla mig något, lära mig något nytt.
Fick svar av Polly_Mulle, och fick komma ut och hälsa på, stallet bara ett stenkast från var jag är bosatt. Hittade en oas, med hennes ridtravare, så lugna, trygga och ostressade hästar, jag vet inte allt. Lärt mig så oerhört mycket på detta 1,5 året, och jag har verkligen hittat rätt. Någon som kan visa mig hur man gör rätt, och rida på "riktigt"! Inga hårda händer, inga övertydliga skänklar.
För tre månader sen lärde jag mig äntligen veta hur jag sitter på sittbenen när jag rider, och vågade äntligen släppa innertygeln. Resultatet?
Här är Nils, som är under utbildning och gärna viker näsan lite för mycket inåt. Jag sitter med för korta läder (vi skulle skutta hinder egentligen) och jag hamnar dumt till i sadeln, men han är med, hästen, och jag är med! Så glad över hur långt jag kommit, I get by with a little help from my friends!
Testade lite western och fick prova NH, fick vid ett tillfälle sitta upp på en AR-riden camarguehäst som bara flöööt fram under mig, och tänkte att det nog var detta jag borde göra. Kom aldrig någonstans ändå, hade ett par travare som mina egna som jag mest miljötränade- mycket skog och mark och jobba fram en slags känsla hos hästen att "Det är ju roligt att bli riden!". Kul, tills tiden inte fanns längre. En "försvann", akutsåldes av ägaren och hördes aldrig av mer, en blev en trygg hobbyridhäst till en kompis mamma.
Flyttade till Göteborg, började rida på ridskola parallellt med att jag hjälpte en kompis med hennes WE-ridna kallblodsvalack. Efter avslutade studier flyttade hon och häst, jag letade vidare i medryttardjungeln, som är väldigt annorlunda från det ställe på landsbygden i mellansverige jag kommer från.
Hittade ett par hästar att rida, betalade massor på vissa ställen, och mindre på andra (mest där bussförbindelser inte finns). Mötte på trassel och meningsskiljaktigheter, slutade av en eller annan anledning. Skrev ett långt, ledset inlägg på buke om hur jag inte kunde hitta tillbaka till allt det där som var roligt med hästarna, att få tillbringa många, långa timmar i stallet med pyssel och sällskap, ridning som en bonus liksom. Vara hos någon som kan förmedla mig något, lära mig något nytt.
Fick svar av Polly_Mulle, och fick komma ut och hälsa på, stallet bara ett stenkast från var jag är bosatt. Hittade en oas, med hennes ridtravare, så lugna, trygga och ostressade hästar, jag vet inte allt. Lärt mig så oerhört mycket på detta 1,5 året, och jag har verkligen hittat rätt. Någon som kan visa mig hur man gör rätt, och rida på "riktigt"! Inga hårda händer, inga övertydliga skänklar.
För tre månader sen lärde jag mig äntligen veta hur jag sitter på sittbenen när jag rider, och vågade äntligen släppa innertygeln. Resultatet?
Här är Nils, som är under utbildning och gärna viker näsan lite för mycket inåt. Jag sitter med för korta läder (vi skulle skutta hinder egentligen) och jag hamnar dumt till i sadeln, men han är med, hästen, och jag är med! Så glad över hur långt jag kommit, I get by with a little help from my friends!
