- Svar: 4
- Visningar: 2 008
Efter allt trassel med boende vid flytten till min nya stad så trodde jag att jag hade köpt mig ett hus som jag skulle kunna trivas i länge, men så blev det alltså inte. Mindre än ett år efter husköpet så bestämde jag mig för att jag bara måste flytta igen.
Det var inget enkelt beslut. Att leta och köpa hus är en jobbig process, och att sälja hus är ännu värre. Det är så mycket pengar inblandat och det kan i värsta fall gå fel och bli problem som kan förstöra livet för en. Plus att själva flyttandet med ner- och uppackning inte är så roligt heller.
Som tur var visste jag inte då exakt HUR jobbigt det skulle komma att bli…
Jag började aktivt leta hus i min låga prisklass, men det var verkligen stiltje på marknaden just då. Åkte och tittade på allt som var i rätt prisklass - även rivningsobjekt och objekt som egentligen var helt ointressanta för mig. Jag var lite smått desperat och tänkte att det var bättre att åka på för många visningar än för få - något av de hus jag inte trodde kunde vara något kanske var en pärla när man väl såg det på plats? Och visst märkte jag att vissa hus kunde överraska jämfört med intrycket jag fått från annonsen - både åt det positiva och det negativa hållet.
Men samtidigt kände jag att det var extremt viktigt att det skulle bli rätt den här gången. Jag kunde bara inte köpa på mig “vad som helst”. De kriterier jag hade satt upp för mig var:
Visst renoveringsbehov såg jag inte som några hinder. Jag jobbar gärna fysiskt. Men jag var lite osäker på exakt hur mycket renovering jag skulle klara av…
Efter några månader hittade jag ett hus som jag blev helt stormkär i. Egentligen var det lite för stort för mig som ensamstående och avlopp saknades, men det var ett 1800-talshus med fantastiskt vackert läge! Jag ville köpa det, och efter en strulig budgivning var jag ensam budgivare kvar. Men då ville säljaren inte sälja till mig för att jag inte hade sålt mitt nuvarande hus än! Snopet.
Så jag fick dra igång försäljningen av mitt befintliga hus istället. Kunde inte riskera att gå miste om ytterligare ett drömhus på det sättet igen. Det var få hus ute på marknaden och trycket var fortfarande rätt högt, så jag hade tur och fick napp på köpare redan när annonsen lades ut som “kommande försäljning”, så jag slapp ha någon allmän visning. Tillträdesdatum sattes dryga 3 månader fram i tiden, vilket var skönt för mig. Nu skulle jag väl ändå kunna få hitta mig ett hus att köpa!
Men nä. Det var extremt dött bland husförsäljningsannonserna. Jag satt och uppdaterade alla husförsäljningssajter lätt hysteriskt flera gånger om dagen varenda dag, men månaderna gick och jag lyckades inte hitta något att köpa. Jag fick helt enkelt packa ihop hela mitt bohag och köra iväg till ett förråd, utan att veta när jag skulle få se mina saker igen (eller vad jag skulle packa med mig under tiden). Och att hitta nånstans att göra av sina krukväxter under tiden man är hemlös är helt omöjligt tyvärr.
När jag flyttade ut från mitt hus hade jag lyckats hitta en underbar möblerad stuga via annons på nätet som jag i alla fall kunde få hyra under tre månader. Det kändes rätt jobbigt att behöva bli hyresgäst igen efter mina tidigare dåliga erfarenheter, men jag hoppades på att det skulle funka. Stugan var ett nyrenoverat litet gammalt soldattorp på drygt 30 kvm med fantastiskt vackert läge och jag trivdes riktigt bra där. Det var lite underligt att känna en sån enorm trivsel i den lilla hyrstugan, som jag aldrig känt för mitt egna hus jag precis hade flyttat ifrån… (Jag frågade till och med om stugan möjligtvis var till salu, men det var den inte)
Men tre månader kom och gick och det var fortfarande dött bland husannonserna, och de få hus som kom ut på marknaden var det ett enormt intresse för och jag lyckades aldrig hänga med i budgivningarna på de hus jag var intresserad av. Jag var rätt uppgiven. Fick inte stanna kvar i soldattorpet och sökte frenetiskt efter andra tillfälliga hyresbostäder - kinkig efter tidigare erfarenheter och samtidigt inställd på att det borde dyka upp något hus till mig snart. Det började dock närma sig sommar och alla med hus att hyra ut hade siktet inställt på att tjäna pengar på turister istället. Så tillslut blev jag så pressad att jag kände mig tvungen att göra en kovändning, och köpte mig en husvagn och försökte hitta en säsongsplats på nån camping istället. Fick tillslut tag på en plats på en camping ca 6 mil enkel väg från jobbet. Man fick inte bo där permanent eller skriva sig där, och jag hade återigen problem med var jag skulle skriva mig eftersom jag var hemlös. Systemet är verkligen inte gjort för att man befinner sig mellan bostäder!!! Ändå uppmanas man att sälja först… Det går inte ihop!
Det var ingen fest att bo i husvagn... Det var krångligt, obekvämt, trångt (eftersom jag hade hela husvagnen full med kassar och prylar från mitt bohag) och bökigt med hanteringen av vatten och avlopp. Jag hade ju inte haft råd att köpa mig någon tipptopp-husvagn heller, så det var rätt låg standard, och det var fortfarande för kallt för att vara utomhus i nån större utsträckning så jag fick sitta och hänga inne i vagnen. Det var en vacker men enkel camping utan servicehus (fick inte tag på något annat), så jag hade ingenstans att duscha eller tvätta kläder heller. Så nu snackar vi verkligen simple living!
Jag var rätt knäckt, men åkte fortfarande på husvisningar och försökte fortfarande vara med på budgivningar. Hittade en stuga som verkade passa in rätt bra på vad jag sökte, men det var många människor på visningen och jag tänkte att stugan skulle sticka iväg i pris. La lite uppgivet ett bud i alla fall. Och av någon obegriplig anledning var det ingen annan som la något bud! Säljarna var missnöjda och budade själva upp priset, egentligen till mer än jag ville ge, men jag började äntligen känna en vittring av hopp så jag accepterade flera oväntade specialvillkor... Köpet blev struligt med struliga säljare som inte var känslomässigt redo att sälja, och egentligen började jag dra öronen åt mig och funderade på om jag skulle dra mig ur. Man gör ju helst inte så stora affärer med struliga människor… Men samtidigt var jag mörbultad av situationen och bara hängde med och försökte acceptera och blunda och hålla tummarna för att det skulle gå bra i slutändan.
Och tillslut så var jag ÄNTLIGEN - efter 9 månaders husletande! - ägare till ett hus igen!!!
(och precis någon/några månader senare så tvärdök alla huspriser…
)
Det var inget enkelt beslut. Att leta och köpa hus är en jobbig process, och att sälja hus är ännu värre. Det är så mycket pengar inblandat och det kan i värsta fall gå fel och bli problem som kan förstöra livet för en. Plus att själva flyttandet med ner- och uppackning inte är så roligt heller.
Som tur var visste jag inte då exakt HUR jobbigt det skulle komma att bli…
Jag började aktivt leta hus i min låga prisklass, men det var verkligen stiltje på marknaden just då. Åkte och tittade på allt som var i rätt prisklass - även rivningsobjekt och objekt som egentligen var helt ointressanta för mig. Jag var lite smått desperat och tänkte att det var bättre att åka på för många visningar än för få - något av de hus jag inte trodde kunde vara något kanske var en pärla när man väl såg det på plats? Och visst märkte jag att vissa hus kunde överraska jämfört med intrycket jag fått från annonsen - både åt det positiva och det negativa hållet.
Men samtidigt kände jag att det var extremt viktigt att det skulle bli rätt den här gången. Jag kunde bara inte köpa på mig “vad som helst”. De kriterier jag hade satt upp för mig var:
- Rätt prisklass (såklart)
- INTE i något område med nära till andra människor, utan läget måste vara väldigt avskilt och gärna ensligt - så att jag äntligen kunde få vara ifred och känna lugn och ro!
- Ett gammalt hus med mycket karaktär, känsla och personlighet. Gärna ett 1800-talshus.
- En solig, stor och fin tomt med odlingsmöjligheter.
- El behöver finnas indraget (kan bli alldeles för dyrt annars). Helst en vattenbrunn i bra skick också (visst kan man borra ny brunn men vattenkvaliteten kan ju bli hur som helst). Gärna avlopp också, men det var ändå det minst viktiga - det kunde jag låta installera själv.
- Åtminstone ståhöjd på takhöjden inomhus
- Framkomlig väg till huset (året runt)
- Ej mer än ca 4 mil till jobbet
- Inga ljus- eller ljudföroreningar (tex inte nära någon större väg så att man hör trafikbrus)
Visst renoveringsbehov såg jag inte som några hinder. Jag jobbar gärna fysiskt. Men jag var lite osäker på exakt hur mycket renovering jag skulle klara av…
Efter några månader hittade jag ett hus som jag blev helt stormkär i. Egentligen var det lite för stort för mig som ensamstående och avlopp saknades, men det var ett 1800-talshus med fantastiskt vackert läge! Jag ville köpa det, och efter en strulig budgivning var jag ensam budgivare kvar. Men då ville säljaren inte sälja till mig för att jag inte hade sålt mitt nuvarande hus än! Snopet.
Så jag fick dra igång försäljningen av mitt befintliga hus istället. Kunde inte riskera att gå miste om ytterligare ett drömhus på det sättet igen. Det var få hus ute på marknaden och trycket var fortfarande rätt högt, så jag hade tur och fick napp på köpare redan när annonsen lades ut som “kommande försäljning”, så jag slapp ha någon allmän visning. Tillträdesdatum sattes dryga 3 månader fram i tiden, vilket var skönt för mig. Nu skulle jag väl ändå kunna få hitta mig ett hus att köpa!
Men nä. Det var extremt dött bland husförsäljningsannonserna. Jag satt och uppdaterade alla husförsäljningssajter lätt hysteriskt flera gånger om dagen varenda dag, men månaderna gick och jag lyckades inte hitta något att köpa. Jag fick helt enkelt packa ihop hela mitt bohag och köra iväg till ett förråd, utan att veta när jag skulle få se mina saker igen (eller vad jag skulle packa med mig under tiden). Och att hitta nånstans att göra av sina krukväxter under tiden man är hemlös är helt omöjligt tyvärr.
När jag flyttade ut från mitt hus hade jag lyckats hitta en underbar möblerad stuga via annons på nätet som jag i alla fall kunde få hyra under tre månader. Det kändes rätt jobbigt att behöva bli hyresgäst igen efter mina tidigare dåliga erfarenheter, men jag hoppades på att det skulle funka. Stugan var ett nyrenoverat litet gammalt soldattorp på drygt 30 kvm med fantastiskt vackert läge och jag trivdes riktigt bra där. Det var lite underligt att känna en sån enorm trivsel i den lilla hyrstugan, som jag aldrig känt för mitt egna hus jag precis hade flyttat ifrån… (Jag frågade till och med om stugan möjligtvis var till salu, men det var den inte)
Men tre månader kom och gick och det var fortfarande dött bland husannonserna, och de få hus som kom ut på marknaden var det ett enormt intresse för och jag lyckades aldrig hänga med i budgivningarna på de hus jag var intresserad av. Jag var rätt uppgiven. Fick inte stanna kvar i soldattorpet och sökte frenetiskt efter andra tillfälliga hyresbostäder - kinkig efter tidigare erfarenheter och samtidigt inställd på att det borde dyka upp något hus till mig snart. Det började dock närma sig sommar och alla med hus att hyra ut hade siktet inställt på att tjäna pengar på turister istället. Så tillslut blev jag så pressad att jag kände mig tvungen att göra en kovändning, och köpte mig en husvagn och försökte hitta en säsongsplats på nån camping istället. Fick tillslut tag på en plats på en camping ca 6 mil enkel väg från jobbet. Man fick inte bo där permanent eller skriva sig där, och jag hade återigen problem med var jag skulle skriva mig eftersom jag var hemlös. Systemet är verkligen inte gjort för att man befinner sig mellan bostäder!!! Ändå uppmanas man att sälja först… Det går inte ihop!
Det var ingen fest att bo i husvagn... Det var krångligt, obekvämt, trångt (eftersom jag hade hela husvagnen full med kassar och prylar från mitt bohag) och bökigt med hanteringen av vatten och avlopp. Jag hade ju inte haft råd att köpa mig någon tipptopp-husvagn heller, så det var rätt låg standard, och det var fortfarande för kallt för att vara utomhus i nån större utsträckning så jag fick sitta och hänga inne i vagnen. Det var en vacker men enkel camping utan servicehus (fick inte tag på något annat), så jag hade ingenstans att duscha eller tvätta kläder heller. Så nu snackar vi verkligen simple living!
Jag var rätt knäckt, men åkte fortfarande på husvisningar och försökte fortfarande vara med på budgivningar. Hittade en stuga som verkade passa in rätt bra på vad jag sökte, men det var många människor på visningen och jag tänkte att stugan skulle sticka iväg i pris. La lite uppgivet ett bud i alla fall. Och av någon obegriplig anledning var det ingen annan som la något bud! Säljarna var missnöjda och budade själva upp priset, egentligen till mer än jag ville ge, men jag började äntligen känna en vittring av hopp så jag accepterade flera oväntade specialvillkor... Köpet blev struligt med struliga säljare som inte var känslomässigt redo att sälja, och egentligen började jag dra öronen åt mig och funderade på om jag skulle dra mig ur. Man gör ju helst inte så stora affärer med struliga människor… Men samtidigt var jag mörbultad av situationen och bara hängde med och försökte acceptera och blunda och hålla tummarna för att det skulle gå bra i slutändan.
Och tillslut så var jag ÄNTLIGEN - efter 9 månaders husletande! - ägare till ett hus igen!!!
(och precis någon/några månader senare så tvärdök alla huspriser…
)
