Ibland känner jag att livet består av perioder. Perioder som slutar när en ur släkten/familjen dör och sedan börjar det på nytt efter de dör. Det har varit så hela mitt liv och fortsätter att vara så.
Detta låter hemskt men det har inte riktigt varit något negativt när mina äldre släktingar dött hittills. Så när de har dött och nya perioder börjat så har det varit en slags lättnad varje gång då det ger mig viloperiod innan det blir sämre igen där de flesta mår bra. Vilket ger mig också dåligt samvete såklart samtidigt som jag nästan går runt och längtar till nästa periods början.
Lättnaden kommer såklart av att de alla hittills varit sjuka på olika sätt innan de gått bort. Först var det en som dpg av cancer även om jag var lite för ung för att förstå vad som pågick och sedan en som fick stroke först och blev rätt sjuk innan hen gick bort. Jag var ganska ung vid bägge dessa tillfällen, kanske ungefär 6 år och 10 år, jag blev lite skrämd av dem (vilket är det jag kan minnas av dem tyvärr). Sedan var det en som blev otroligt dement de sista (långa) åren och det gick hårt ut över min egen förälder, just att min förälder påverkades påverkade mig och mina känslor hårt. Det blev som sagt en längtan efter "sedan". Men nu har min pappa blivit sämre, och samma sak händer igen. En längtan efter "sedan".
Detta låter så hemskt. Och jag ser inget slut på det heller, jag har istället klart för mig vilka nästa perioder innebär. Så pass att jag kan rabbla fram för mig själv vilka familjemedlemmar som blir härnäst fram till mig. Jag ser inte alls fram emot dem, samtidigt som jag vill nå slutet på denna period.
Det känns lite som en sjuk livssyn. Samtidigt som jag längtar efter perioder av lugn, där man inte behöver gå runt och längta med dåligt samvete. Men det känns väl lite omöjligt.
Jag vet inte, ville skriva av mig lite.
Detta låter hemskt men det har inte riktigt varit något negativt när mina äldre släktingar dött hittills. Så när de har dött och nya perioder börjat så har det varit en slags lättnad varje gång då det ger mig viloperiod innan det blir sämre igen där de flesta mår bra. Vilket ger mig också dåligt samvete såklart samtidigt som jag nästan går runt och längtar till nästa periods början.
Lättnaden kommer såklart av att de alla hittills varit sjuka på olika sätt innan de gått bort. Först var det en som dpg av cancer även om jag var lite för ung för att förstå vad som pågick och sedan en som fick stroke först och blev rätt sjuk innan hen gick bort. Jag var ganska ung vid bägge dessa tillfällen, kanske ungefär 6 år och 10 år, jag blev lite skrämd av dem (vilket är det jag kan minnas av dem tyvärr). Sedan var det en som blev otroligt dement de sista (långa) åren och det gick hårt ut över min egen förälder, just att min förälder påverkades påverkade mig och mina känslor hårt. Det blev som sagt en längtan efter "sedan". Men nu har min pappa blivit sämre, och samma sak händer igen. En längtan efter "sedan".
Detta låter så hemskt. Och jag ser inget slut på det heller, jag har istället klart för mig vilka nästa perioder innebär. Så pass att jag kan rabbla fram för mig själv vilka familjemedlemmar som blir härnäst fram till mig. Jag ser inte alls fram emot dem, samtidigt som jag vill nå slutet på denna period.
Det känns lite som en sjuk livssyn. Samtidigt som jag längtar efter perioder av lugn, där man inte behöver gå runt och längta med dåligt samvete. Men det känns väl lite omöjligt.
Jag vet inte, ville skriva av mig lite.
