Att få ett bättre självförtroende

Kiwifrukt

Trådstartare
Ber om ursäkt redan från början om det här blir långt, krångligt och invecklat. Mitt självförtroende och självkänsla är för närvarande nere på minus, och jag inser att jag måste göra något för att vända den här negativa spiralen och börja klättra uppåt igen. Men jag vet inte hur, och ni brukar ha så många kloka idéer och lösningar.

Jag var en sån person som hade mitt glansområde i skolan. Inte bara grundskola/gymnasiet, utan även högskolenivå. Jag var duktig i skolan, och jag trivdes med själva skolarbetet. Däremot är jag hopplöst opraktisk, och efter att jag slutade skolan så har jag inga självklara områden som jag är bra på. Medel på en hel del saker, absolut, men inte riktigt bra på något. Jag blev klar med min utbildning 2013 och då var jag full av förväntningar och framtidsdrömmar, men det grusades eftersom det visade sig långt ifrån lätt att få ett jobb. Jag sökte, sökte och sökte, fortsatte plugga på distans och jobba på somrarna. 2016 tröttnade jag till slut och sökte ett okvalificerat jobb i en butik istället för att söka jobb inom mitt utbildningsområde. Jag hade egentligen inga större förväntningar på att få det, men tänkte att jag åtminstone kunde söka. Det fick jag faktiskt, och jobbade sen där i nästan ett och ett halvt år. Nu gick min projektanställning ut, och jag är åter arbetslös. Jag är ingen säljare. Jag har heller aldrig haft några ambitioner om att bli kvar där för resten av livet, snarare tvärtom. Till skillnad mot mina kollegor har jag inte alls förmågan att lura på vem som helst vilken produkt som helst. Jag har fram till nu inte tyckt att det har gjort så mycket, jag har sett det här jobbet som en mellanlandning och något som betalar hyran, inte mer. Jag vill inte stå i en affär resten av mitt liv, och jag hade förmodligen sagt upp mig förr eller senare även om jag så klart önskar att jag hade haft ett annat jobb istället.

Ni är kanske en del som läst mina andra trådar, och då vet ni att jag via arbetsförmedlingen hamnade hos ett bemanningsföretag. Handledaren och jag klickar inte alls, och nu senast gick hon till rena personangrepp mot mig. Det är egentligen där den lilla, lilla självkänsla jag hade raserades totalt. Bakgrunden är att handledaren sa att hon inte kan rekommendera en totalt osocial person till något jobb överhuvudtaget, och att i mitt fall var det viktigare att skaffa kompisar än ett jobb. Jag tycker inte att jag är osocial, och om hon verkligen var rädd för det hade jag haft möjlighet att ge henne kontaktuppgifter till minst tre kollegor och en chef som kan intyga hur jag fungerar i en arbetsgrupp, men jag har svårt för att få riktiga vänner. Inte ytliga bekanta, och jag tror innerst inne att kollegor uppfattar mig som glad, trevlig och positiv, men det där lilla sista för att verkligen bli vänner och umgås privat, det är där jag faller.

Det har inte alltid varit så. Jag hade också en bästa kompis när jag var barn. Däremot utvecklades mina barndomskompisar i en hiskelig fart, och jag var inte alls mogen för killar och fester i det läget, så vi kom ifrån varandra. De jag hängde med på gymnasiet har flyttat (långt). Jag var blyg och tillbakadragen som liten, och när jag var nio år berättade min dåvarande bästa kompis att hon inte ville leka med mig mer, för jag var så mesig och hennes mamma hade sagt att hon behövde leka med några som var tuffare. När jag var tolv fick jag inte komma på ett "kalas" (eller vad man nu ska kalla det när man är tolv, det är ju varken barnkalas eller fest egentligen) för att jag var "så mesig och det var bättre att den platsen gick till någon som var tuff och cool". Jag är inte världshistoriens mest långsinta människa, och jag kan inte säga att jag har gått och tänkt på det särskilt ofta sen dess (det är ju en livstid sen!), men när handledaren började kritisera mitt privata umgänge, eller snarare bristen på det, flöt de gamla minnena upp till ytan. Jag har aldrig berättat det här ens för mina föräldrar, för det kändes så himla, himla förnedrande redan när det hände. Och nu vaknade både nioåringen och tolvåringen inom mig, som med darrande underläpp fick höra att hon inte var välkommen, för att det var bättre att umgås med de där riktigt tuffa tjejerna i klassen (såna som tjuvrökte redan i trean och hade killar med körkort och bil i sexan).

Jag har träffat mycket folk under de åren jag har pluggat på distans också, inte minst i stallet, men det är få jag har klickat med. Det har väl varit några stycken, men en har flyttat hem till sin hemstad (vi har faktiskt fortfarande lite kontakt eftersom hon är min hovslagare fortfarande), men det är för långt avstånd för att det ska bli mer kontakt än så. Och den andra tjejen är världens snällaste, men hon har redan ett stort socialt liv (och ett extremt tidskrävande jobb!) som gör att jag inte precis blir prioriterad att umgås med. Jag upplever lite att folk jag lär känna som vuxen har redan fungerande sociala liv med partners, familjer, släkt och vänner, och de är inte intresserade av mer. Killar blir heller aldrig någonsin intresserade av mig, mer än att jag har lättare för att bli kompis med killar än med tjejer. Tyvärr är de (få) killar jag träffat och velat umgås med (som kompis!) tillsammans med tjejer som inte tål att deras pojkvän umgås med mig och därför har det varit omöjligt, så det har inte blivit några privata vänskapsrelationer där heller. Jag är dock inte alls den där snygga och attraktiva typen, så jag förstår ointresset för mer än vänskap, och det är egentligen inte det jag vill ha, utan vänskap.

Egentligen är detta inget jag lider av. När jag jobbade hann jag inte med mycket mer än att jobba, vara i stallet och umgås med de närmaste (familjen och släkten), och det var fine med mig. Men kombinationen att handledaren råsågade mig som person, de där gamla minnena av att inte duga och inte vara bra nog och att jag har så svårt att få jobb (och som handledaren egentligen ska hjälpa mig med, men inte verkar ett dugg intresserad av!) gjorde att jag rasade ner på botten och bara känner att allting är helt hopplöst. Plus då erfarenheten av att ha ett jobb som jag egentligen varken trivts på eller varit bra på. Just nu känner jag mig som nioåringen som får se sin bästa kompis resa sig och springa iväg med sin nya coola bästis när jag närmade mig, och som får stå och kämpa med gråten för att inte fröken ska se det och konfrontera kompisen = göra allting ännu värre.

Så. Summan av kardemumman är, hur gör man för att bättra på sitt rejält tillstukade självförtroende? Det jag kommer på själv, och som egentligen är grunden i det hela, är ju givetvis att få ett jobb men det går trögt, det är beroende av andra aktörer och framför allt är det alldeles för beroende av den här handledaren som lite är roten till det onda. Utan jobb, och därmed kollegor, känns det dessutom svårt att lära känna nya människor, eftersom de jag träffat tidigare inte alls verkar intresserade av att umgås med mig. Men så här fungerar det inte att fortsätta, för just nu känns allt, och precis allt, värdelöst.

Jag tackar för om någon ens orkade läsa igenom det, för det blev långt, och inte precis någon munter läsning.
 
Först och främst, det är inget fel på dig och man ska inte få ett jobb på huruvida man har en massa privata sociala kontakter eller inte. Den handledaren är så otroligt oproffessionell att det inte liknar någon sort. Du måste få byta handledare - jag skulle vilja anmäla människan för rent tjänstefel.

Vilken bransch söker du jobb i? Var i landet? Jag tänker att buke kanske kan erbjuda nån form av kontakter. Långskottigt, jag vet, men ändå en tanke
 
Men vad är det för rutten jäkla handledare? Man behöver ju fan inte ha nära vänner för att fungera bra på jobbet?

Har inget smart att säga just nu men... Ta den där 9 åringen i hand och säg att det var taskigt av hennes kompisar men det var då och nu börjar resten av ditt liv.
En plan för att landa ett jobb du vill ha känns ju som prio 1 sedan. Det finns säkert nån som har tips hur du gör det. Sen får du jobba vidare samtidigt med självförtroendet. Välja några områden du vill förbättra och ta en bit i taget?
 
Först och främst, det är inget fel på dig och man ska inte få ett jobb på huruvida man har en massa privata sociala kontakter eller inte. Den handledaren är så otroligt oproffessionell att det inte liknar någon sort. Du måste få byta handledare - jag skulle vilja anmäla människan för rent tjänstefel.

Vilken bransch söker du jobb i? Var i landet? Jag tänker att buke kanske kan erbjuda nån form av kontakter. Långskottigt, jag vet, men ändå en tanke

Allt administrativt. Är egentligen utbildad för handläggartjänster liknade socionom, men förstår att det är avancerat och att det kanske inte är där jag ska börja, så jag kan mycket väl tänka mig lättare administrativa jobb också. Var sekreterare på en bilverkstad innan och älskade det. Bor i en liten avkrok i södra Sverige, dock finns det ganska mycket såna jobb här. Mycket mer än exempelvis inom handels som jag också jobbat med innan. Problemet är att jag sällan får chansen att komma till en intervju och det är det jag vill ha hjälp med av handledaren, inte tips om mitt privatliv.
 
Vad var det du var bra på i skolan? Det kanske är ett sånt jobb du ska ha? Forskning?

Plugga typ? Lära sig saker utantill. Skriva. Alltså, jag var verkligen ingen Einstein och egentligen var det nog de runt mig som var mindre studiemotiverade. Men alltid över medel. Jag hade kanske blivit lika bra på mitt jobb om jag bara fått ett (jag är som sagt ingen säljare, så just det jobbet var inte rätt för mig), men jag lyckas ju aldrig få ett jobb.
 
Det klart att det inte är något fel på dig, jag tycker att du verkar toppen, både smart och tuff! Det är snarare den där handledaren som det verkar vara något fel på.. :meh:

Man behöver inte vara ett socialt underverk för att få jobb. Jag är introvert och har svårt att hålla igång flera vänskaper åt gången, men jobbar ändå som account manager - vilket innebär att större delen av mitt jobb går ut på att prata med människor och bygga relationer både internt och externt.

Det är svårt att få jobb, särskilt att komma in på arbetsmarknaden efter studier och med ett tilltufsat självförtroende. Lyft fram allt bra du har gjort, jag är säker på att det är mer än du tror. Även om det för dig kan verka som något litet och självklart så kan det hos en potentiell arbetsgivare visa att du är självständig/tar initiativ/är kommunikativ/kan leda en grupp osv. Skicka ut ett par CV och får du inte svar, skriv om det lite och testa igen - att skriva bra cv är verkligen en konst. Tråkigt att du inte kan få vettig hjälp från handledaren :down: Jag hade gärna hjälpt till, för jag har verkligen haft stor hjälp av all input jag har fått från andra genom åren, men jag tror inte att vad som är ett bra CV här i UK nödvändigtvis är ett bra CV i Sverige, men du kanske har erfarna jobbsökare omkring dig som kan hjälpa till?
 
Allt administrativt. Är egentligen utbildad för handläggartjänster liknade socionom, men förstår att det är avancerat och att det kanske inte är där jag ska börja, så jag kan mycket väl tänka mig lättare administrativa jobb också. Var sekreterare på en bilverkstad innan och älskade det. Bor i en liten avkrok i södra Sverige, dock finns det ganska mycket såna jobb här. Mycket mer än exempelvis inom handels som jag också jobbat med innan. Problemet är att jag sällan får chansen att komma till en intervju och det är det jag vill ha hjälp med av handledaren, inte tips om mitt privatliv.

Du har både utbildning och erfarenhet inom andra områden, så var inte rädd för att söka tjänster som du tycker verkar intressanta.
 
Jag hade gett upp den där handledaren. Nu kan jag inte A-kassan men kan du krångla dig ur bemanningsföretaget utan att krascha ekonomiskt?

Att söka jobb är en konstform. Är det den skriftliga ansökan som du faller på? Har du någon i din närhet som kan granska din ansökan? Någon med erfarenhet av den typen jobb du söker alternativt någon varit inne i rekrytering något? Gör en efterlysning här på Buke om inte annat! Jag är ingen expert men har lyckats få jobb på de ansökningar jag skrivit, dock i helt fel fält. Vill du så kan jag absolut läsa igenom din och se om jag kan ge lite input. Skicka ett pm så får du min mejl.
 
Allt administrativt. Är egentligen utbildad för handläggartjänster liknade socionom, men förstår att det är avancerat och att det kanske inte är där jag ska börja, så jag kan mycket väl tänka mig lättare administrativa jobb också. Var sekreterare på en bilverkstad innan och älskade det. Bor i en liten avkrok i södra Sverige, dock finns det ganska mycket såna jobb här. Mycket mer än exempelvis inom handels som jag också jobbat med innan. Problemet är att jag sällan får chansen att komma till en intervju och det är det jag vill ha hjälp med av handledaren, inte tips om mitt privatliv.
Kanske läge att flytta? Hittar du ett roligt och stimulerande jobb så kommer både självförtroendet och sociallivet på köpet. Vad är det för utbildning du har?
 
Jag hade gett upp den där handledaren. Nu kan jag inte A-kassan men kan du krångla dig ur bemanningsföretaget utan att krascha ekonomiskt?

Att söka jobb är en konstform. Är det den skriftliga ansökan som du faller på? Har du någon i din närhet som kan granska din ansökan? Någon med erfarenhet av den typen jobb du söker alternativt någon varit inne i rekrytering något? Gör en efterlysning här på Buke om inte annat! Jag är ingen expert men har lyckats få jobb på de ansökningar jag skrivit, dock i helt fel fält. Vill du så kan jag absolut läsa igenom din och se om jag kan ge lite input. Skicka ett pm så får du min mejl.

A-kassan är visst inte inblandade alls, utan det är försäkringskassan. Tydligen måste jag gå på det för att få pengar, men jag får byta. Dock är jag tvungen att fortsätta gå här i två veckor (uppsägningstid) och jag är livrädd att det kommer bli ännu värre då. Att människan kommer bli ännu jävligare om jag byter, hon kommer ju fatta att det är för förra mötet.

Jag har bett en person här läsa igenom, och en annan rekryterare har också läst det. De säger att det är bra. Du får gärna läsa om du vill. Handledaren kommer bara med kommentarer på att allt är dåligt men säger inget om vad jag ska göra istället.
 
Kanske läge att flytta? Hittar du ett roligt och stimulerande jobb så kommer både självförtroendet och sociallivet på köpet. Vad är det för utbildning du har?

Jag bor där jag vill bo, så nej, att flytta är inte aktuellt. Det FINNS jobb, det är bara det att jag inte får dem. Men det finns mycket jobb att söka.
 
@Kiwifrukt För det första, en stor eloge till dig som delar med dig av det här. :heart:heart:heart

Jag kan inte direkt säga att jag varit i exakt samma sits som dig, men när det gäller taskig självkänsla och självförtroende så känner jag så väl igen mig. Jag kan dela med mig av min historia, kanske är det något av den som du kanske har användning av. Svårt att säga på förhand då vi alla är olika, men kanske.

Oj, ser nu att det blir en lång läsning, hoppas det inte gör något, märkte inte att det blev så långt när jag satt och skrev... :o

När jag växte upp har jag alltid varit annorlunda gentemot klasskompisarna, följde väl inte riktigt normen för vad som ansågs vara flick-aktigt. Jag lekte mycket med killarna istället för tjejer. Grundade sig nog i att jag alltid varit lite av en pojkflicka.
Jag gillade skolan och brann för att lära mig nya saker. Grundskoleåren målades av mobbning, i början bara elaka ord, men i mellanstadiet gick det över till fysisk mobbning och sedan tillbaka till elaka ord i högstadiet. Jag trodde då att det var på grund av mig som mobbningen ägde rum och att jag inte var värd ett skit. Det var inte riktigt lätt hemma heller, hade inte direkt något ställe där jag kunde andas. Min fristad var hemma hos pappa, farfar och farmor. Cyklade i princip dit varje dag.

När det var som värst stod jag på perrongen och väntade in tåget, på väg ut för att hoppa. Jag var så less på allt och ville bara ge upp. Var ett kliv ifrån att hoppa, men gjorde det aldrig. Tanken som stoppade mig var "vad händer om 10 år?".

Jag tror den tanken har levt kvar delvis sen dess, jag kämpade mig igenom varje dag. Ett litet steg i taget, istället för att försöka bestiga berget på en gång.

Jag sökte medvetet till Estetisk Bild & Form på gymnasiet, då jag ville komma bort from samhället där jag växte upp, samt att jag ville göra något roligt. Det var riktigt roligt, trots att en av mobbarna hamnade i samma klass.

Under tiden jag gick på gymnasiet jobbade jag helger på Hemköp och jobbade där mer eller mindre på heltid efter gymnasiet. Hade sagt till mig själv att det skulle bli ett sabbatsår efter gymnasiet, då jag var lite skoltrött och ville göra något annat. Det var en riktigt bra arbetsplats och jag trivdes, men jag trivdes aldrig riktigt i samhället.

Kunde känna folks dömande blickar och fick inte vara med i kommunens luciatåg pga min bakgrund. Jag var lite av en enstöring när jag inte var på jobbet, tror det var min dåvarande introverta sida som regerade.

Min dåvarande bästa kompis flyttade ner till Småland och bjöd in till fest, på den festen träffade jag en kille som jag blev kär i, som också blev början på min riktiga resa, för det är nu den börjar.

Jag flyttade till Småland, 11 mil bort från där jag växt upp. Fick jobb som kyrkogårdsvaktmästare och jobbade 3 säsonger, innan jag lessnade på att vara arbetslös vareviga vinter. Hade försökt tajma in ett vintersäsongs jobb, men det blev ingen snö det året så det rann ut i sanden.
Jag tror det var en del i att det tärde lite i vår relation, sen sökte jag in på Tekniska Högskolan i Jönköping och läste en 2 årig utbildning som Grafisk Designer och Webbutveckling. Där träffade jag 3 vänner jag fortfarande håller kontakten med och vi träffas lite då och då.

Mitt självförtroende dalade dock när det var dags att skriva uppsatsen, ville egentligen skrivit det ihop med en av mina vänner, men de blev snabbt upptagna av andra. Jag var för långsam att fråga, så skulle skriva det själv. Det gick inte, jag fick inte ihop det, skrev lite, då sa handledaren att det var för mycket, ändrade, nä då var det för lite... jag gav upp och kände mig så värdelös att jag var den enda som inte fick mitt betyg när examen kom.

Under tiden som jag gick i skolan sommarjobbade och jobbade jag lite extra på exets jobb, som montör och plocka bitar från plastmaskinerna ner i pallar.

Efter skolan blev det in på arbetsförmedlingen och söka jobb, fick hjälp av någon handledare, som inte jobbade på arbetsförmedlingen, det var något de förmedlade vidare. Där jag fick skriva ihop mitt CV och det var riktigt bra, minns bara inte vad det var för något. Arbetsförmedlingen i sig själv var rätt kasst, kände inte direkt att jag fick någon hjälp och stöd därifrån.

Jag fick tag på ett bemanningsjobb som var en hyr-rekrytering inom det jag var utbildad till (även om jag inte hade mina betyg) på ett reklam och tryckeri företag. Jobbade först som montör innan jag hamnade inne på orderkontoret och fick ta emot ordrar och designa dom så det skulle bli bra i tryck.

När det var dags för min rekrytering att övergå till anställning fick jag reda att på grund av lågkonjunkturen kunde de inte anställa mig, de hade inget jobb till mig. Ok, sånt är livet tänkte jag, men sista veckan tog de in en annan som skulle göra samma jobb som jag. De förstod nog att de hade gjort fel, för så mycket som de satte mig på plats den veckan hade de inte gjort innan.

Plötsligt fick jag inte längre skratta och va glad, för då hette det att jag var högljudd, även om inget hade ändrats sen det varit tidigare när ingen sa något. Det var mycket mer och jag mådde så dåligt.

Jag ville verkligen inte tillbaka till arbetsförmedlingen och ville bara göra något för att få tiden att gå. Jag hittade en komvux utbildning till lastbilschaufför, som jag sökte till och blev antagen till. När jag sökte dit hade jag inte tänkt jobba som lastbilschaufför, jag var mest ute efter att få tag på E-kortet till B-kortet. :angel:

Nåväl, det ändrades sig rätt fort när vi hade första riktiga körlektionen med lastbil, det var riktigt kul att köra lastbil, även på första praktiken hamnade jag ihop med en jättebra äldre manlig chaufför som jag fick åka med. Det var då jag kände "Åh, det här var roligt, det här vill jag jobba med".

Vi hade några duster i skolan, det var några killar i klassen, som mobbade mig och kallade mig "gnällf***a", hamnade även i kläm med en av tjejerna. Vi var 10 killar och 5 tjejer i klassen.
När det kom till körlektionerna med släp, då dalade mitt självförtroende igen, speciellt när vi skulle backa, släpet gick ju inte dit jag ville och jag grät till och med under de lektionerna för jag var så frustrerad.

Det visade sig den 11:e December 2012 att jag hade haft för höga krav på mig själv, när den strängaste läraren säger innan vi skulle åka till uppkörningen att jag var en lågoddsare och bäst i klassen. :o
Jag hade själv inte märkt det för jag strävade hela tiden efter den perfekta nivån och tänkte inte på att jag faktiskt kunde även om jag trodde att jag inte kunde.
 
....att jag faktiskt kunde även om jag trodde att jag inte kunde.
Den här tjejen som jag hade hamnat i kläm med, vi var i den sista gruppen som körde upp för släp och under körlektionerna knöt vi an igen och blev riktigt bra vänner.

När väl allt var avslutat och jag hade mina körkort i handen var det dags att söka jobb. Sökte jobb på min första praktikplats, men där behövde de inget folk just då. Sökte även till den andra praktikplatsen jag hade haft (där jag numera jobbar) men då hade de inget.

Sökte runt lite, men som vanligt verkade det som man skulle ha 20+ års erfarenhet, och jag var rätt nere med mitt självförtroende och undrade hur sjutton jag skulle få erfarenhet om jag aldrig fick chansen att jobba.

Blev kallad till en intervju till ett åkeri i Jönköping, var rätt glad, men jag gick aldrig på den intervjun, då jag kollade upp åkeriet på nätet och de hade kursat en del gånger, fick en dålig magkänsla och hörde av mig och sa att jag inte kunde komma.

Slutade med att jag tog ett bemanningsjobb på säsong på en träindustri, bara för att ha en inkomst så länge under tiden som jag letade vidare. Jag visste nu vad jag ville göra, jag ringde runt till de lokala åkerierna men ingen hade något jobb.
Då bestämde jag mig för att sikta på ett sommarjobb, får då skulle jag åtminstone få in en fot någonstans.

Minns att jag ringde en gång i veckan till min nuvarande chef och frågade efter sommarjobb, varpå han sa att han inte visste och att jag skulle återkomma en vecka senare, så höll det på.

Jag blev även kallad till intervju att köra brödbil, men precis i den vevan fick jag sommarjobbet där jag numera jobbar.

Det var en nattkörning under 4 veckor, tog det och när de veckorna var slut övergick det till timanställning, då de behövde extra chaufförer. De blev för dyrt att ha mig på timme och de hade fortfarande behov av mig, så det blev provanställning som nu löpt ut till tillsvidareanställning. Ångrar inte att jag vågade ta det där sommarjobbet.

Det är först nu som resan med självförtroendet börjar på riktigt allvar, det tog ett bra tag, det tog slut mellan mig och mitt ex, samt jag råkade ut för en jubelidiot som tryckte ner mig som satan. Tack och lov slutade han jobba hos oss och efter att han försvann ur mitt liv och jag började hitta tillbaka till mig själv.

Under åren på jobbet har jag fått mycket beröm av både kunder, kollegor, trafikledning och chefer att jag gör ett bra jobb. Fick även höra att jag är en av dom på åkeriet som backar bäst med släp och tar bra hand om sin lastbil. Har varit väldigt ödmjuk när jag hört det, men med tiden har jag växt själv och insett att det ligger nog något i det. Jag kan ju! :D

Det som till största del påverkat mitt självförtroende och självkänsla är de personerna som jag omger mig av och låter mig påverkas av. Jag tröttnade på de negativa människorna och brydde mig inte längre om vad de sa om mig, för de känner inte mig. Lyssnade istället på mina underbara kollegor med deras positiva anda istället.

Det har varit en tuff resa, men att gå från en person som står tyst i ett hörn och inte vågar säga ett pip, till att dundra in på en restaurang och höja rösten inför ett helt rum med främlingar vems den felparkerade bilen var. Det har varit värt alla motgångar och jag vet att min resa inte är fullbordad än, den kommer aldrig bli det för jag tar mig framåt mer och mer, finns fortfarande bitar jag behöver jobba med.

Jag vet att det var saker utanför jobbet som påverkade också, hade en bil som alltid behövde verkstadsbesök, ägde ingen soffa, dålig ekonomi och en hel del annat. När jag bytte bil och köpt mig en soffa, kändes livet lite enklare igen, nu kunde jag fokusera mer på mig själv och inte tänka så mycket på det där andra som drog ner mig.

Summan av kardemumman: när jag omgav mig med positiva människor som såg mig för den jag är, då hittade jag mig själv.

Jag är så glad över mitt liv och jag hade aldrig kommit hit om jag hade hoppat framför tåget, jag ångrar ingenting även om det tagit över 20 år att ta mig hit där jag är idag, med alla motgångar på vägen.

Ska erkänna att det varit bitvis jobbigt att skriva den här texten, då den rör upp känslor och tårarna kommer krypandes, men jag skäms inte för det och vill bara dela med mig av min berättelse. Kanske kan den hjälpa någon, kan den det då är det bra, kan den det inte, ja då har den bara talat om att vi är inte ensamma med våra problem, vad de nu än må vara. :heart
 
Den här tjejen som jag hade hamnat i kläm med, vi var i den sista gruppen som körde upp för släp och under körlektionerna knöt vi an igen och blev riktigt bra vänner.

När väl allt var avslutat och jag hade mina körkort i handen var det dags att söka jobb. Sökte jobb på min första praktikplats, men där behövde de inget folk just då. Sökte även till den andra praktikplatsen jag hade haft (där jag numera jobbar) men då hade de inget.

Sökte runt lite, men som vanligt verkade det som man skulle ha 20+ års erfarenhet, och jag var rätt nere med mitt självförtroende och undrade hur sjutton jag skulle få erfarenhet om jag aldrig fick chansen att jobba.

Blev kallad till en intervju till ett åkeri i Jönköping, var rätt glad, men jag gick aldrig på den intervjun, då jag kollade upp åkeriet på nätet och de hade kursat en del gånger, fick en dålig magkänsla och hörde av mig och sa att jag inte kunde komma.

Slutade med att jag tog ett bemanningsjobb på säsong på en träindustri, bara för att ha en inkomst så länge under tiden som jag letade vidare. Jag visste nu vad jag ville göra, jag ringde runt till de lokala åkerierna men ingen hade något jobb.
Då bestämde jag mig för att sikta på ett sommarjobb, får då skulle jag åtminstone få in en fot någonstans.

Minns att jag ringde en gång i veckan till min nuvarande chef och frågade efter sommarjobb, varpå han sa att han inte visste och att jag skulle återkomma en vecka senare, så höll det på.

Jag blev även kallad till intervju att köra brödbil, men precis i den vevan fick jag sommarjobbet där jag numera jobbar.

Det var en nattkörning under 4 veckor, tog det och när de veckorna var slut övergick det till timanställning, då de behövde extra chaufförer. De blev för dyrt att ha mig på timme och de hade fortfarande behov av mig, så det blev provanställning som nu löpt ut till tillsvidareanställning. Ångrar inte att jag vågade ta det där sommarjobbet.

Det är först nu som resan med självförtroendet börjar på riktigt allvar, det tog ett bra tag, det tog slut mellan mig och mitt ex, samt jag råkade ut för en jubelidiot som tryckte ner mig som satan. Tack och lov slutade han jobba hos oss och efter att han försvann ur mitt liv och jag började hitta tillbaka till mig själv.

Under åren på jobbet har jag fått mycket beröm av både kunder, kollegor, trafikledning och chefer att jag gör ett bra jobb. Fick även höra att jag är en av dom på åkeriet som backar bäst med släp och tar bra hand om sin lastbil. Har varit väldigt ödmjuk när jag hört det, men med tiden har jag växt själv och insett att det ligger nog något i det. Jag kan ju! :D

Det som till största del påverkat mitt självförtroende och självkänsla är de personerna som jag omger mig av och låter mig påverkas av. Jag tröttnade på de negativa människorna och brydde mig inte längre om vad de sa om mig, för de känner inte mig. Lyssnade istället på mina underbara kollegor med deras positiva anda istället.

Det har varit en tuff resa, men att gå från en person som står tyst i ett hörn och inte vågar säga ett pip, till att dundra in på en restaurang och höja rösten inför ett helt rum med främlingar vems den felparkerade bilen var. Det har varit värt alla motgångar och jag vet att min resa inte är fullbordad än, den kommer aldrig bli det för jag tar mig framåt mer och mer, finns fortfarande bitar jag behöver jobba med.

Jag vet att det var saker utanför jobbet som påverkade också, hade en bil som alltid behövde verkstadsbesök, ägde ingen soffa, dålig ekonomi och en hel del annat. När jag bytte bil och köpt mig en soffa, kändes livet lite enklare igen, nu kunde jag fokusera mer på mig själv och inte tänka så mycket på det där andra som drog ner mig.

Summan av kardemumman: när jag omgav mig med positiva människor som såg mig för den jag är, då hittade jag mig själv.

Jag är så glad över mitt liv och jag hade aldrig kommit hit om jag hade hoppat framför tåget, jag ångrar ingenting även om det tagit över 20 år att ta mig hit där jag är idag, med alla motgångar på vägen.

Ska erkänna att det varit bitvis jobbigt att skriva den här texten, då den rör upp känslor och tårarna kommer krypandes, men jag skäms inte för det och vill bara dela med mig av min berättelse. Kanske kan den hjälpa någon, kan den det då är det bra, kan den det inte, ja då har den bara talat om att vi är inte ensamma med våra problem, vad de nu än må vara. :heart

Tack för att du delade med dig. :heart
 
Tack för att du delade med dig. :heart
Ingen orsak, var första gången jag stötte på den här felmeddelandet. :o

2EEC79E6-B540-4EA7-8FAD-F4947FC73C31.webp


Hoppas du hittar ditt självförtroende igen och kan bygga upp det igen. :up:
 
Jag bor där jag vill bo, så nej, att flytta är inte aktuellt. Det FINNS jobb, det är bara det att jag inte får dem. Men det finns mycket jobb att söka.

Om det finns mycket jobb att söka. Då ska du söka alla du hittar.

Det du kanske behöver göra är att kolla över ditt CV och personliga brev. Jag hade en period där jag sökte massor av jobb, men fick ingen respons alls på mina ansökningar. Började känna mig tämligen värdelös och desperat. Efter en kontakt med mitt fackförbund fick jag tips om att använda en av mina medlemsförmåner, nämligen att skicka in CV och personlig brev för granskning helt kostnadsfritt.

Jag tänkte att det inte skulle ge något, men gjorde det i alla fall. Fick snabbt respons och formalian var det inget fel på. Däremot var så var det typ 30 % chans att bli kallad till intervju utifrån hur mitt personliga brev var skrivet. Fick däremot riktigt bra tips på hur jag skulle uttrycka mig i det personliga brevet etc. för att öka chansen till att få komma på intervju.

Jag jobbade om mitt personliga brev ganska radikalt och gjorde även lite ändringar i CV:n. Skickade sedan in för ny granskning. Fick tillbaka att jag nu hade 87 % chans att komma på intervju utifrån mitt personliga brev. En klar förbättring och resultatet lät inte vänta på sig.

Jag sökte ytterligare 3 helt olika jobb med den nya formuleringen och vad händer. Jag blev kallad på 3 olika intervjuer under samma månad :D En egoboost som hette duga. Blev dessutom erbjuden ett av jobben (som jag tackade ja till).

Det jag menar är att det lönar sig att låta ett proffs kolla på en ansökningshandlingar. För om man uppfyller kraven etc så ska man åtminstone bli kallad till intervju förr eller senare. Blir man inte det så behöver man arbeta om ansökningshandlingarna - det är liksom steg ett.

Man måste våga sticka ut när man söker arbete. Man måste våga söka sådana jobba som man tycker verkar jätteintressenata även om man inte uppfyller alla kraven.

Numera så skickar man in ansökningar digitalt, så man behöver ju inte ens ödsla portokostnader :D

Lycka till!

/Lizzie
 
Om det finns mycket jobb att söka. Då ska du söka alla du hittar.

Det du kanske behöver göra är att kolla över ditt CV och personliga brev. Jag hade en period där jag sökte massor av jobb, men fick ingen respons alls på mina ansökningar. Började känna mig tämligen värdelös och desperat. Efter en kontakt med mitt fackförbund fick jag tips om att använda en av mina medlemsförmåner, nämligen att skicka in CV och personlig brev för granskning helt kostnadsfritt.

Jag tänkte att det inte skulle ge något, men gjorde det i alla fall. Fick snabbt respons och formalian var det inget fel på. Däremot var så var det typ 30 % chans att bli kallad till intervju utifrån hur mitt personliga brev var skrivet. Fick däremot riktigt bra tips på hur jag skulle uttrycka mig i det personliga brevet etc. för att öka chansen till att få komma på intervju.

Jag jobbade om mitt personliga brev ganska radikalt och gjorde även lite ändringar i CV:n. Skickade sedan in för ny granskning. Fick tillbaka att jag nu hade 87 % chans att komma på intervju utifrån mitt personliga brev. En klar förbättring och resultatet lät inte vänta på sig.

Jag sökte ytterligare 3 helt olika jobb med den nya formuleringen och vad händer. Jag blev kallad på 3 olika intervjuer under samma månad :D En egoboost som hette duga. Blev dessutom erbjuden ett av jobben (som jag tackade ja till).

Det jag menar är att det lönar sig att låta ett proffs kolla på en ansökningshandlingar. För om man uppfyller kraven etc så ska man åtminstone bli kallad till intervju förr eller senare. Blir man inte det så behöver man arbeta om ansökningshandlingarna - det är liksom steg ett.

Man måste våga sticka ut när man söker arbete. Man måste våga söka sådana jobba som man tycker verkar jätteintressenata även om man inte uppfyller alla kraven.

Numera så skickar man in ansökningar digitalt, så man behöver ju inte ens ödsla portokostnader :D

Lycka till!

/Lizzie

Det var detta jag hoppades att bemanningsföretaget skulle kunna hjälpa mig med. Det vill säga spetsa till papperna så att chanserna att komma på en intervju ökar. De jobb jag fått komma på intervju på har jag varit med långt i processen sen, så det känns som om problemet egentligen ligger på att ta sig dit. Hoppades att de också skulle kunna hjälpa mig med att få in en fot någonstans, men det har istället blivit så att bemanningsföretaget (eller egentligen handledaren) är det som helt knäckt mig. Men jag är på g att försöka byta bemanningsföretag, och hoppas att det kan bli bättre.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Trigger varning om psykisk ohälsa. Kort fattat historia, så har jag sen redan som barn mått dåligt till och från. Problem med skolgång...
Svar
18
· Visningar
1 014
Senast: Rosett
·
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 328
Senast: Thaliaste
·
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
3 097
Senast: malumbub
·
Kropp & Själ Två av mina hundar råkade i ett ordentligt slagsmål igårkväll, där jag fick gå in och fysiskt sära på dem (i princip bända upp munnen på...
2
Svar
34
· Visningar
1 741
Senast: starcraft
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp