- Svar: 4
- Visningar: 889
Det här med kommunikation är nog bland det svåraste som finns. Man ser oftast inte mer än sin egen horisont. Jag blev nyligen varse att alla inte är medvetna om skillnaden mellan tankar och känslor. Å ja ba va? För mig är det så grundläggande att jag inte ens reflekterat över att andra inte har koll. Själv har jag även koll på mellanrummet som finns mellan mina tankar och mig själv. Det där kändes lite flummigt att skriva för några dagar sedan men när några andra bekräftat att de fattar vad jag menar så känner jag mig inte alltför konstig.
Om de jag möter inte full koll på vad de tänker eller känner, eller om de har det men inte har förmågan att förmedla det, (vilket även kan vara ett problem för mig själv ibland), så är det som bäddat för missförstånd. Det blir glapp i kommunikationen och man pratar förbi varandra. När jag inte kan se var den andre står har jag heller inte förmågan att möta den andre där den är.
Jag upplever att problemet är det omvända också. När jag själv knappt orkar skala en lök eller blir trött av många intryck, så är jag inte i så stort behov av matlagningstips eller tv. Då är det färdiga rätter att bara värma och tystnad som gäller (eller musik). Det är där jag har mina behov.
Mammor brukar vara tacksamma att illustrera saker. Min mamma utgår från sitt eget behov att känna sig duktig när hon kommer med hjälp till mig. Hon utgår inte från mina behov. Det i sin tur medför att jag inte känner mig sedd eller respekterad, vilket gör att jag känner mig ledsen och överkörd. Jag blir helt enkelt inte mött där jag är.
Att möta någon där den personen är, tycks vara en konst som inte är särskilt enkel att behärska.
Igår var jag ute och red med en vän jag inte träffat på 1½-2 år. Det fanns egentligen massor jag ville prata om, men orken fanns inte. Jag var/är mest lite luddig och avtrubbad i huvudet. Och när jag berättat något undrade jag efteråt om det jag sa var sammanhängande, för jag missade nog att ta med en del detaljer.
Innan jag började skriva det här inlägget tänkte jag att det var tre punkter jag ville ta upp, så jag tänkte notera punkterna lite snabbt. Haken var att jag kom bara ihåg en av dessa några sekunder senare när jag satt mig vid skärmen. Så en del saker fastnar liksom i porten och försvinner i dimmorna.
Jag försöker alltid köra med raka rör när jag snackar med folk, men kommunikation är ju så mycket mer än så. Ibland undrar jag om jag babblar för mycket men utan att egentligen säga så mycket. Undanhåller jag viktiga saker? I vissa situationer gör jag förmodligen det och det blir ju då också en källa till missförstånd.
En annan sak, som jag hörde senast igår, är att en tanke behöver inte vara sann. Det har jag hört fört (och köper det), men jag har faktiskt inte ägnat någon tid åt att reflektera över detta. Det är nog läge att göra det.
Men fasen, det är inte lätt att vara människa.
Om de jag möter inte full koll på vad de tänker eller känner, eller om de har det men inte har förmågan att förmedla det, (vilket även kan vara ett problem för mig själv ibland), så är det som bäddat för missförstånd. Det blir glapp i kommunikationen och man pratar förbi varandra. När jag inte kan se var den andre står har jag heller inte förmågan att möta den andre där den är.
Jag upplever att problemet är det omvända också. När jag själv knappt orkar skala en lök eller blir trött av många intryck, så är jag inte i så stort behov av matlagningstips eller tv. Då är det färdiga rätter att bara värma och tystnad som gäller (eller musik). Det är där jag har mina behov.
Mammor brukar vara tacksamma att illustrera saker. Min mamma utgår från sitt eget behov att känna sig duktig när hon kommer med hjälp till mig. Hon utgår inte från mina behov. Det i sin tur medför att jag inte känner mig sedd eller respekterad, vilket gör att jag känner mig ledsen och överkörd. Jag blir helt enkelt inte mött där jag är.
Att möta någon där den personen är, tycks vara en konst som inte är särskilt enkel att behärska.
Igår var jag ute och red med en vän jag inte träffat på 1½-2 år. Det fanns egentligen massor jag ville prata om, men orken fanns inte. Jag var/är mest lite luddig och avtrubbad i huvudet. Och när jag berättat något undrade jag efteråt om det jag sa var sammanhängande, för jag missade nog att ta med en del detaljer.
Innan jag började skriva det här inlägget tänkte jag att det var tre punkter jag ville ta upp, så jag tänkte notera punkterna lite snabbt. Haken var att jag kom bara ihåg en av dessa några sekunder senare när jag satt mig vid skärmen. Så en del saker fastnar liksom i porten och försvinner i dimmorna.
Jag försöker alltid köra med raka rör när jag snackar med folk, men kommunikation är ju så mycket mer än så. Ibland undrar jag om jag babblar för mycket men utan att egentligen säga så mycket. Undanhåller jag viktiga saker? I vissa situationer gör jag förmodligen det och det blir ju då också en källa till missförstånd.
En annan sak, som jag hörde senast igår, är att en tanke behöver inte vara sann. Det har jag hört fört (och köper det), men jag har faktiskt inte ägnat någon tid åt att reflektera över detta. Det är nog läge att göra det.
Men fasen, det är inte lätt att vara människa.
