Gry
Trådstartare
Min häst är en islänning, en rätt bekväm herre på nio år som gillar att mösa i skog och mark. Skrittar snabbt på vägen hem.. loj, rätt så framtung (lite överbyggd och har oprortionerligt stor framända, med grov hals och bog, lång rygg för att vara islänning) Lite åt det hänga i bettet istället för att arbeta med bakänden- hållet. Rider regelbundet för bra tränare och ständigt är det drivningen framåt och jobba under sig som vi jobbar på. Så länge som han får hålla sin bekvämlighetstakt är han jätteduktig på alla skolor osv men är lite seg i munnen- jag och tränare har tolkat det så att det är bekvämare att hänga och gå på bogarna istället för att sätta under sig. Plus att han har fysiken lite mot sig och att han saknar muskler för att gå optimalt eftersom han inte bygger optimalt. Vi klättrar därför och rider mitt i vegetationen osv.
Själv är jag rätt mjuk i handen och har väl rätt ok sits men vi finputsar. Gillar inte skarpa bett utan vi rider hellre bettlöst istället ibland och tränar på kroppssignaler istället men då blir han ju ännu tyngre ibland...
OBS!!! Jag är fullt medveten om att det är JAG och min sits/hjälper som kan åtgärda detta. Jag vet att det är mina hjälper som samverkar till att min häst går som han gör!! Min häst har denna akilleshäl men det är jag som ska utbilda vidare och det är jag som brister. Sadel är utprovad (en bomlös Sensation Ride) och han mår fint i muskler)
Så nu till det som hände:
Jag fick tilt i huvudet och gjorde det som man inte ska. Jag slängde i ett skarpare bett, med små skänklar och lite lullull i form av ringar. Ett sötmalms. Gjorde tvärt emot vad man ska när man har en häst med viss handbroms ioch satte i ytterligare broms och fick en helt annan häst! Han ligger inte på bogarna alls, han tar stöd precis lagom, suger på bettet, sätter under sig nu när han får bättre "hållning", vi ökar och samlar, långsamt med samling osv, han är lyhörd, uppmärksam och mjuk i munnen som... ja... som en drömhäst. Jag skulle kunna rida på sytrådar. Jag kan bara sitta med ytterst mjuk hand och bara rida så där som vi bara nästan kunnat innan. Innan fick jag driva driva för att han skulle sätta under sig och sedan mjukt röra fingrarna och hela tiden parera försiktigt för att han inte skulle hänga sig eller släppa formen fram helt för att undvika framtunget- nu samlar han sig så fint bakifrån och fram utan att hänga. Han tar bara lagom fint stöd och suger in bettet liksom. Tar minsta lilla förhållning. Det är fortf mkt att arbeta på, men ändå!
Jag vet att jag gjort fel men varför känns det då så rätt? Jag gillar ju inte skarpa bett!! Inte det minsta. Ohc jag vet ju att jag ska ha kunnat få honom dit han är nu med vanligt tränsbett och att det är jag som inte är duktig nog, bara. Men jag gillar det vi gör nu på ridbanan!!!
Vad gör jag nu? Alternerar bett? Forstätter? Plockar bort med omedelbar verkan?
Tänker så här; nu har pålle och jag hittat rätt, rätt form, och då kan man plocka av det skarpare för att nu vet pålle hur han ska arbeta och jag fortsätter att hjälpa han så gott det nu går med formen. Ev kan man plocka i igen om han tappar för mkt. Mao har det skarpa fyllt en funktion som en förhatlig hjälptygel kan göra när man använder en sådan som den är tänkt men som man ska undvika! ; att man visar vägen- nu är vägen funnen- väck fort som fasen.
Eller hur tänker ni?
Själv är jag rätt mjuk i handen och har väl rätt ok sits men vi finputsar. Gillar inte skarpa bett utan vi rider hellre bettlöst istället ibland och tränar på kroppssignaler istället men då blir han ju ännu tyngre ibland...
OBS!!! Jag är fullt medveten om att det är JAG och min sits/hjälper som kan åtgärda detta. Jag vet att det är mina hjälper som samverkar till att min häst går som han gör!! Min häst har denna akilleshäl men det är jag som ska utbilda vidare och det är jag som brister. Sadel är utprovad (en bomlös Sensation Ride) och han mår fint i muskler)
Så nu till det som hände:
Jag fick tilt i huvudet och gjorde det som man inte ska. Jag slängde i ett skarpare bett, med små skänklar och lite lullull i form av ringar. Ett sötmalms. Gjorde tvärt emot vad man ska när man har en häst med viss handbroms ioch satte i ytterligare broms och fick en helt annan häst! Han ligger inte på bogarna alls, han tar stöd precis lagom, suger på bettet, sätter under sig nu när han får bättre "hållning", vi ökar och samlar, långsamt med samling osv, han är lyhörd, uppmärksam och mjuk i munnen som... ja... som en drömhäst. Jag skulle kunna rida på sytrådar. Jag kan bara sitta med ytterst mjuk hand och bara rida så där som vi bara nästan kunnat innan. Innan fick jag driva driva för att han skulle sätta under sig och sedan mjukt röra fingrarna och hela tiden parera försiktigt för att han inte skulle hänga sig eller släppa formen fram helt för att undvika framtunget- nu samlar han sig så fint bakifrån och fram utan att hänga. Han tar bara lagom fint stöd och suger in bettet liksom. Tar minsta lilla förhållning. Det är fortf mkt att arbeta på, men ändå!
Jag vet att jag gjort fel men varför känns det då så rätt? Jag gillar ju inte skarpa bett!! Inte det minsta. Ohc jag vet ju att jag ska ha kunnat få honom dit han är nu med vanligt tränsbett och att det är jag som inte är duktig nog, bara. Men jag gillar det vi gör nu på ridbanan!!!
Vad gör jag nu? Alternerar bett? Forstätter? Plockar bort med omedelbar verkan?
Tänker så här; nu har pålle och jag hittat rätt, rätt form, och då kan man plocka av det skarpare för att nu vet pålle hur han ska arbeta och jag fortsätter att hjälpa han så gott det nu går med formen. Ev kan man plocka i igen om han tappar för mkt. Mao har det skarpa fyllt en funktion som en förhatlig hjälptygel kan göra när man använder en sådan som den är tänkt men som man ska undvika! ; att man visar vägen- nu är vägen funnen- väck fort som fasen.
Eller hur tänker ni?
