För ett tag sedan började jag lyssna på en ljudbok. Den låg inom genren personlig utveckling/filosofi/psykologi, och hade kunnat vara intressant och kanske kunnat ge mig några nya vinklar på livet. Och det kanske den gjorde också, men inte på det sätt jag hade hoppats. Efter bara en enkel resa till jobbet (=ca 35-45 min) så konstaterade jag att jag inte klarade av att lyssna på boken.
Inte den heller.
Att det ska vara så svårt att hitta riktigt bra böcker!
Jag fick en fråga häromdagen om vilka filmer jag har sett på sistone och vilka jag gillar. Jag svarade att jag tyvärr inte tycker om att se på film. Den som ställde frågan blev som ett levande frågetecken. ”Men va – det måste ju finnas NÅGRA filmer som tilltalar dig?! Om du inte gillar vanliga actionrullar så kanske drama?Franska kulturfilmer? Små udda produktioner?” Men jag ryckte förläget på axlarna. Min man är galen i actionfilmer. Han kan se hur många som helst verkar det som. Någon annan genre är han inte så road av. Ska det vara så ska det vara action (med kanske eventuellt någon thriller eller scifi däremellan). Och de filmerna tycker jag bara är så vansinnigt själadödande tröstlöst tråkiga. Jag har testat att titta på populära komedier eller dramafilmer, men det är så svårt att hitta något som verkligen faller mig i smaken, så det känns tillslut som om det inte ens är värt besväret att titta på någon film överhuvudtaget. Lite senare kom jag på att det finns en sorts film som jag kan titta på och som min man också kan titta på. Och det är barnfilm. Tecknat. Typ Shrek och Disney och sånt. Alla är inte bra, men de flesta är hyfsat OK för en stunds underhållning.
Imorse hörde jag på radion att det var stora bokbytardagen idag, och de pushade för att byta böcker med varandra. Jag tyckte att det lät som en konstig idé. Jag känner ingen som uppskattar samma böcker som jag, och jag uppskattar inte de böcker som de flesta andra läser. Jag vill ha en sann bok som får mig att tänka till. Biografier eller personlig utveckling ligger i min topp just nu. Ibland kan jag även roas av historia. Men skönlitteratur som deckare, komedier, romantik eller drama orkar jag bara inte med. Så för mig föll idén om en bokbytardag platt...
Alltså – jag tycker faktiskt att det är jättetråkigt att vara så smal i smaken! Det är inget försök till snobberi som jag ägnar mig åt, jag tycker själv att mitt liv blir tråkigare när jag har så svårt att hitta filmer och böcker som jag uppskattar. För om man har lätt att uppskatta saker måste ju livet vara så himla mycket roligare! Jag har försökt att lära mig uppskatta mainstreamsaker som många verkar uppskatta, men det går bara inte, det skriker i hela mig ”DET HÄR TYCKER JAG INTE OM!” och det kan jag varken tysta eller överrösta har jag märkt.
Men även inom de genrer jag gillar så är det svårt att hitta rätt. Jag har hittat några böcker inom personlig utveckling/filosofi/etc som jag fullkomligen stormälskar! Men ofta så faller de platt. Många orkar jag inte ens läsa/lyssna klart. Felet med boken jag började lyssna på men inte klarade av att fortsätta med (och flera andra som jag läst) var det tvärsäkra språket. ”Nu tycker du säkert att det här är konstigt...” eller ”såhär är det” eller ”...sådär som alla gör” eller ”det här kommer att förändra ditt liv”. Men jag känner inte alls igen mig i generaliseringarna! Jag blir riktigt irriterad när någon presenterar saker som den enda rätta sanningen, eller generaliserar och säger att de vet hur ”alla” tänker, känner och gör eller vilka kunskaper ”alla” har. För världen funkar inte så – åtminstone inte min värld! För jag stämmer sällan in på generaliseringarna.
Och då spinner jag vidare till det här med ödmjukhet, eller att uttrycka sig på ett sätt som är öppet för att det inte finns något rätt eller fel, och att det finns många andra åsikter och sätt att se världen på än just min egen. För det är något som är enormt oerhört viktigt för mig! Och det är verkligen en teknik! Det är ju många människor som inte bryr sig ett dugg om detta, och många uttrycker sig gärna stensäkert har jag märkt - ibland även kryddat med ett förakt eller förlöjligande av de som är av en annan åsikt. Och det är intressant, för det verkar ju onekligen vara ett beteende som den mänskliga hjärnan dras åt.
Varför är det så?
Jag får utslag av sånt beteende!
(även om det inte är helt omöjligt att jag omedvetet hakar på trenden och själv beter mig så ibland... Fast jag FÖRSÖKER verkligen vara medveten om att inte göra så, för det stör mig så mycket)
Alla människor är olika och unika. Men många gånger känner jag mig ändå som ett UFO tillsammans med andra. A n n o r l u n d a. Jag tycker och tänker inte ”som andra”.
Jag har dock lärt mig att känslan av att vara udda oftast är något som jag själv skapar i min egen hjärna. Det är som det här med att glaset är halvfullt eller halvtomt – det beror på hur man väljer att se det. Jag kan välja att fokusera på det som är annorlunda med mig jämfört med andra, eller så kan jag välja att fokusera på det som jag har gemensamt med andra. Och jag har förstått att det inte är hälsosamt för mig eller bra för mitt arbete för ökad livskvalitet att gå omkring med en känsla av att jag är udda. Men jag har fortfarande svårt för den biten... Jag kan inte låta bli att känna att jag är väldigt udda, och att jag verkar tänka annorlunda och se världen på ett annorlunda sätt jämfört med hur många andra ser den. Men det behöver ju i sig inte vara något negativt.
Fast... I fallet med böcker, filmer och annan underhållning så hade jag nog ändå uppskattat om jag hade varit lite mer mainstream. Det hade förmodligen varit enklare att hitta underhållning som jag gillar då – och vem vill inte bli lite underhållen?!...
Inte den heller.
Att det ska vara så svårt att hitta riktigt bra böcker!
Jag fick en fråga häromdagen om vilka filmer jag har sett på sistone och vilka jag gillar. Jag svarade att jag tyvärr inte tycker om att se på film. Den som ställde frågan blev som ett levande frågetecken. ”Men va – det måste ju finnas NÅGRA filmer som tilltalar dig?! Om du inte gillar vanliga actionrullar så kanske drama?Franska kulturfilmer? Små udda produktioner?” Men jag ryckte förläget på axlarna. Min man är galen i actionfilmer. Han kan se hur många som helst verkar det som. Någon annan genre är han inte så road av. Ska det vara så ska det vara action (med kanske eventuellt någon thriller eller scifi däremellan). Och de filmerna tycker jag bara är så vansinnigt själadödande tröstlöst tråkiga. Jag har testat att titta på populära komedier eller dramafilmer, men det är så svårt att hitta något som verkligen faller mig i smaken, så det känns tillslut som om det inte ens är värt besväret att titta på någon film överhuvudtaget. Lite senare kom jag på att det finns en sorts film som jag kan titta på och som min man också kan titta på. Och det är barnfilm. Tecknat. Typ Shrek och Disney och sånt. Alla är inte bra, men de flesta är hyfsat OK för en stunds underhållning.
Imorse hörde jag på radion att det var stora bokbytardagen idag, och de pushade för att byta böcker med varandra. Jag tyckte att det lät som en konstig idé. Jag känner ingen som uppskattar samma böcker som jag, och jag uppskattar inte de böcker som de flesta andra läser. Jag vill ha en sann bok som får mig att tänka till. Biografier eller personlig utveckling ligger i min topp just nu. Ibland kan jag även roas av historia. Men skönlitteratur som deckare, komedier, romantik eller drama orkar jag bara inte med. Så för mig föll idén om en bokbytardag platt...
Alltså – jag tycker faktiskt att det är jättetråkigt att vara så smal i smaken!
Det är inget försök till snobberi som jag ägnar mig åt, jag tycker själv att mitt liv blir tråkigare när jag har så svårt att hitta filmer och böcker som jag uppskattar. För om man har lätt att uppskatta saker måste ju livet vara så himla mycket roligare! Jag har försökt att lära mig uppskatta mainstreamsaker som många verkar uppskatta, men det går bara inte, det skriker i hela mig ”DET HÄR TYCKER JAG INTE OM!” och det kan jag varken tysta eller överrösta har jag märkt. Men även inom de genrer jag gillar så är det svårt att hitta rätt. Jag har hittat några böcker inom personlig utveckling/filosofi/etc som jag fullkomligen stormälskar! Men ofta så faller de platt. Många orkar jag inte ens läsa/lyssna klart. Felet med boken jag började lyssna på men inte klarade av att fortsätta med (och flera andra som jag läst) var det tvärsäkra språket. ”Nu tycker du säkert att det här är konstigt...” eller ”såhär är det” eller ”...sådär som alla gör” eller ”det här kommer att förändra ditt liv”. Men jag känner inte alls igen mig i generaliseringarna! Jag blir riktigt irriterad när någon presenterar saker som den enda rätta sanningen, eller generaliserar och säger att de vet hur ”alla” tänker, känner och gör eller vilka kunskaper ”alla” har. För världen funkar inte så – åtminstone inte min värld! För jag stämmer sällan in på generaliseringarna.
Och då spinner jag vidare till det här med ödmjukhet, eller att uttrycka sig på ett sätt som är öppet för att det inte finns något rätt eller fel, och att det finns många andra åsikter och sätt att se världen på än just min egen. För det är något som är enormt oerhört viktigt för mig! Och det är verkligen en teknik! Det är ju många människor som inte bryr sig ett dugg om detta, och många uttrycker sig gärna stensäkert har jag märkt - ibland även kryddat med ett förakt eller förlöjligande av de som är av en annan åsikt. Och det är intressant, för det verkar ju onekligen vara ett beteende som den mänskliga hjärnan dras åt.
Varför är det så?
Jag får utslag av sånt beteende!
(även om det inte är helt omöjligt att jag omedvetet hakar på trenden och själv beter mig så ibland...
Fast jag FÖRSÖKER verkligen vara medveten om att inte göra så, för det stör mig så mycket)Alla människor är olika och unika. Men många gånger känner jag mig ändå som ett UFO tillsammans med andra. A n n o r l u n d a. Jag tycker och tänker inte ”som andra”.
Jag har dock lärt mig att känslan av att vara udda oftast är något som jag själv skapar i min egen hjärna. Det är som det här med att glaset är halvfullt eller halvtomt – det beror på hur man väljer att se det. Jag kan välja att fokusera på det som är annorlunda med mig jämfört med andra, eller så kan jag välja att fokusera på det som jag har gemensamt med andra. Och jag har förstått att det inte är hälsosamt för mig eller bra för mitt arbete för ökad livskvalitet att gå omkring med en känsla av att jag är udda. Men jag har fortfarande svårt för den biten... Jag kan inte låta bli att känna att jag är väldigt udda, och att jag verkar tänka annorlunda och se världen på ett annorlunda sätt jämfört med hur många andra ser den. Men det behöver ju i sig inte vara något negativt.
Fast... I fallet med böcker, filmer och annan underhållning så hade jag nog ändå uppskattat om jag hade varit lite mer mainstream. Det hade förmodligen varit enklare att hitta underhållning som jag gillar då – och vem vill inte bli lite underhållen?!...
