Sv: Är ridläraren BARA på plats för att lyfta lön?
Detta förklarar en hel del. Jag är också rätt förbluffad över det bemötande jag fått på ridskolor (inte min nuvarande som är liten och drivs helt privat, den är super) och jag håller helt och fullt med dig, Cassiopeja, i det du skrev om att ridskolorna inte riktigt har hängt med i fråga om service och kundbemötande. Men jag undrar ändå lite - många vuxna människor har ju barn. Borde det inte då ligga i ridskolornas intresse att ta även vuxenridningen på allvar, så att de vuxna ser ridskolan som en trevlig plats för barnen att hänga på ...?
Vissa saker borde vara så självklara, som att man tar sig tid att hälsa ordentligt på en ny ryttare i gruppen, att man pratar en stund (inte flera timmar, men en stund!) med honom eller henne om tidigare erfarenheter, vad hon eller han förväntar sig och så vidare.
Själv hamnade jag i en grupp som jag nu så här i efterhand förstår var för avancerad för mig. Jag försökte påtala detta men fick som svar att "nej men det ska nog gå bra". Sedan satt jag i två terminer och kände mig värdelös och hoppade sedan av. Jag ångrar att jag inte sa till tydligare och tidigare, men jag tänkte att om ridläraren tyckte att jag skulle vara kvar i den gruppen så var det väl så då.
När jag föreslog privatlektioner kände jag mig mest besvärlig.
Nu rider jag på ett litet ställe med fem elever i varje grupp. Det är fantastiskt. Där gör det inte alls lika mycket om gruppdeltagarna är på olika nivå, för det finns mycket tid för var och en att få personliga instruktioner.
Enligt den information som jag har fått (som jag visserligen inte vet exakt hur stor sanningshalt det är i) så kan ingen ridskola egentligen existera utan stöd från kommunen. Och stöd från kommunen ges bara till barn- och ungdomsverksamhet. Alltså är det att kunna erbjuda barnridning som är ridskolornas fokus, och vuxenridning och vidareutbildning får hänga med "på ett hörn", men utan någon direkt verksamhetsfokus. En kvalitetsridskola skulle kanske behöva ta ut minst dubbla lektionspriset, och frågan är hur stor efterfrågan skulle vara då i praktiken?....
Detta förklarar en hel del. Jag är också rätt förbluffad över det bemötande jag fått på ridskolor (inte min nuvarande som är liten och drivs helt privat, den är super) och jag håller helt och fullt med dig, Cassiopeja, i det du skrev om att ridskolorna inte riktigt har hängt med i fråga om service och kundbemötande. Men jag undrar ändå lite - många vuxna människor har ju barn. Borde det inte då ligga i ridskolornas intresse att ta även vuxenridningen på allvar, så att de vuxna ser ridskolan som en trevlig plats för barnen att hänga på ...?
Vissa saker borde vara så självklara, som att man tar sig tid att hälsa ordentligt på en ny ryttare i gruppen, att man pratar en stund (inte flera timmar, men en stund!) med honom eller henne om tidigare erfarenheter, vad hon eller han förväntar sig och så vidare.
Själv hamnade jag i en grupp som jag nu så här i efterhand förstår var för avancerad för mig. Jag försökte påtala detta men fick som svar att "nej men det ska nog gå bra". Sedan satt jag i två terminer och kände mig värdelös och hoppade sedan av. Jag ångrar att jag inte sa till tydligare och tidigare, men jag tänkte att om ridläraren tyckte att jag skulle vara kvar i den gruppen så var det väl så då.
När jag föreslog privatlektioner kände jag mig mest besvärlig.
Nu rider jag på ett litet ställe med fem elever i varje grupp. Det är fantastiskt. Där gör det inte alls lika mycket om gruppdeltagarna är på olika nivå, för det finns mycket tid för var och en att få personliga instruktioner.