KnotigaDumle
Trådstartare
Såg ett inslag på tv4 om att många med psykisk ohälsa hemlighåller sina diagnoser. Vet att det finns en del här på buke (inkl jag själv) som har någon form av diagnos/psykisk ohälsa.
Är ni öppna, delvis öppna eller helt slutna med detta? Vilka människor väljer man att berätta för, och varför?
Hur har ni blivit bemötta när ni berättat?
Blev väldigt intresserad av frågan, då jag själv är väldigt öppen med mina "problem", och är uppvuxen i en släkt där vi är många med diverse olika psykiska sjukdomar, där vi alla pratar mycket öppet om detta. Har bl a en kusin som föreläser om att leva med borderline-personlighetsstörning.
Känner dock många som skäms över sina diagnoser, eller som inte alls vågar söka hjälp, trots att de kanske skulle behöva. Jag har, ända sedan jag fick min diagnos som sextonåring, försökt få folk att förstå och acceptera att jag är en helt vanlig människa med lite särskilda hinder bara. Jag önskar verkligen att synen på psykiska problem blev mer öppen över lag, och funderar mycket på hur man skulle kunna jobba för att få fram detta.
Är ni öppna, delvis öppna eller helt slutna med detta? Vilka människor väljer man att berätta för, och varför?
Hur har ni blivit bemötta när ni berättat?
Blev väldigt intresserad av frågan, då jag själv är väldigt öppen med mina "problem", och är uppvuxen i en släkt där vi är många med diverse olika psykiska sjukdomar, där vi alla pratar mycket öppet om detta. Har bl a en kusin som föreläser om att leva med borderline-personlighetsstörning.
Känner dock många som skäms över sina diagnoser, eller som inte alls vågar söka hjälp, trots att de kanske skulle behöva. Jag har, ända sedan jag fick min diagnos som sextonåring, försökt få folk att förstå och acceptera att jag är en helt vanlig människa med lite särskilda hinder bara. Jag önskar verkligen att synen på psykiska problem blev mer öppen över lag, och funderar mycket på hur man skulle kunna jobba för att få fram detta.