Nej, jag tror inte att något är bättre för att det är vanligare idag än på 1800-talet. Och inte tvärtom heller.
Jag ser inte tatueringar som destruktiva, och inte som konstruktiva heller. De förekommer, och jag ser ingen anledning att moralisera över dess varande eller icke varande. Själv har jag inga, men tycker inte att det gör mig bättre än de som har.
Jag lyssnar på hårdrock och gillar det. Det är väl varken bättre eller sämre än att lyssna på jazz - bara att just jag råkar gilla just hårdrock men inte jazz.
Jag har 20 år gamla kläder i min garderob (och använder dem fortfarande), och jag har betydligt nyare, modernare också. Använder det jag gillar och det som passar för dagen. Vilket mycket väl kan vara en snygg klänning. Eller ett par trasiga jeans. Eller en kort kjol. Eller en lång. Eller... Ja, ni fattar!
Jag kan klä mig i dräkt och pumps och sälja mångmiljonprojekt till mina kunder, likväl som jag kan åka ut till en kund i jeans och converse och hjälpa till att rätta felaktiga transaktioner. Jag kan föra strategiska samtal med VD:n och jag kan dra på mig en overall och gå ut och hjälpa till att inventera fryslagret. Och jag behandlar VD:n och killen på lagret med samma respekt utan tanke på vem av dem som är mest "rätt" att ha som kontakt på LinkedIn. För i min värld behövs båda!
Jag kan klä mig till och föra mig på fina middagar, och jag kan vara skitig med trassligt hår i stallet - och åka o handla på hemvägen!
Jag var gift i 20 år, men är skild idag. Och lycklig särbo. Destruktivt? Konstruktivt? Jag kan konstatera att det i alla fall är RÄTT - för mig!!
Varför moralisera så över andras liv och andras val? Varför måste alla göra lika? Kan vi inte alla bara få vara de personer vi är, istället för att putsa på våra fasader? Är jag mig själv så drar jag ju till mig de personer som gillar MIG - den jag verkligen är! Och det måste vara bättre än att gå runt i fodralklänning och högklackat dagarna i ända och hoppas på att någon med kostym och slips får upp ögonen för mig...?