Är det sant att katter bara jamar till människor?

[purity_666]

Jag har läst någonstans att katter bara jamar till människor och att det inte är en del i katters språk till varandra. Då undrar jag förstås varför det är så och hur de fattar att jamande funkar på oss. Min ena katt jamar hur mycket som helst till mig. En annan katt svarar med högt jamande när jag ropar in honom, som om han säger "ja jag kommer".

Sen funderar jag också vad kvittrandet som de pysslar med när de sitter i fönstret och ser fåglar betyder. Är det upphetsning eller nåt annat?

 

[supersonic]

Det där tror jag är lite av en skröna. Det stämmer förvisso att de inte pratar med varandra genom att jama, normalt sett. Men kattungar ropar på sin mamma med jam (även om de mest piper när de är riktigt små) och vice versa. Ibland har våra vuxna katter ropat på varandra genom att jama. Från början tror jag det är ett sätt att påkalla uppmärksamhet. När våra utekatter träffade på andra ovälkomna katter brukade de också jama fast lite ilsket och när de blängt på varandra ett tag gick det över i morranden.
Men när de umgås med människor får de belöningar när de jamar och det tror jag kan uppfattas som att de pratar med människan. Efter ett tag lär sig katten hur människor fungerar och använder sitt jam för att visa vad de vill. Exempel

*Mammas katt jamar när han vill ut. Till mamma använder han ett högljutt klagande jam för då släpper mamma ut honom. Till syrran låter han pipit och ynkligt för det står hon inte ut med och släpper ut honom = belöning. På mig funkar inget av det och eftersom jag inte bor där har han inte klurat ut vilket läte som funkar på mig och ger upp.

*Våra katter jamar när de vill ha sällskap/bli klappade. Oftast leder ett jamande från dem till en klapp, lite bus eller iaf en blick (om man har lite brått) = belöning.

* Vår hankatt jamar i stort sett alltid när man kallar på honom för när han var liten betydde inkallning oftast mat Detta var mycket positivt då han irrat iväg till tredje våningen (loftgångar) och vi bor på markplan. Hittade en mycket ynklig kise som glatt följde med mig nerför trapporna igen när han såg mig.

Det där småpipandet när de ser fåglar har jag ingen aning om varför de gör. När en av våra ser en fågel och börjar prata så kommer den andra snabbt som en oljad blixt. Kanske det är lättare att ta fåglar om man är två? Min gamla honkatt lät aldrig så utan klättrade upp i trädet och tog fågeln. Vi hade varken duvor eller skator på flera år

 

[Sassy]

Jag tror det är som @supersonic skriver, de har lärt sig att människor svarar bättre på vokal kommunikation. Mina (vuxna) katter jamar aldrig åt varandra så länge de kan se varandra, utan använder det bara när de letar efter varandra eller t.ex. sitter på varsin sida om en dörr. Kattungarna och deras mamma snackar däremot hela tiden, och de pratar flitigt med oss (eller med sig själva när de leker). Med varandra kommunicerar de mest med spinnande och kroppsspråk, som kan variera från ett höjt morrhår till kattungars "krabbgång" med rejäl ragg. Ljud använder de bara om de är riktigt uppe i varv, och då oftast hotljud eller skrik för att leken inte passar längre. (När Paxi fått tag på favoritleksaken får de andra inte vara med längre, utan motas bort med morrande. När Elise får däng tillbaks efter en av sina smygattacker är leken inte alls rolig längre, och hon tjuter högt av minsta vedergällning. Helst redan innan den tar.)

Kacklandet när de ser byten anses vara ett frustrationsbeteende. De ser något de gärna vill sätta tänderna i, men kan inte. @Sol vet säkert det där bättre.

 

[Sol]

Klapprandet med tänder handlar precis som redan skrivits om frustration.

Och pratande. Katter pratar annorlunda med människor än de gör med andra katter och det är något vi lär dem. Vi kommunicerar ju oftast verbalt och därför förstärker vi katter när de uttrycker sig verbalt. Så de lär sig att kommunicera på "vårt sätt".

 

[MissFideli]

Klapprandet med tänder handlar precis som redan skrivits om frustration.

Och pratande. Katter pratar annorlunda med människor än de gör med andra katter och det är något vi lär dem. Vi kommunicerar ju oftast verbalt och därför förstärker vi katter när de uttrycker sig verbalt. Så de lär sig att kommunicera på "vårt sätt".

Så underbart gulligt egentligen

 

[Liten]

Jag har inte bevittnat en verbal "normal" konversation mellan katter. Däremot används ju verbala läten för att t.ex. hota en rival. T.ex. så kom grannens unga katthane över på min balkong och pga mörkret (balkongen ligger på 3e vån. och är inte nätad - min katt är inte där själv eller utan sele..) plockade jag raskt upp honom i famnen och planerade att gå rakt genom min lägenhet för att lämna hem honom igen. Så fort vi kom in kom min katt tyst fram mot oss för att titta (han gör alltid det om jag varit där ute utan honom), gav grannkatten ifrån sig ett högt och djupt jamande (mer..ylande, fast ändå inte. Dålig på att beskriva lätet riktigt..) som min katt omedelbart reagerade på med att resa ragg och fräsa (varpå grannkatten gjorde det samma). Jag är övertygad om att om jag släppt ner grannkatten i det läget, hade de rykt ihop - grannkatten utmanade min och han svarade på det.

 

[Sol]

Jag föder upp katter och mina kattmammor pratar väldigt mycket med sina ungar. De kuttrar och har sig. De vuxna kommunicerar inte riktigt lika mycket men om någon ropar kommer de andra springande.

 

[Asko]

Klapprandet med tänder handlar precis som redan skrivits om frustration.

Jag har också fått lära mig detta, men min lilla Alice brukar göra något liknande när vi två leker typ kurragömma Hon kan ju dock lätt nå mig men hon gör ändå något slags klapprande/kvittrande ljud (jag hör inte tillräckligt bra för att avgöra men hon rör sina käkar sådär snabbt) när jag kikar fram från gömstället och hon ser på mig med bus/jakt ögon

 

[Sassy]

Jag har också fått lära mig detta, men min lilla Alice brukar göra något liknande när vi två leker typ kurragömma Hon kan ju dock lätt nå mig men hon gör ändå något slags klapprande/kvittrande ljud (jag hör inte tillräckligt bra för att avgöra men hon rör sina käkar sådär snabbt) när jag kikar fram från gömstället och hon ser på mig med bus/jakt ögon

Mina gör det i massa situationer där de hade kunnat agera istället; när favoritleksakerna dyker upp, när de laddar för en attack osv. Det verkar dock bli mindre med åren, Maja var en storkacklare när hon var ung men numera tittar hon med avspänt intresse tills hon bestämmer sig för att göra en blixtattack. Framförallt Elise lägger mer energi på laddandet än på själva attacken och skulle förmodligen lyckas ganska dåligt om bytet faktiskt hade en egen vilja.

 

[athena_arabians]

Mina gör det i massa situationer där de hade kunnat agera istället; när favoritleksakerna dyker upp, när de laddar för en attack osv. Det verkar dock bli mindre med åren, Maja var en storkacklare när hon var ung men numera tittar hon med avspänt intresse tills hon bestämmer sig för att göra en blixtattack. Framförallt Elise lägger mer energi på laddandet än på själva attacken och skulle förmodligen lyckas ganska dåligt om bytet faktiskt hade en egen vilja.

Min långhåriga hårboll kan ladda som sjutton när hon jagar fåglar (dvs de har inga problem med att se henne ) och sedan ser hon förvånad ut när de drar utan att hon ens attackerat

 

[steve]

Vuxna katter kommunicerar inte genom att jama (om vi tänker oss ett vanligt jam), eftersom de inte är flockdjur och därmed inte behöver kommunicera med varandra på det sättet i det vilda. Möter de en rival kan de jama på ett mer aggressivt sätt (ja, du vet ju hur arga katter "jamar" åt varandra), och om de möter en eventuell partner jamar de på ytterligare ett annat vis. De jam som vi är vana att höra är mer liknande de jam som mor och kattunge använder vid kommunikation. Detta beteende har katterna kvar från när de var kattungar, för att kommunicera med oss på samma sätt som de kommunicerade med sin mamma. Dvs, "jag är hungrig", "ge mig uppmärksamhet" etc. Det är vanligt att domesticerade djur aldrig växer ifrån sina "bebis-beteenden", som t. ex hundar som springer efter pinnar. Katter som trampar är också ett sådant beteende som inte riktigt försvinner från deras tid som kattungar.

Det där kvittrande ljudet har jag fått för mig är ett tomgångsbeteende som alltså utförs även fast de inte fångat fågeln. I vanliga fall görs beteendet när de har fått tag på bytet (borrar ner tänderna med klapprande rörelser mellan bytets halskotor).

 

[MonteRose]

Jag kom direkt att tänka på dessa två;

 

[purity_666]

Det där kvittrande ljudet har jag fått för mig är ett tomgångsbeteende som alltså utförs även fast de inte fångat fågeln. I vanliga fall görs beteendet när de har fått tag på bytet (borrar ner tänderna med klapprande rörelser mellan bytets halskotor).

Ja min låter sådär när han sitter i fönstret och stirrar på fåglarna. Aldrig hört honom låta så i andra fall.

Jag är visserligen extremt tacksam för deras "öppna dörren vi har mat till dig".jamande. Det är ett speciellt läte och då smyger man dörren på glänt, berömmer och sen skyndar sig stänga innan de hinner springa in.

Mina jamar aldrig till varandra, men kan kurrlåta när de ses. Mig jamas det åt högt och lågt.

 

[purity_666]

Jag kom direkt att tänka på dessa två;

Mysiga! Sådär kurrlåter mina till varandra när de ses eller lägger sig hos varandra

 

[tanten]

Jag kom direkt att tänka på dessa två;

Haha.
jag hade en katt om vi emellanåt kallade för Kurt eftersom det var vad hon sa när hon pratade med oss. Krrrrt

 

[Lena_B]

Min katt hälsar på oss med ljudliga mjaoanden och är rätt högljudd om hon vill ha dörren öppnad eller mat, men hon jamar nästan ännu mer när hon "pratar" med hunden. Så hon jamar i alla fall inte bara till människor!

 

[Dentaku]

Jag har min egen hemmasnickrade teori om att det inte är vi som domesticerat katten, det är den som domesticerat människan.

Urmänniskan såg urhunden och tänkte - den där varelsen kan jag ha nytta av.
Urkatten såg urmänniskan och tänkte - den där varelsen kan jag ha nytta av.

Det är därför den anstränger sig för att förklara för oss vad den vill på ett sätt som den tror att vi ska förstå även om den inte kommunicerar med sina artfränder på samma sätt. Tyvärr är vi lite för envisa och/eller dumma i huvudet för att fatta jämt.

 

[athena_arabians]

Jag har min egen hemmasnickrade teori om att det inte är vi som domesticerat katten, det är den som domesticerat människan.

Urmänniskan såg urhunden och tänkte - den där varelsen kan jag ha nytta av.
Urkatten såg urmänniskan och tänkte - den där varelsen kan jag ha nytta av.

Det är därför den anstränger sig för att förklara för oss vad den vill på ett sätt som den tror att vi ska förstå även om den inte kommunicerar med sina artfränder på samma sätt. Tyvärr är vi lite för envisa och/eller dumma i huvudet för att fatta jämt.

Och har man en oriental eller en med mycket oriental i pratar de desto mer. Tassa har precis upplyst mig hur dum jag är som vill sitta i min TV-soffa (hon kan faktiskt ligga i den som är husses, den är tom för tillfället!)

 

[Gimlan]

Min ragdoll tror att hon är oriental och pratar halvt ihjäl sig - eller oss snarare

 

[MJLee]

Den här tråden fick mig att fundera på varför just orientaler är kända för sin pratsamhet, googlade runt lite och hittade den här artikeln (kan liksom det mesta på nätet inte verifiera källkritiken). Lång men värt att läsa igenom. Intressant var att hon noterade att de katter hon träffade på i Thailand/Malaysia inte är särskilt pratsamma. Tyvärr finns det inte några ursprungliga burmor kvar i Myanamar där de traditionellt levde i kungliga palats och tempel utan de som finns där idag är 'återintroducerade' europeiska och australiska burmor. Det verkar docks finnas burmaliknande katter i sydostasien som också använts för att föra in nytt blod i burman. Vore värt att studera 'ursprungsorientalerna' som fortfarande lever som gatukatter i Thailand och se om de är lika pratsamma. Någon som varit på semester i Thailand och har någon erfarenhet av gatukatterna där? Liknar de orientalerna och är de lika pratsamma?

Och just det, Nikita är en typisk burma som pratar konstant med många distinkta läten som visar om hon är sur, irriterad, glad, gosig, busig, eller tycker hennes människa är en riktig idiot som inte förstår henne.