Är det helt fel att avliva?

Helt ärligt tycket jag fler skulle överväga avlivning som alt vid allergi, ffa atopisk.sett för många som inte gått att få helt symptomfria och som levt många år med klåda och besvär som liksom normaliseras av husse/matte som jmf inte med det friska utan när det var ännu värre. Och visst är det bättre att klia sig röd och rodnad jmf med att klia sig blodig och sårig. Men..

Tack. Jag håller med och det är precis i det tillståndet som du beskriver som min gamla hund befinner sig i. Är så rädd att hamna där igen med denna (efter att ha vrängt ut och in på mig själv med olika behandlingar). Kanske sätter mina egna hjärnspöken onödiga hinder för mig, jag vet inte. Jag önskar bara att jag kunde se in i framtiden.
 
Tack. Jag håller med och det är precis i det tillståndet som du beskriver som min gamla hund befinner sig i. Är så rädd att hamna där igen med denna (efter att ha vrängt ut och in på mig själv med olika behandlingar). Kanske sätter mina egna hjärnspöken onödiga hinder för mig, jag vet inte. Jag önskar bara att jag kunde se in i framtiden.

Om du inte riktigt här och nu kan komma fram till varken eller. Sätt då en deadline. Att om det inte är si mycket bättre om så lång tid då är det nog. Då slipper man stirra in i den där tunneln som aldrig tar slut.

En viktig sak där ang "allergivaccin" - det tar en jäkla tid innan man ser ev resultat. Minst 6 månader. Här rekommenderar de 12 månader innan man utvärderar.

Nu är det hos mig katten som är allergisk. Atopiker, husdammkvalster. Går I cykler/skiftar över året. Hon är dock 9 år I år så jag känner att så länge hon kan ha drägligt liv och inte har biverkningar är det okej ha henne på kortison. Hellre högre kvalitet och lite kortare liv. Hon har fått vaccin I 9 månader. Ej symptomfri trots vaccin samt låg dos kortison samt redonyl. Men där känns det just pga åldern som att ja då får vi ge högre dos kortison så länge det går och när det inte går får hon somna. Men jag hade inte resonerat lika med en yngre. Utan då hade jag nånstans här satt stopp, då vi på 9 månader inte kunnat sänka dosen kortison och jag tvärtom måste höja den när det blir sämre skov (och det är en rätt hög dos kortison I grunden)

Katten är pigg och glad och ingen skulle gissa det är något fel på henne. Men det är som inte det som spelar roll, hur det verkar. Det är hur det är.

Ett tag var det slagsmål att få i henne kortisonet. Då satte jag en deadline, att om jag inte på 3 v hittat ett sätt som fungerade utan bråk så skulle jag avbryta och ta bort henne - för hennes skull. Sen hittade vi ett sätt där hon i hennes värld bara får en godis ;)

Men jag tycker som du förstår INTE att du resonerar konstigt eller funderar konstigt. Tvärtom.
 
För många år sen fick jag veterinärutlåtande att min hund hade kronisk svamp, och han avlivades. När det var varmt ute så kliade han sig så mycket att det kom blod och sår, det var bara på vintern med all snö som hans svamp höll sig i schack. Först när han var över 3 år fick vi tag på en bra veterinär som kunde säga vad det var för fel. En mycket nedkortat historia, som jag grubblade på i flera år om jag gjorde rätt, som lät honom somna.

I februari 2020 köpte vi en hund som visade ha Giardia, och även här kortas historien ner enormt mycket av hänsyn till alla som läser. Det visade sig bli en ansträngande historia där hon aldrig blev frisk, jo hon blev frisk från giardian men inte från magbekymren. Hon var även väldigt stresskänslig och reagerade med att ha diarre i flera dagar om vi tex gick nya promenadvägar ,barnen hade kompisar på besök etc. Hon var även alltid flottig i pälsen, fällde enormt mycket päls dagligen, överdrivet törstig samt slickande sönder sina tassar. Vi försökte omplacera hundarna i somras då jag inte orkade med allt pysslandet för att minska hennes stress, men fann inget hem som kunde erbjuda det vi sökte( Ja vi var ärliga med hennes bekymmer)
Då hon hade reservation för mag-och tarmproblem samt var extremt stresskänslig så valde vi att stoppa veterinärutredningarna på henne och istället lät henne somna in i augusti 2020 i samråd med veterinär. Jag kan säga att jag gjort allt jag kunnat för hennes skull under dessa 6 månader, och även om hon är saknad så har vårt hem kommit i ett annat lugn vilket märks på barnen samt våra andra djur (1 hund och 2 katter) som nu rör sig mer fritt.

Så mitt råd är att man själv måste känna efter när det är dags, det kan ingen annan avgöra :heart
 
Min åsikt är att vi är skyldiga våra djur ett bra liv. En hund som plågas varje dag - och natt - av sin sjukdom har inte ett bra liv. Om man hittar ett sätt att hålla den någorlunda symtomfri - visst, då mår hunden bra mesta tiden. Men om inget fungerar, man provar "allt" medan månaderna går - jag kan inte se att det är rätt mot hunden.

Hundar lever här och nu. De kan inte hoppas på att det ska bli bättre om några veckor som en människa kan. De kan inte lära sig leva med sin sjukdom som en människa kan - och se på hur svårt det är för oss att göra det!

Det är tungt för oss människor att ta beslutet att låta hunden dö. Det är tungt för oss att förlora vår vän. Men för hunden - slipa att leva i plåga, bara få somna?
 
Dilemmat för mig är att jag inte uttömt alla möjliga behandlingar. Jag har gjort det jag känner att jag klarar av, och jag vet att det finns fler alternativ men när det gäller regelbundna injektioner eller medicin med (för mig) kända biverkningar så tvekar jag.
Både jag och nära vänner har låtit hundar somna in utan att ha testat och gjort allt. Helt enkelt för att "göra allt" inte skulle ha varit det snällaste mot hundarna, eller för att det blivit för tufft att rent praktiskt samt ekonomiskt få till allt för våra hundar på ett bra sätt. Det är tufft att låta hundar somna in, men har man gjort allt som är rimligt att göra för hunden, då behöver man absolut inte ha dåligt samvete för det.

Sedan finns det alltid folk som har åsikter. Själv fick jag arga meddelanden från folk efter att min första hund hade somnat in. Hon hade då tumörer som spridit sig i kroppen, immunförsvaret hade kraschat efter en antibiotikakur som krävts för att få bukt med UVI och helt plötsligt började hon (som var världens matvrak) att matvägra och spy blod... Hon var risig redan innan det, sådär så att jag undrat hur länge hon skulle klara sig, så när hon blev så dålig att hon spydde blod fanns det för mig inget att fundera på. Jag visste ju att hon inte skulle bli bra, att det som eventuellt skulle gå att göra bara innebar att man köpte sig lite tid som egentligen inte hade varit för hennes bästa utan för min skull, och jag hade inte heller mått bra av att bara gå och vänta på att det skulle bli sämre igen. Vissa som inte levde med henne, som bara såg de bilder jag publicerat osv tyckte att jag var helt dum i huvudet. Själv gjorde jag bara vad jag kunde för att hon skulle få det så bra som möjligt, och än idag är jag säker på att mitt beslut var rätt.
 
Nu är min hund gammal, 13 år och oförskämt pigg, men jag bestämde mig redan för ett par år sedan att jag inte kommer "göra allt" Han fick en tandrensning och drog ut några tänder förra året men kommer inte utsätta oss för några större ingrep eller längre rehabilitering. Det är en rätt speciellt hund med seperationsångest så jag vill inte utsätta honom för vistelse på djursjukhus och/eller burvila osv.
Går det inte att fixa med några piller eller tratt på huvudet en tid så är det tack och gonatt.
 
Både jag och nära vänner har låtit hundar somna in utan att ha testat och gjort allt. Helt enkelt för att "göra allt" inte skulle ha varit det snällaste mot hundarna, eller för att det blivit för tufft att rent praktiskt samt ekonomiskt få till allt för våra hundar på ett bra sätt. Det är tufft att låta hundar somna in, men har man gjort allt som är rimligt att göra för hunden, då behöver man absolut inte ha dåligt samvete för det.

Sedan finns det alltid folk som har åsikter. Själv fick jag arga meddelanden från folk efter att min första hund hade somnat in. Hon hade då tumörer som spridit sig i kroppen, immunförsvaret hade kraschat efter en antibiotikakur som krävts för att få bukt med UVI och helt plötsligt började hon (som var världens matvrak) att matvägra och spy blod... Hon var risig redan innan det, sådär så att jag undrat hur länge hon skulle klara sig, så när hon blev så dålig att hon spydde blod fanns det för mig inget att fundera på. Jag visste ju att hon inte skulle bli bra, att det som eventuellt skulle gå att göra bara innebar att man köpte sig lite tid som egentligen inte hade varit för hennes bästa utan för min skull, och jag hade inte heller mått bra av att bara gå och vänta på att det skulle bli sämre igen. Vissa som inte levde med henne, som bara såg de bilder jag publicerat osv tyckte att jag var helt dum i huvudet. Själv gjorde jag bara vad jag kunde för att hon skulle få det så bra som möjligt, och än idag är jag säker på att mitt beslut var rätt.

Alltså en del är ju helt dumma i huvudet, som att det inte är tufft nog att ta det beslutet så ska en del göra det ännu värre :cry:

Är så glad att ingen ifrågasatte när Kiro fick somna in, nästan förvånad för det finns säkert någon som tycker att vi gjorde fel.
 
Att göra ”allt” är som några skriver kanske är ett starkt övergrepp på djuret både fysiskt, psykiskt och medicinskt så det är inte alltid det man bör göra för att ha ryggen fri Och slippa höra att man annars inte tar sitt ansvar.
Att ta sitt ansvar betyder att man måste se till både hundens och sitt eget bästa.
Jag har sett många fall där ”göra allt” verkligen påverkat djuren på ett katastrofalt sätt där djuret fått leva i många månader innan allt är gjort för att ta ett beslut som skulle tagits för länge sedan.

Vi kan ju också se tendenser där sökandet av att ”göra allt” ibland inte heller slutar hos veterinär utan går vidare till mirakelmediciner. Vem är den som ska bestämma var gränsen går? För några är det ett visst antal veterinärer, ett antal experter, ett antal alternativare eller ett antal mirakelmedicinpersoner.

När någon säger ”göra allt” är det inte samma för alla, så ingen kan diktera för dig vad du anser gränsen går eller ha åsikter eftersom åsikterna är lika många som personer som står utanför och ser in.
 
Inför sista tandsaneringen av min förra katt frågade jag veterinären om det var ok rent djurskyddsmässigt att göra det igen på henne. Hans svar var att eftersom hon är så pigg och fin i övrigt med tanke på hennes ålder (inga avvikelser på proverna) så var det helt ok. Det gick jättebra och hon fick nästan två år till efter det. Dock var jag beredd att ta bort henne när jag var till veterinären då om han inte tyckt det var ok att söva henne.

Jag anser att det alltid finns en begränsning hur långt man behandlar ett djur och gränsen blir snävare ju äldre djuret blir. Jag tar hellre bort ett djur lite för tidigt sas än för sent. Som flera har sagt också, det ska vara roligt att ha djur. Blir de en börda är det inte rimligt längre.
 
Jag anser att det alltid finns en begränsning hur långt man behandlar ett djur och gränsen blir snävare ju äldre djuret blir. Jag tar hellre bort ett djur lite för tidigt sas än för sent. Som flera har sagt också, det ska vara roligt att ha djur. Blir de en börda är det inte rimligt längre.
Håller helt med om det. För min del kan gränsen också bli lägre om det är kroniska åkommor (typ upprepad behandling behövs och/eller besvär kan antas återkomma) och om det är osäker prognos på om det verkligen blir bra av behandlingen.

Finns inget göra "allt" för mig. Finns att göra det som är lagom och rimligt för mig och djuret, utifrån den situation vi är i. (eller om man uttrycker sig annorlunda så är det det som är "allt")
Och det tycker jag att TS verkar resonera sunt och klokt kring.
 
Att göra ”allt” är som några skriver kanske är ett starkt övergrepp på djuret både fysiskt, psykiskt och medicinskt så det är inte alltid det man bör göra för att ha ryggen fri Och slippa höra att man annars inte tar sitt ansvar.
Att ta sitt ansvar betyder att man måste se till både hundens och sitt eget bästa.
Jag har sett många fall där ”göra allt” verkligen påverkat djuren på ett katastrofalt sätt där djuret fått leva i många månader innan allt är gjort för att ta ett beslut som skulle tagits för länge sedan.

Vi kan ju också se tendenser där sökandet av att ”göra allt” ibland inte heller slutar hos veterinär utan går vidare till mirakelmediciner. Vem är den som ska bestämma var gränsen går? För några är det ett visst antal veterinärer, ett antal experter, ett antal alternativare eller ett antal mirakelmedicinpersoner.

När någon säger ”göra allt” är det inte samma för alla, så ingen kan diktera för dig vad du anser gränsen går eller ha åsikter eftersom åsikterna är lika många som personer som står utanför och ser in.

Exakt, för man kan inte förklara för hunden att den mår skit just nu för att det kanske ska bli bättre sen. Man måste ta hänsyn till hur hunden mår just nu och inte bara att den ev. kan bli bättre sen.

Min hund var så fruktansvärt rädd för veterinärer att vi valde att avliva istället för att ha honom fortsatt inlagd på djursjukhus då han fick svåra komplikationer av ett ormbett. Även om han hade överlevt rent fysiskt så hade han nog aldrig återhämtat sig mentalt av att vara utsatt av flera dagars övergrepp (all behandling var som ett övergrepp för honom pga. rädslor och bettproblematik).

Jag skulle också vara tveksam till att göra en långdragen allergiutredning på en hund då klåda är oerhört plågsamt för hunden (och människor vet vi som har provat att ha det).

Jag mår nästan illa när jag tänker vad en del utsätter sina djur för med enda mål att de ska överleva till varje pris för att de inte är beredda att släppa taget. Det är ofta mer humant att avliva än att behandla i absurdum.
 
Jag mår nästan illa när jag tänker vad en del utsätter sina djur för med enda mål att de ska överleva till varje pris för att de inte är beredda att släppa taget. Det är ofta mer humant att avliva än att behandla i absurdum.
Helt enig. Ibland kommer det ju upp skräckexempel på nätet som när folk sätter sina hundar i rullstolar osv, och "rädda allt som räddas kan" som vissa omplaceringsorganisationer samt oseriösa hunduppfödare kör med tycker jag är vidrigt. Samtidigt behöver det ju verkligen inte vara så extremt för att bli för mycket för hunden, saker som är tillåtna och fullt genomförbara i Sverige kan gott och väl bli för mycket det med.

Tex hade en för mig nära person en liten hund som var jättegammal och skröpplig. Jag och utomstående som såg hunden tyckte väl egentligen redan att den varit med lite i längsta laget och hoppades att ägaren skulle ta bort hunden innan vintern (hunden hatade vinter). Det gjorde inte ägaren, det var tydligen helt otänkbart. Så länge hunden åt och klarade av att gå lite promenader skulle den vara var.

Sedan drabbades hunden av trolig hjärnblödning, låg och skakade på golvet utan möjlighet att resa sig. Jag blev den som följde med till djursjukhuset. Inte ens då kunde ägaren släppa taget om sin hund och det lovades en utredning och att man skulle göra allt för att rädda hunden. Veterinären ringde senare, men på något vis blev det jag som tog samtalet. Det konstaterades att de inte direkt hittat något och att man var tvungen att ta bland annat ryggmärgsprov för att verkligen få svar på vad som var fel på hunden, det skulle göra ont på hunden och det var inte säkert att man kunde få hunden bra ändå.

Där och då fick jag nog. När jag sedan pratade med hundägaren om samtalet med veterinären så ljög jag faktiskt för hundägaren och sa att veterinären rekommenderat avlivning. Jag hade försökt få veterinären att faktiskt göra det, men hen ville inte säga det rakt ut. Såhär i efterhand funderar jag nästan på om det blev att jag tog telefonsamtalet för att det blev för jobbigt för hundägaren att göra det (det blev även jag som ringde till veterinären och sa vad vi kommit fram till). Hur som helst är jag än idag övertygad om att det var det bästa att göra för hunden.
 
Usch vilken tråkig historia @Red_Chili :( ibland önskar man verkligen att veterinärer var mer tydliga.
En vän till mig som är smådjursveterinär säger att hon upplever det som svårare idag att få med sig ägaren på avlivning än tidigare, dvs ägare idag vill hålla fast vid hundar som egentligen borde tas bort. Sen finns det så klart veterinärer som är otydliga, men jag vill ändå tro att det i de allra flesta fallen är ägaren som inte vill inse varthän det barkar..
 
En vän till mig som är smådjursveterinär säger att hon upplever det som svårare idag att få med sig ägaren på avlivning än tidigare, dvs ägare idag vill hålla fast vid hundar som egentligen borde tas bort. Sen finns det så klart veterinärer som är otydliga, men jag vill ändå tro att det i de allra flesta fallen är ägaren som inte vill inse varthän det barkar..

Just där tycker jag verkligen om min veterinär. Han är inte burdus men kristallklar när det gäller sådant här och jag litar fullt ut på honom att han är ärlig. Med Missia såg jag ju själv att det var dags och han höll med när jag kom in med henne.

Sedan är jag brutalt ärlig mot mig själv också... aldrig att ett av mina djur ska lida.
 
En vän till mig som är smådjursveterinär säger att hon upplever det som svårare idag att få med sig ägaren på avlivning än tidigare, dvs ägare idag vill hålla fast vid hundar som egentligen borde tas bort. Sen finns det så klart veterinärer som är otydliga, men jag vill ändå tro att det i de allra flesta fallen är ägaren som inte vill inse varthän det barkar..

Ja det stämmer nog också.
 
Nej, inte fel alls. Jag tycker du tänker helt rätt, både för din och hundens skull. Ett dött djur behöver inte lida mer. Men det är såklart ett tungt beslut, även om det är rätt :heart

Helt ärligt ser man ju ibland djur som man önskar att någon hade haft vettet att avliva för länge sedan. Djur som är så skröpliga att de helt saknar livskvalitet, eller för den delen fysiskt friska djur som blivit vandringspokaler... Det är inte snällt att rädda allt. Ett liv värt att leva måste ha någon form av värdighet, det är inte ett liv bara för att man är levande.
 
Tack så jättemycket för alla svar! Igår var allt nattsvart. Idag känns det lite bättre, natten var lugn. Bokat ett veterinärbesök en månad fram, så kan jag diskutera med veterinären då.

Fy, det är så svårt. Ingen kan ju tro att hon är sjuk när vi är ute och går. Så glad, pigg och sällskaplig. Det sa sambon igår också, "Men hon är ju så glad". Och det är hon ju. Men sen är det ju jag som sover i soffan för att ha en hand på henne om nätterna ifall hon får en klådattack. Men idag ska vara en bra dag, har jag bestämt.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp