Ansvar om partner förvägras vård/hjälp?

[domesticus]

Kan en person belastas, om något händer dennes partner pga utebliven vård och hjälp, om anledningen till att vården/hjälpen har uteblivit är att nämnda partner vägrar ta emot hjälpen/vårdpersonalen?

Scenariot kortfattat: En person har bedömts ha ett visst hjälpbehov och är beviljad hemtjänst dygnet runt. Personen har också tackat ja till detta. Personen har dock en äkta hälft, som av olika anledningar vägrar ha personal i hemmet, mer än ett besök på morgonen. Partnern säger sig sköta personen själv, men säger sig även inte orka med detta (då även partnern själv är sjuk). Att partnern inte orkar är förståeligt, pga dennes sjukdom, men hen vägrar som sagt tillåta/släppa in mer utomstående hjälp. Partnern vill istället att personen som scenariot handlar om, ska bo på ett boende. Personen fick plats på ett boende, men ville inte stanna där, varför personen kom hem igen. Hen är inte omyndigförklarad på något sätt och man kan därför självklart inte hålla henom kvar på boendet mot hens vilja. Personen vill vara med sin partner. Nu tycker partnern att kommunen är de som är dumma, som tvingar hen att ta hand om sin sjuka äkta hälft

Personen som scenariot handlar om lider dels av en neurologisk sjukdom och dels av sviter efter upprepade strokes och klarar inte sin vardag själv. Personen är dock (efter strokarna) inte helt med mentalt och "lyder" således partnern. Personen uttrycker bara att "allt är så bra så" när man frågar. Vi som känner personen märker för övrigt en stor skillnad på hur den mentala statusen är när hen är hemma, jämfört med hur den här när personen är på boendena (hen har, förutom den korta perioden på det permanenta boendet, även varit på korttidsboenden efter sjukhusvistelser samt regelbundet en vecka per månad). På boendena är personen nästan som vanligt, dvs inte alls lika förvirrad. Personen har åkt ambulans från hemmet flera gånger pga krampanfall, pga att hen har ramlat ur rullstolen etc.

Så alltså, om något händer som man kan hänföra till bristen på vård (vilket vi iofs redan tycker att det har); kan då partnern belastas för detta? Något i stil med "framkallande av fara för annan", eller liknande?

Detta diskuteras flitigt med biståndshandläggaren, vilken tycker att detta är ett lika stort dilemma som vi anhöriga tycker, men vi har kört fast. Å ena sidan är ju personen myndig och får bestämma själv, men hen har ju tackat ja till hjälp och skulle gladeligen ta emot den... Det är ju partnern som vägrar och då lyder min anhörige

 

[Lovisaleonora]

Fyyy vilken jobbig situation. Jag tänker att biståndshandläggaren är den som är bäst skickad att svara på frågan om ansvar.

Hur mår personen på korttidsboende? Klart att det inte är som hemma, men det verkar ju ändå fungera och den mentala biten bli bättre på bortaplan.

 

[domesticus]

Fyyy vilken jobbig situation. Jag tänker att biståndshandläggaren är den som är bäst skickad att svara på frågan om ansvar.

Hur mår personen på korttidsboende? Klart att det inte är som hemma, men det verkar ju ändå fungera och den mentala biten bli bättre på bortaplan.

Biståndshandläggaren är "på vår sida" och tycker att detta är en mycket jobbig situation, men har inga fler svar än vi har dessvärre... Jag tror att personen mår ganska bra på korttidsboendena. Hen har accepterat att hen behöver vara där för att partnern ska få en paus. Men hen accepterar det bara för att hen vet att det bara är korta perioder i taget. Jag som anhörig hade känt mig mycket tryggare om personen hade bott på ett boende, då hemmet är i bedrövligt skick och partnern inte på något sätt är "i skick" att ta hand om min anhöriga. Men samtidigt kan ju ingen tvinga henom. Hen hade kunnat leva ett gott liv hemma, med mer hemtjänst, men det går som sagt partnern inte med på. Hen vill istället ha ut personen från deras gemensamma hus. Partnern vill heller inte skilja sig och på det sättet "bli av med problemet" (missförstå mig rätt...).

 

[Aliche]

Usch vilken jobbig situation, det enda jag kan tänka mig är att om man kunde få en förmyndare utsedd för personen det gäller, som då kan ta beslut om vården utan att behöva ta "hänsyn" till den andra personen som inte vill ha någon hjälp? Men det är klart, det är jättesvårt eftersom man inte kan tvinga någon att släppa ni människor i sitt hem även om dennes partner verkligen behöver det och vill ha det...

 

[domesticus]

Usch vilken jobbig situation, det enda jag kan tänka mig är att om man kunde få en förmyndare utsedd för personen det gäller, som då kan ta beslut om vården utan att behöva ta "hänsyn" till den andra personen som inte vill ha någon hjälp? Men det är klart, det är jättesvårt eftersom man inte kan tvinga någon att släppa ni människor i sitt hem även om dennes partner verkligen behöver det och vill ha det...

En omyndighetsförklaring i det här fallet är enligt biståndshandläggaren i det närmaste omöjligt. Min förälder (vilken är den anhörige i scenariot) är dels alldeles för "snäll" och låter sig styras av partnern och dels förstärks/försämras detta pga att hen numera inte är helt 100 med/uppvisar demenssymptom/lider av sviter efter strokes

 

[mandalaki]

Alltså nu minns jag inte riktigt - men jag har för mig att hjälpbehovet gällde båda mina föräldrar? Det började med mamma men biståndshandläggaren tog liksom med pappa i paketet, det bedömdes vilken hjälp som behövdes i hushållet.

Även när det gäller mina föräldrar strulade det pga deras motvilja. Dels gick de bara med på ett minumum av insatser, dels sa de ibland nej tack när det som faktiskt beslutats om skulle göras. Pappa kunde skicka iväg de som skulle städa i dörren. Och vi barn möttes hela tiden av "tyvärr, vi kan göra något som de säger nej till".

Så jag tror inte att du kan göra så mycket åt situationen. Men jag tvivlar starkt på att den andra parten skulle ställas till ansvar på något vis.

 

[Petruska]

Förutom att det låter avskyvärt jobbigt, så verkar det ju vara rätt vanligt att parterna motsätter sig hjälp både å sina egna och å varandras vägnar när det gäller hjälp i hemmet åt äldre. Jag kan inte föreställa mig att någon kan ställas till ansvar i det fall du beskriver.

 

[kakan89]

Det är ingen som kan ställas till svars om något händer. Biståndshandläggaren sitter i en rävsax och kan inte göra något. Det du kan göra är att prata med din anhörig och försöka övertyga vilket alternativ som är bäst.

 

[athena_arabians]

En omyndighetsförklaring i det här fallet är enligt biståndshandläggaren i det närmaste omöjligt. Min förälder (vilken är den anhörige i scenariot) är dels alldeles för "snäll" och låter sig styras av partnern och dels förstärks/försämras detta pga att hen numera inte är helt 100 med/uppvisar demenssymptom/lider av sviter efter strokes

Man kan efter lagändringen 1989 inte bli omyndigförklarad. Man kan bli satt under förvaltare som är mer långtgående än god man men det är verkligen inte vanligt.

Jag förstår hur frustrerande det är Pappa behövde en viss hjälp även om det funkade bra att han bodde hemma men ibland kunde han vägra ta emot hjälp och då finns det verkligen ingenting man kan göra.

 

[trazel]

Först och främst; människor omyndigförklaras inte i Sverige idag. Det närmaste man kan komma är att personen får en förvaltare, då utredd och utsedd av tingsrätten. Det verkar dock inte denna person bli eftersom denne anses "redig" på boendena.

Biståndshandläggaren har som jag ser det tre olika vägar in i detta; antingen arbeta på sambon så att denne går med på mer hemtjänst i hemmet eller att arbeta på att den som är i behov av hjälp tar sig för att vilja flytta in på ett boende. Tredje alternativet är att flytta isär. För det första alternativet krävs mer ansträngning är min erfarenhet; men ofta går det med motivation, dels av biståndshandläggaren, men också av hemtjänstpersonalen som faktiskt är de som ska utföra sakerna hemma hos paret. För att få den som är i behov av hjälp att vilja flytta till ett särskilt boende brukar det hjälpa att göra ett informationsmöte om det när personen befinner sig på korttidsvistelsen och göra liknelser med det boendet, men framhålla att man får ha sina egna saker och så. Det brukar vara effektivt, speciellt om personen egentligen trivs på korttids och tillgången till personal. Det tredje alternativet hade du själv varit inne på tidigare...

Edit: Tvåa på bollen om omyndigförklaringen visst...

Edit2: Nej, personen ställs inte till svars juridiskt.

 

[honung]

Kan en person belastas, om något händer dennes partner pga utebliven vård och hjälp, om anledningen till att vården/hjälpen har uteblivit är att nämnda partner vägrar ta emot hjälpen/vårdpersonalen?

Scenariot kortfattat: En person har bedömts ha ett visst hjälpbehov och är beviljad hemtjänst dygnet runt. Personen har också tackat ja till detta. Personen har dock en äkta hälft, som av olika anledningar vägrar ha personal i hemmet, mer än ett besök på morgonen. Partnern säger sig sköta personen själv, men säger sig även inte orka med detta (då även partnern själv är sjuk). Att partnern inte orkar är förståeligt, pga dennes sjukdom, men hen vägrar som sagt tillåta/släppa in mer utomstående hjälp. Partnern vill istället att personen som scenariot handlar om, ska bo på ett boende. Personen fick plats på ett boende, men ville inte stanna där, varför personen kom hem igen. Hen är inte omyndigförklarad på något sätt och man kan därför självklart inte hålla henom kvar på boendet mot hens vilja. Personen vill vara med sin partner. Nu tycker partnern att kommunen är de som är dumma, som tvingar hen att ta hand om sin sjuka äkta hälft

Personen som scenariot handlar om lider dels av en neurologisk sjukdom och dels av sviter efter upprepade strokes och klarar inte sin vardag själv. Personen är dock (efter strokarna) inte helt med mentalt och "lyder" således partnern. Personen uttrycker bara att "allt är så bra så" när man frågar. Vi som känner personen märker för övrigt en stor skillnad på hur den mentala statusen är när hen är hemma, jämfört med hur den här när personen är på boendena (hen har, förutom den korta perioden på det permanenta boendet, även varit på korttidsboenden efter sjukhusvistelser samt regelbundet en vecka per månad). På boendena är personen nästan som vanligt, dvs inte alls lika förvirrad. Personen har åkt ambulans från hemmet flera gånger pga krampanfall, pga att hen har ramlat ur rullstolen etc.

Så alltså, om något händer som man kan hänföra till bristen på vård (vilket vi iofs redan tycker att det har); kan då partnern belastas för detta? Något i stil med "framkallande av fara för annan", eller liknande?

Detta diskuteras flitigt med biståndshandläggaren, vilken tycker att detta är ett lika stort dilemma som vi anhöriga tycker, men vi har kört fast. Å ena sidan är ju personen myndig och får bestämma själv, men hen har ju tackat ja till hjälp och skulle gladeligen ta emot den... Det är ju partnern som vägrar och då lyder min anhörige

Alltså situationen är inte ovanlig. Jag ser det återkommande, och ibland handlar det om att anhörig i hemmet bidrar till misärliknande hemmasituationer som gör det nödvändigt att till och med stänga arbetsplatsen för hemtjänsten. Den personliga bestämmanderätten sträcker sig vä-ä-äldigt långt, och det går inte att tvinga på någon vård och omsorg som den tackar nej till - även om det i detta fallet är under påverkan av sammanboende anhörig. Skulle det handla om utebliven medicinsk vård handlar det om ett annat läge, tex om din anhörig skulle vara diabetiker och den sammanboende förvägrar din anhörig insulin - då är det en akut fara för din anhöriges liv och då är vi inne på ett annat kapitel som kan fordra annan handläggning av ärendet. Men även där - säger personen nej så är det nej. Du anar inte hur många gamla jag sett som bokstavligen blivit burna in på ett SÄBO, vilt skrikande. En gång hade vi en silverhårig tant som vägrade stiga ur taxin de anhöriga hade satt henne i för resan till SÄBOt. Hon barrikaderade sig med hjälp av att slå allt som närmade sig med käpp, och det gick bara inte att få ut henne. Hon satt i bilen i timmar utanför boendet, personal, chefer, sjuksköterskor, polisen - inget kunde övertala henne. Till slut kunde taxichauffören övertala tanten att en pizza på närbelägen pizzeria vore gott så de for dit. Hon klev ur taxin, den åkte och kvar stod tanten i regnet en bra lång stund och insåg att hon nog var i behov av hjälp, så när hon såg de anhöriga på lite avstånd skrek hon "JAG FLYTTAR VÄL IN DÅ ERA JÄVLAR; MEN JAG SKA FAEN HA EN PIZZA FÖRST!"
(jag blir för övrigt alldeles snurrig över ditt val att avgenusifiera posten, det var svårt att få rätt personer på rätt plats i huvudet när jag läste...)