Anorexi

Jag tänkte skriva lite om anorexi idag. Men först så vill jag säga tack till alla som har kommenterat saker och så och att jag vet att jag kanske svarar lite omoget ibland. Men kommer mer om varför det är så snart! Idag så pratade jag med en läkare eller psykolog eller nåt imorse. Kommer inte ihåg vad hon var av alla men iallafall. Hon är typ den första som det känns som hon lyssnade på MIG och inte bara bestämde hur hon trodde. Iallafall så pratade vi om anorexi. Och att förr när jag hade det så kan man säga att det var som ett monster som sa åt mig vad jag skulle göra och bestämde allt. Och det monstret vill inte bra saker för mig egentligen men det får en att tro det. Men när jag blev frisk så lyckades jag typ stänga in det monstret i en grott. Så det var inte borta utan fanns fortfarande kvar fast det kunde inte komma fram. Så okej då var jag frisk! Sen när C blev halt så blev jag såklart väldigt orolig för henne och då började monstret vakna igen. För det blir starkare när jag mår sämre liksom. Och jag hade typ ingen matlust och mådde illa och så, men det var INTE för jag hade anorexi igen utan för jag var orolig för C och stressad med skolan och så. MEN att då när jag började att inte äta lika mycket så blev monstret jätte glad. För det var ju som det ville. Och då när jag redan inte mådde bra så lyckades det bryta sig ut ur grottan utan att jag ens märkte det. Så monstret började typ säga saker och ge tankar som jag inte hade innan men som monstret tyckte var jätte bra för då fick det liksom mer kontroll igen. Som att jag skulle bli för tung för ponnysarna och att det var mitt fel att C blev halt för jag var för tung och red för dåligt. Men jag visste liksom inte att det var monstret för jag trodde ju att det var instängt i grottan så jag inte behövde tänka på det. Ja så monstret blev väldigt stort typ som i smyg. Och sen nu så när jag svimmade och hjärtat är konstigt och allt så kan man säga att andra upptäckte att monstret hade rymt och liksom tagit över. Och då blev det JÄTTE ARG som typ blev upptäckt. Så det som är nu är att monstret är super arg och vill göra exakt ALLT det kan för att inte hamna i grottan igen. Och innan så har ju jag inte sagt emot eller ingen annan heller så då har det varit lugnt och bara växt i smyg. Och nu helt plötsligt är det jätte rädd för att stängas in i grottan så det bråkar så mycket det kan och tar över exakt allt jag tänker. Och alla som försöker säga emot är som monstrets värsta fiender så därför är det så arg nu och hatar alla som säger emot det. Och det är smart så det vet vad det ska säga för att få bestämma över mig. Så därför skriker det om att jag kommer bli för tung för ponnysarna och det är mitt fel att C blev halt och sånt. Så att om jag älskar dom så måste jag vara lätt och träna mycket och andra fattar inte det så dom vill bara att jag ska upp i vikt. Men EGENTLIGEN så bryr inte monstret sig om ifall jag kan rida eller nånting utan det vill bara få bestämma. Så därför skriker det såna saker. Och man kan säga att när monstret skriker är det ångest. Som igår när jag skulle äta middag så var det egentligen monstret som var sååå arg och rädd så det typ gjorde så jag fick värsta utbrottet som INTE är som jag brukar vara ALLS och skrek och kastade iväg tallriken och massa sånt helt knäppt. Men det var liksom monstret som bestämde det kan man säga för det typ hade panik för det vet att alla vet om det nu. Och då såklart att det blir mer jobbigt och ångest och allt sånt för mig för jag visste inte ens att det hade vaknat och nu bestämmer monstret ALLT. Så det jag måste göra är liksom ta över igen och stänga in monstret igen. Och lära mig hur jag ska veta att monstret börjar vakna för det kan det göra exakt när som helst. Och då kan det bli som nu att jag inte ens vet det innan det är JÄTTE STARKT och har kontroll på exakt ALLT. Så ja man kan på det sättet säga att jag har anorexi igen för det monstret har liksom smygt sig fram och tagit över. Men att eftersom monstret kom i smyg så jag märkte det inte så därför har inte ens jag vetat om att jag har det igen. Så just nu räknas jag som att jag har typ allvarlig anorexi eller vad man säger. Kommer inte skriva exakt min vikt eller bmi men jag måste gå upp x kg innan jag ens får rida ALLS och sen innan jag kan få göra allt som vanligt med ridning och träning och cykla och gå själv med hundarna och vara med på idrotten i skolan och ALLT sånt så är det x kg till. Och det är tycker jag VÄLDIGT mycket och det kommer ta väldigt lång tid för man ska gå upp typ ett halvt till ett kilo i veckan ungefär vad jag har läst. Så isåfall är det LÅÅÅNG tid innan jag kommer kunna tävla och sånt som vanligt. Men så just nu är mitt mål typ att iallafall bli så jag kan få börja sätta igång C såfort som möjligt. Men ja det är som jag känner just NU sen vet jag att ibland är monstret jätte stort och starkt och då kommer jag tro på det att det viktigaste av allt är att inte äta så extremt mycket och gå upp massa i vikt. Och då måste jag komma ihåg att det är monstret som luras liksom för det vill inte samma som jag EGENTLIGEN. Så ska fixa bilder på ponnysarna från tävlingar och så som jag kan ha framme hela tiden så kan jag påminnas liksom. Och sen dethär låter ju jätte töntigt och barnsligt men ska även rita monstret typ så fult och så som jag bara kan. Så kan jag liksom kolla på det och tänka okej det där fula äckliga monstret försöker lura mig men jag ska säga emot. För jag vill kunna tävla med mina ponnysar igen. Typ så. Och kanske även så ska jag göra typ som en nerräkning fast med olika vikter som jag måste gå upp till. Men inte att jag har vikterna men kanske att man gör en ruta för varje halvt kilo eller nåt och så kryssar man för varje ruta man klarar. Och så sätter man dit mål om när jag får skritta när jag får trava rida första träningen rida ut själv gå ut själv med hundarna fixa allt själv i stallet. Ja allt sånt. Så blir det att jag kan se att det är bra saker med att gå upp i vikt liksom! Så just nu så känns det mottiverat men det kommer väl inte göra det hela tiden. Men ska iallafall VERKLIGEN göra mitt bästa att komma ihåg dethär!

 

[EmmaBovary]

Vad glad jag blev av att läsa det här, inte för att situationen är som den är - men för att du verkar ha tagit in vad det rör sig om. Det är jättebra!

 

[LiviaFilippa]

Vad glad jag blev av att läsa det här, inte för att situationen är som den är - men för att du verkar ha tagit in vad det rör sig om. Det är jättebra!

Ja det som var skillnaden var att hon lyssnade på mig och att jag inte har typ bantat i smyg och så. Som andra verkar alla tro att jag ungefär valde att få anorexi igen och börja banta och så och att jag inte erkände för dom. Men hon var mer att okej JAG visste inte ens att det var så för monstret lurade även MIG. Så att hon tyckte inte det var konstigt att jag inte tyckte jag har det eftersom att monstret har lurat sig fram och får mig att lyda utan att jag ens fattade det. Men att nu vet vi att det är så och det är inte mitt fel eller nåt sånt men att nu måste jag kämpa emot monstret hela hela tiden. Så som nu så väntar vi på lunchen. Och monstret säger massa saker och vill få mig att lyssna och inte äta allt eller så. Och jag vet att det kommer bli arg när maten kommer för då känner det sig hotat. Och då måste jag verkligen kämpa emot och tänka på ponnysarna och att monstret är den som ljuger mest av alla.

 

[EmmaBovary]

Ja det som var skillnaden var att hon lyssnade på mig och att jag inte har typ bantat i smyg och så. Som andra verkar alla tro att jag ungefär valde att få anorexi igen och börja banta och så och att jag inte erkände för dom. Men hon var mer att okej JAG visste inte ens att det var så för monstret lurade även MIG. Så att hon tyckte inte det var konstigt att jag inte tyckte jag har det eftersom att monstret har lurat sig fram och får mig att lyda utan att jag ens fattade det. Men att nu vet vi att det är så och det är inte mitt fel eller nåt sånt men att nu måste jag kämpa emot monstret hela hela tiden. Så som nu så väntar vi på lunchen. Och monstret säger massa saker och vill få mig att lyssna och inte äta allt eller så. Och jag vet att det kommer bli arg när maten kommer för då känner det sig hotat. Och då måste jag verkligen kämpa emot och tänka på ponnysarna och att monstret är den som ljuger mest av alla.

Tur i oturen att du behövde vara kvar längre än helgen egentligen då, så du äntligen fick träffa någon som lyssnade på dig och som hittade rätt sätt att prata med dig liksom. Det är lite sådär, att vissa läkare/vårdpersonal kan vara hur bra som helst egentligen men om man inte klickar med dem eller pratar på samma nivå så kan det vara svårt att ta till sig vad som sägs. Och det som hänt dig nu, det är egentligen ganska vanligt. Att om man mår dåligt över något (som att din ponny blev skadad) så tenderar de där jäkla ätstörda sidorna ta över. Jag är liksom 35 år, och häromåret - trots att jag egentligen inte siktade på att gå ner alls, så började jag bete mig på samma vis som när jag varit mer ätstörd, trots att det var något helt annat jag var ledsen över. Bara lite, och en jättekort period. Men det är bra att vara medveten om det, så man kan försöka stoppa det innan det går för långt.

Hoppas det börjar vända åt rätt håll för dig igen nu!

 

[tuaphua]

Jag tänkte skriva lite om anorexi idag. Men först så vill jag säga tack till alla som har kommenterat saker och så och att jag vet att jag kanske svarar lite omoget ibland. Men kommer mer om varför det är så snart! Idag så pratade jag med en läkare eller psykolog eller nåt imorse. Kommer inte ihåg vad hon var av alla men iallafall. Hon är typ den första som det känns som hon lyssnade på MIG och inte bara bestämde hur hon trodde. Iallafall så pratade vi om anorexi. Och att förr när jag hade det så kan man säga att det var som ett monster som sa åt mig vad jag skulle göra och bestämde allt. Och det monstret vill inte bra saker för mig egentligen men det får en att tro det. Men när jag blev frisk så lyckades jag typ stänga in det monstret i en grott. Så det var inte borta utan fanns fortfarande kvar fast det kunde inte komma fram. Så okej då var jag frisk! Sen när C blev halt så blev jag såklart väldigt orolig för henne och då började monstret vakna igen. För det blir starkare när jag mår sämre liksom. Och jag hade typ ingen matlust och mådde illa och så, men det var INTE för jag hade anorexi igen utan för jag var orolig för C och stressad med skolan och så. MEN att då när jag började att inte äta lika mycket så blev monstret jätte glad. För det var ju som det ville. Och då när jag redan inte mådde bra så lyckades det bryta sig ut ur grottan utan att jag ens märkte det. Så monstret började typ säga saker och ge tankar som jag inte hade innan men som monstret tyckte var jätte bra för då fick det liksom mer kontroll igen. Som att jag skulle bli för tung för ponnysarna och att det var mitt fel att C blev halt för jag var för tung och red för dåligt. Men jag visste liksom inte att det var monstret för jag trodde ju att det var instängt i grottan så jag inte behövde tänka på det. Ja så monstret blev väldigt stort typ som i smyg. Och sen nu så när jag svimmade och hjärtat är konstigt och allt så kan man säga att andra upptäckte att monstret hade rymt och liksom tagit över. Och då blev det JÄTTE ARG som typ blev upptäckt. Så det som är nu är att monstret är super arg och vill göra exakt ALLT det kan för att inte hamna i grottan igen. Och innan så har ju jag inte sagt emot eller ingen annan heller så då har det varit lugnt och bara växt i smyg. Och nu helt plötsligt är det jätte rädd för att stängas in i grottan så det bråkar så mycket det kan och tar över exakt allt jag tänker. Och alla som försöker säga emot är som monstrets värsta fiender så därför är det så arg nu och hatar alla som säger emot det. Och det är smart så det vet vad det ska säga för att få bestämma över mig. Så därför skriker det om att jag kommer bli för tung för ponnysarna och det är mitt fel att C blev halt och sånt. Så att om jag älskar dom så måste jag vara lätt och träna mycket och andra fattar inte det så dom vill bara att jag ska upp i vikt. Men EGENTLIGEN så bryr inte monstret sig om ifall jag kan rida eller nånting utan det vill bara få bestämma. Så därför skriker det såna saker. Och man kan säga att när monstret skriker är det ångest. Som igår när jag skulle äta middag så var det egentligen monstret som var sååå arg och rädd så det typ gjorde så jag fick värsta utbrottet som INTE är som jag brukar vara ALLS och skrek och kastade iväg tallriken och massa sånt helt knäppt. Men det var liksom monstret som bestämde det kan man säga för det typ hade panik för det vet att alla vet om det nu. Och då såklart att det blir mer jobbigt och ångest och allt sånt för mig för jag visste inte ens att det hade vaknat och nu bestämmer monstret ALLT. Så det jag måste göra är liksom ta över igen och stänga in monstret igen. Och lära mig hur jag ska veta att monstret börjar vakna för det kan det göra exakt när som helst. Och då kan det bli som nu att jag inte ens vet det innan det är JÄTTE STARKT och har kontroll på exakt ALLT. Så ja man kan på det sättet säga att jag har anorexi igen för det monstret har liksom smygt sig fram och tagit över. Men att eftersom monstret kom i smyg så jag märkte det inte så därför har inte ens jag vetat om att jag har det igen. Så just nu räknas jag som att jag har typ allvarlig anorexi eller vad man säger. Kommer inte skriva exakt min vikt eller bmi men jag måste gå upp x kg innan jag ens får rida ALLS och sen innan jag kan få göra allt som vanligt med ridning och träning och cykla och gå själv med hundarna och vara med på idrotten i skolan och ALLT sånt så är det x kg till. Och det är tycker jag VÄLDIGT mycket och det kommer ta väldigt lång tid för man ska gå upp typ ett halvt till ett kilo i veckan ungefär vad jag har läst. Så isåfall är det LÅÅÅNG tid innan jag kommer kunna tävla och sånt som vanligt. Men så just nu är mitt mål typ att iallafall bli så jag kan få börja sätta igång C såfort som möjligt. Men ja det är som jag känner just NU sen vet jag att ibland är monstret jätte stort och starkt och då kommer jag tro på det att det viktigaste av allt är att inte äta så extremt mycket och gå upp massa i vikt. Och då måste jag komma ihåg att det är monstret som luras liksom för det vill inte samma som jag EGENTLIGEN. Så ska fixa bilder på ponnysarna från tävlingar och så som jag kan ha framme hela tiden så kan jag påminnas liksom. Och sen dethär låter ju jätte töntigt och barnsligt men ska även rita monstret typ så fult och så som jag bara kan. Så kan jag liksom kolla på det och tänka okej det där fula äckliga monstret försöker lura mig men jag ska säga emot. För jag vill kunna tävla med mina ponnysar igen. Typ så. Och kanske även så ska jag göra typ som en nerräkning fast med olika vikter som jag måste gå upp till. Men inte att jag har vikterna men kanske att man gör en ruta för varje halvt kilo eller nåt och så kryssar man för varje ruta man klarar. Och så sätter man dit mål om när jag får skritta när jag får trava rida första träningen rida ut själv gå ut själv med hundarna fixa allt själv i stallet. Ja allt sånt. Så blir det att jag kan se att det är bra saker med att gå upp i vikt liksom! Så just nu så känns det mottiverat men det kommer väl inte göra det hela tiden. Men ska iallafall VERKLIGEN göra mitt bästa att komma ihåg dethär!

Vilken bra läkare du fick träffa! Och det låter som du tänker alldeles rätt nu. Även om det kommer vara tufft så har du ju iaf ponnysarna att se fram emot. Heja dig som kämpar!
Och jag förstår helt att du svarat lite snäsigt. Det är ju sjukdomen.
Min nära vän har under de 15 år vi känt varann aldrig bråkat med mig eller fräst åt mig. Men när hon var riktigt sjuk innan hon var redo för att söka vård så frästes det rätt bra någon gång. Och sin mamma klarade hon knappt av att prata med utan att de rök ihop rejält. Det brukar inte heller ske. Men precis som du hade hon inte riktigt märkt att hon var sjuk eller hur pass illa det var. Och fick panik när hon blev ifrågasatt. Det är jättevanligt!
Jättebra att du ser det nu och kan förhålla dig till det på ett annat vis. Hejar på dig i din kamp!

 

[Sryoqwe]

Så bra att du fått träffa en läkare som du kommer överens med! Har inte så mycket att säga, men heja heja!

 

[LiviaFilippa]

Tur i oturen att du behövde vara kvar längre än helgen egentligen då, så du äntligen fick träffa någon som lyssnade på dig och som hittade rätt sätt att prata med dig liksom. Det är lite sådär, att vissa läkare/vårdpersonal kan vara hur bra som helst egentligen men om man inte klickar med dem eller pratar på samma nivå så kan det vara svårt att ta till sig vad som sägs. Och det som hänt dig nu, det är egentligen ganska vanligt. Att om man mår dåligt över något (som att din ponny blev skadad) så tenderar de där jäkla ätstörda sidorna ta över. Jag är liksom 35 år, och häromåret - trots att jag egentligen inte siktade på att gå ner alls, så började jag bete mig på samma vis som när jag varit mer ätstörd, trots att det var något helt annat jag var ledsen över. Bara lite, och en jättekort period. Men det är bra att vara medveten om det, så man kan försöka stoppa det innan det går för långt.

Hoppas det börjar vända åt rätt håll för dig igen nu!

Tyvärr så kan man inte säga att det har gått åt rätt håll idag. Eller det gick bra på mellanmålet och lunchen men sen mellanmål på eftermiddan och middag och kvällsfika så har det varit hemskt. Det är som att varje dag bara MÅSTE vara ännu sämre än dagen innan. Så jag säger typ att det är den värsta dagen och sen blir nästa dag ändå värre. Så ja idag har påriktigt varit VÄRSTA dagen. Så fast jag har försökt tänka på allt det som jag skrev så har det inte gått att säga emot monstret liksom. Så gjorde jätte dumma saker igen och har bråkat med mamma och sa jätte taskiga saker och typ varit helt konstig. Och sen så har jag skämts för det och allt blir hela tiden värre värre värre. Som att det snurrar neråt hela tiden. Och ja SÅKLART fick jag inte åka hem idag utan som dom säger nu så måste hjärtat vara bättre och nåt värde på blodproven MEN även att jag måste ha ordning mer med maten. Och om det skulle vara bra nu så jag inte skulle behöva vara kvar här så skulle det bli att jag blev inlagd på bup för dom säger att dom kan INTE låta mig åka hem nu. Och det är typ det jag minst av allt vill så ja allt känns typ hopplöst och som att allt jag gör blir fel och taskigt mot andra hela tiden.

 

[LiviaFilippa]

Vilken bra läkare du fick träffa! Och det låter som du tänker alldeles rätt nu. Även om det kommer vara tufft så har du ju iaf ponnysarna att se fram emot. Heja dig som kämpar!
Och jag förstår helt att du svarat lite snäsigt. Det är ju sjukdomen.
Min nära vän har under de 15 år vi känt varann aldrig bråkat med mig eller fräst åt mig. Men när hon var riktigt sjuk innan hon var redo för att söka vård så frästes det rätt bra någon gång. Och sin mamma klarade hon knappt av att prata med utan att de rök ihop rejält. Det brukar inte heller ske. Men precis som du hade hon inte riktigt märkt att hon var sjuk eller hur pass illa det var. Och fick panik när hon blev ifrågasatt. Det är jättevanligt!
Jättebra att du ser det nu och kan förhålla dig till det på ett annat vis. Hejar på dig i din kamp!

Tack Men nu så även fast jag hade allt det där i huvudet så har det ändå gått jätte dåligt på eftermiddan och kvällen. Typ som jag är världens mest misslyckade som inte klarar nånting och märker på alla att dom börjar tröttna liksom. Så får jag sååå dåligt samvete till mina föräldrar för dom gör typ allt för mig och ändå så det enda jag gör är att göra allt värre. Och även att jag gör så hundarna är själva mycket mer och ponnysarna får kanske inte som dom behöver och allting. Och ändå fick jag värsta utbrottet på mamma för hon sa att hon hade pratat med en tjej och att hon hade sagt att hon kan hjälpa till med ponnysarna om vi vill. Och hon kan rida O och så. Så VET att det är snällt av henne egentligen och att mamma bara sa det till mig liksom ändå blev jag jätte arg på henne för det. Fast det kanske EGENTLIGEN skulle vara bättre för O och mamma också. Och ändå så var jag bara dum liksom.

 

[Jordgubben från Skåne]

Tack Men nu så även fast jag hade allt det där i huvudet så har det ändå gått jätte dåligt på eftermiddan och kvällen. Typ som jag är världens mest misslyckade som inte klarar nånting och märker på alla att dom börjar tröttna liksom. Så får jag sååå dåligt samvete till mina föräldrar för dom gör typ allt för mig och ändå så det enda jag gör är att göra allt värre. Och även att jag gör så hundarna är själva mycket mer och ponnysarna får kanske inte som dom behöver och allting. Och ändå fick jag värsta utbrottet på mamma för hon sa att hon hade pratat med en tjej och att hon hade sagt att hon kan hjälpa till med ponnysarna om vi vill. Och hon kan rida O och så. Så VET att det är snällt av henne egentligen och att mamma bara sa det till mig liksom ändå blev jag jätte arg på henne för det. Fast det kanske EGENTLIGEN skulle vara bättre för O och mamma också. Och ändå så var jag bara dum liksom.

Fast hela dagen har ju inte varit dålig, förmiddagen gick väl bra och då får du hålla fast vid det, försök tänka på de små sakerna och öka långsamt.

 

[EmmaBovary]

Tyvärr så kan man inte säga att det har gått åt rätt håll idag. Eller det gick bra på mellanmålet och lunchen men sen mellanmål på eftermiddan och middag och kvällsfika så har det varit hemskt. Det är som att varje dag bara MÅSTE vara ännu sämre än dagen innan. Så jag säger typ att det är den värsta dagen och sen blir nästa dag ändå värre. Så ja idag har påriktigt varit VÄRSTA dagen. Så fast jag har försökt tänka på allt det som jag skrev så har det inte gått att säga emot monstret liksom. Så gjorde jätte dumma saker igen och har bråkat med mamma och sa jätte taskiga saker och typ varit helt konstig. Och sen så har jag skämts för det och allt blir hela tiden värre värre värre. Som att det snurrar neråt hela tiden. Och ja SÅKLART fick jag inte åka hem idag utan som dom säger nu så måste hjärtat vara bättre och nåt värde på blodproven MEN även att jag måste ha ordning mer med maten. Och om det skulle vara bra nu så jag inte skulle behöva vara kvar här så skulle det bli att jag blev inlagd på bup för dom säger att dom kan INTE låta mig åka hem nu. Och det är typ det jag minst av allt vill så ja allt känns typ hopplöst och som att allt jag gör blir fel och taskigt mot andra hela tiden.

Kan det inte vara så att det blev en ännu värre dag idag, eftersom att du på något vis förstått mer vad det rör sig om? Att monstret, som du kallar det, blev ettrigt vid motståndet? Det är liksom en del i processen, så även om det var en skitjobbig dag så tror jag ändå att det räknas som ett framsteg.

 

[Eloise]

Heja dig!
Vad du är stark och klok
Det här med att du säger att dagen är den värsta.. försök dela upp dagen i små fönster, så kan du t ex säga att fönster 1- frukost gick jättebra! Och ge dig själv beröm för det som går bra.
Det som går mindre bra, kan du försöka göra bättre nästa dag, med vetskap att du faktiskt lyckades med delar av dagen innan. Allt är ju inte bara dåligt!

Och du, bär med dig att ingen väljer att få en ätstörning. Det där fula lilla monstret är listigt och kan lura sig på precis vem som helst

 

[TinyWiny]

Så glad jag blir för din skull att du träffade någon som lyssnade på dig

Precis såhär är det med anorexia. Det är en lömsk och otäck sjukdom men precis som med alla andra sjukdomar så är det inte den drabbades fel att hen har blivit sjuk. Det är inget val man gör eller något man gör saker för att råka ut för utan det är något som kastar sig över en, som klamrar sig fast och rusar efter en. Vissa dagar kan man peka finger och ibland kan man strunta fullkomligt i det där som du kallar monster, jag kallar det parasiter, medans andra dagar så blir man totalt översprungen och nedkastad på marken och eländet tar över. Det är vidrigt. Helt överjävligt vidrigt men att veta att det där är inget någon har valt, inte du heller, och att hitta strategier för hur man ska kunna hantera det där och ha mål osv. är jätteviktigt!

Länge efter jag hade blivit frisk räckte det med att jag behövde fasta inför en operation för att den där parasiten skulle börja växa och förtjust utropa, ja! Nu är jag på g igen! Och varenda gång fick jag trycka till den och peka finger åt den och äta ändå. Jag tycker fortfarande det är jobbigt om någon påtalar vad, hur mycket eller om jag äter eller att jag ska äta upp och jag äter fortfarande efter klockan för jag vet precis vad som händer annars. Någon normal hunger har jag inte/känner jag inte men jag får huvudvärk om jag inte äter i tid vilket tro det eller ej är jättebra för då får jag en stark varning och ser till att ta tillbaka mina rutiner igen.

För mig är rutiner, att äta och sova på bestämda tider och göra saker på bestämda tider mitt sätt att få tyst på de där parasiterna. Numera börjar den inte jubla när jag behöver fasta inför operationer och för mig är det ett väldigt stort steg.

Du är en så fantastiskt klok människa och jag vet att du har det så tufft nu men jag vet också att du är envisare än det där monstret och att du kommer vinna så många segrar över det. För varje gång det lurar sig fram kommer du märka det fortare och fortare och kunna förhindra snabbare och snabbare att det blir att det försöker ta över. Vråla tillbaka på det där monstret och fräs ifrån att den har minsann inget i ditt liv att göra. Vråla, skrik, måla, gör det du behöver. Du är den viktiga. Monstret ska bara hålla käft, krympa ihop och försvinna för alltid.

 

[Shaggy]

Tyvärr så kan man inte säga att det har gått åt rätt håll idag. Eller det gick bra på mellanmålet och lunchen men sen mellanmål på eftermiddan och middag och kvällsfika så har det varit hemskt. Det är som att varje dag bara MÅSTE vara ännu sämre än dagen innan. Så jag säger typ att det är den värsta dagen och sen blir nästa dag ändå värre. Så ja idag har påriktigt varit VÄRSTA dagen. Så fast jag har försökt tänka på allt det som jag skrev så har det inte gått att säga emot monstret liksom. Så gjorde jätte dumma saker igen och har bråkat med mamma och sa jätte taskiga saker och typ varit helt konstig. Och sen så har jag skämts för det och allt blir hela tiden värre värre värre. Som att det snurrar neråt hela tiden. Och ja SÅKLART fick jag inte åka hem idag utan som dom säger nu så måste hjärtat vara bättre och nåt värde på blodproven MEN även att jag måste ha ordning mer med maten. Och om det skulle vara bra nu så jag inte skulle behöva vara kvar här så skulle det bli att jag blev inlagd på bup för dom säger att dom kan INTE låta mig åka hem nu. Och det är typ det jag minst av allt vill så ja allt känns typ hopplöst och som att allt jag gör blir fel och taskigt mot andra hela tiden.

Vad bra att förmiddagen gick bra, det är ett stort framsteg. Att det blev problem sedan beror säkert på att monstret tidigare bara haft motstånd från utsidan och du, omedvetet, försvarat det. Idag fick det plötsligt motstånd även från dig så nu slåss det för sitt liv eftersom det är helt utan allierad. Det kommer vara jobbigt ett tag tills du har fått kontroll över monstret igen och det får gå dåligt när det är som jobbigast. Det viktiga just nu är att du insett att monstret rymt och att du måste ta tillbaka kontrollen över ditt liv från det

 

[LiviaFilippa]

Så glad jag blir för din skull att du träffade någon som lyssnade på dig

Precis såhär är det med anorexia. Det är en lömsk och otäck sjukdom men precis som med alla andra sjukdomar så är det inte den drabbades fel att hen har blivit sjuk. Det är inget val man gör eller något man gör saker för att råka ut för utan det är något som kastar sig över en, som klamrar sig fast och rusar efter en. Vissa dagar kan man peka finger och ibland kan man strunta fullkomligt i det där som du kallar monster, jag kallar det parasiter, medans andra dagar så blir man totalt översprungen och nedkastad på marken och eländet tar över. Det är vidrigt. Helt överjävligt vidrigt men att veta att det där är inget någon har valt, inte du heller, och att hitta strategier för hur man ska kunna hantera det där och ha mål osv. är jätteviktigt!

Länge efter jag hade blivit frisk räckte det med att jag behövde fasta inför en operation för att den där parasiten skulle börja växa och förtjust utropa, ja! Nu är jag på g igen! Och varenda gång fick jag trycka till den och peka finger åt den och äta ändå. Jag tycker fortfarande det är jobbigt om någon påtalar vad, hur mycket eller om jag äter eller att jag ska äta upp och jag äter fortfarande efter klockan för jag vet precis vad som händer annars. Någon normal hunger har jag inte/känner jag inte men jag får huvudvärk om jag inte äter i tid vilket tro det eller ej är jättebra för då får jag en stark varning och ser till att ta tillbaka mina rutiner igen.

För mig är rutiner, att äta och sova på bestämda tider och göra saker på bestämda tider mitt sätt att få tyst på de där parasiterna. Numera börjar den inte jubla när jag behöver fasta inför operationer och för mig är det ett väldigt stort steg.

Du är en så fantastiskt klok människa och jag vet att du har det så tufft nu men jag vet också att du är envisare än det där monstret och att du kommer vinna så många segrar över det. För varje gång det lurar sig fram kommer du märka det fortare och fortare och kunna förhindra snabbare och snabbare att det blir att det försöker ta över. Vråla tillbaka på det där monstret och fräs ifrån att den har minsann inget i ditt liv att göra. Vråla, skrik, måla, gör det du behöver. Du är den viktiga. Monstret ska bara hålla käft, krympa ihop och försvinna för alltid.

Tack så jätte mycket Idag så har jag inte sagt emot monstret alls. För har verkligen INTE kunnat det. Så blev att jag fick sond idag och kan säga att det var SÅ ÄCKLIGT! Så från lunchen och resten har varit sån sond. Men som en sa att just nu kan inte jag kämpa mot monstret. Så dom har bestämt om sond för jag ska bli starkare så jag kan kämpa mot. Men ja jag vet inte om det kommer bli så för tills nu har det bara blivit sämre iallafall efter jag hamnade här. Har gått ner mer i vikt och idag har min puls varit sämst av vad den har varit eller vad man ska säga. Så var väl därför också som det blev sond för det ska väl hjälpa. Men ja när dom tillslut hade fått dit den där sonden så mådde jag sååå himla dåligt och även att jag skämdes så mycket för mina föräldrar och allt dom har typ behövt se om mig och allt sånt. Typ som jag är världens sämsta värsta äckligaste dotter. Så mådde extremt dåligt då och fick ett till som utbrott men sen iallafall var jag såååå trött så jag ÄNTLIGEN somnade. Så sen har jag nästan sovit hela dagen förutom lite här och där. Men nu kommer jag inte ens ihåg saker som hände idag när jag var vaken så var SÅ HIMLA trött! Och även nu fast jag är lite mer vaken så känns det som jag skulle kunna somna nu så fort jag blundar. Så får se om jag kan sova inatt. Men ja just nu känns allt med ponnysarna sååå långt bort så känns inte ens värt att försöka kämpa mot monstret. Så på det sättet är det väl bra med sonden kanske. För om man ska tänka på nåt bra så är det som monstret också sover så ja jag har ångest men inte ALLS som innan iallafall. Men kan typ inte tänka på ponnysarna nu eller titta på bilder på dom just nu för då känner jag mig som att jag inte är värd dom alls. För jag typ inte ens vill försöka få träffa dom så fort som möjligt. Så det kanske låter konstigt och knäppt men det enda jag vill nu är att få tillbaka den känslan att jag VILL träffa dom och rida och åka hem och allt sånt. För det känns som flera år sen men det var IGÅR som jag var så mottiverad. Så det vände sååå himla fort. Och mina ponnysar är ALLT för mig och fast att jag vet det så kan jag inte få fram den känslan nu. Men ja det här blev väldigt långt och inte riktigt ett svar till bara dig så förlåt att jag bara skrev på men kan inte riktigt hålla isär alla tankarna just nu. Men kan ju bara säga det att ifall jag inte dör och kan få bort monstret igen så ska jag aldrig aldrig nånsin låta det rymma igen för vill ALDRIG igen ha det såhär! Och ifall nån som läser har kanske lite såna problem eller att man inte vill eller kan äta vissa saker så hoppas jag dom fattar hur jobbigt och äckligt och hemskt det är och att dom fattar det innan dom blir som mig!

 

[TinyWiny]

Skriv bara skriv! Det är jättebra att du skriver!

Hade något av mina barn hamnat där du är hade äckel, jobbig, skämmigt och liknande tankar verkligen inte varit det som susade runt i mitt huvud. Det jag hade känt hade varit en förtvivlad önskan om att kunna hjälpa dem, att som när de var små kunna ta dem i famnen och göra allt bra igen. Jag känner inte dina föräldrar men jag tror att de känner ungefär som jag hade gjort. Att de bara önskar att de kan hjälpa dig på något sätt. Du har verkligen ingenting att skämmas för. Absolut inte.

Du är visst värd dina ponnyer. Ditt värde sitter inte i vad du gör eller om du kan prestera och du har exakt samma värde oavsett om du är sjuk eller frisk. Att det känns så nu är inget konstigt. Det är monstret som säger det åt dig så påminn dig själv eller läs igenom dina trådar med alla fina svar du har fått så ser du att du visst är värd. Du har exakt samma värde oavsett om du tävlar och vinner eller ligger sjuk med sond i en säng.

Jag förstår att det är asjobbigt med sond men nu har du den och den kommer hjälpa dig så mycket så mycket. Tillåt dig att känna men försök att inte döma dig själv så hårt för vad du känner. Jag vet att man gör det men det är faktiskt inte ditt fel. Inte på något sätt alls.

De har helt rätt i att du just nu inte kan kämpa emot monstret ensam och just nu så gör det ingenting. Just nu ska du bara ta hand om dig själv på det sätt du kan genom att sova, skriva av dig eller vad du nu känner att du behöver göra. Just nu behöver du hjälp med att ta hand om monstret men, nu när du vet vad du kämpar mot så kommer det på ett sätt bli lättare. Det är väldigt viktigt att veta vad man kämpar emot för att kunna lära sig hantera det hela på allra bästa sätt och få allra bästa hjälpen. När du nu vet vad du kämpar emot kan du också förhoppningsvis ta emot hjälp så att andra kan hjälpa dig att bekämpa monstret även de dagar då monstret tar över för då vet din omgivning om det och kan hantera att monstret skriker åt dem. Att det faktiskt inte är du utan sjukdomen.

Jag önskar dig verkligen allt fint och bra

 

[LiviaFilippa]

Skriv bara skriv! Det är jättebra att du skriver!

Hade något av mina barn hamnat där du är hade äckel, jobbig, skämmigt och liknande tankar verkligen inte varit det som susade runt i mitt huvud. Det jag hade känt hade varit en förtvivlad önskan om att kunna hjälpa dem, att som när de var små kunna ta dem i famnen och göra allt bra igen. Jag känner inte dina föräldrar men jag tror att de känner ungefär som jag hade gjort. Att de bara önskar att de kan hjälpa dig på något sätt. Du har verkligen ingenting att skämmas för. Absolut inte.

Du är visst värd dina ponnyer. Ditt värde sitter inte i vad du gör eller om du kan prestera och du har exakt samma värde oavsett om du är sjuk eller frisk. Att det känns så nu är inget konstigt. Det är monstret som säger det åt dig så påminn dig själv eller läs igenom dina trådar med alla fina svar du har fått så ser du att du visst är värd. Du har exakt samma värde oavsett om du tävlar och vinner eller ligger sjuk med sond i en säng.

Jag förstår att det är asjobbigt med sond men nu har du den och den kommer hjälpa dig så mycket så mycket. Tillåt dig att känna men försök att inte döma dig själv så hårt för vad du känner. Jag vet att man gör det men det är faktiskt inte ditt fel. Inte på något sätt alls.

De har helt rätt i att du just nu inte kan kämpa emot monstret ensam och just nu så gör det ingenting. Just nu ska du bara ta hand om dig själv på det sätt du kan genom att sova, skriva av dig eller vad du nu känner att du behöver göra. Just nu behöver du hjälp med att ta hand om monstret men, nu när du vet vad du kämpar mot så kommer det på ett sätt bli lättare. Det är väldigt viktigt att veta vad man kämpar emot för att kunna lära sig hantera det hela på allra bästa sätt och få allra bästa hjälpen. När du nu vet vad du kämpar emot kan du också förhoppningsvis ta emot hjälp så att andra kan hjälpa dig att bekämpa monstret även de dagar då monstret tar över för då vet din omgivning om det och kan hantera att monstret skriker åt dem. Att det faktiskt inte är du utan sjukdomen.

Jag önskar dig verkligen allt fint och bra

Tack Jag fattar hur du menar men får också tänka att du vet ju inte vad jag har sagt och gjort som mina föräldrar har hört och sett. Så dom kanske visst tycker jag är jobbig och äcklig och skäms för mig liksom. Och sen om ponnysarna så grejen är såhär att det var att jag behövde bli frisk för att få O. Så jag blev det men nu har jag bara haft han ett halvår och är såhär nu. Så är LIVRÄDD att dom ska säga att jag inte får ha han längre som inte är frisk. Men om jag inte får det så vill jag typ att monstret ska bli starkare än nånsin och göra så jag dör. Men det kan jag ju INTE säga för då skulle dom säkert inte säga nåt och typ lura mig att gå upp massa i vikt och SEN sälja han. Alltså dom har ju inte sagt att dom tänker det men bara OM för jag vet inte. Men håller ju iallafall inte att vara frisk som jag skulle.

 

[tuaphua]

Tack Jag fattar hur du menar men får också tänka att du vet ju inte vad jag har sagt och gjort som mina föräldrar har hört och sett. Så dom kanske visst tycker jag är jobbig och äcklig och skäms för mig liksom. Och sen om ponnysarna så grejen är såhär att det var att jag behövde bli frisk för att få O. Så jag blev det men nu har jag bara haft han ett halvår och är såhär nu. Så är LIVRÄDD att dom ska säga att jag inte får ha han längre som inte är frisk. Men om jag inte får det så vill jag typ att monstret ska bli starkare än nånsin och göra så jag dör. Men det kan jag ju INTE säga för då skulle dom säkert inte säga nåt och typ lura mig att gå upp massa i vikt och SEN sälja han. Alltså dom har ju inte sagt att dom tänker det men bara OM för jag vet inte. Men håller ju iallafall inte att vara frisk som jag skulle.

Jag tror inte för en sekund att dina föräldrar känner annat än oro och kärlek inför dig.
Självklart är de ledsna över att du mår dåligt. De vill väl bara att du ska må bra.
Men nu är du sjuk och så kan det bli ibland. Folk blir sjuka.

Jag tror många av oss antingen uppfört oss illa mot nära/kära då vi mått dåligt eller varit med om det omvända. Med anorexi som är en förnekelsesjukdom blir ju tyvärr insikten om att man faktiskt är sjuk och måste vårdas väldigt läskig! Folk känner sig trängda, får panik, blir arga, blir ledsna etc. Det är jättevanligt i det skede du är i nu! Det vet de som jobbar där du är nu. De har varit med om det förr såååå många gånger.
Och jag är helt övertygad om att dina föräldrar vet det också. Om de inte förstått det innan har nog personalen informerat dem.
Självklart ska man försöka sitt bästa för att vara trevlig mot andra. Men ibland är man för sjuk för att orka hela tiden. Och känner man sig då trängd, tvingad etc kan man få panik. Och vem
fasen funkar bra i panik? Inte många!

 

[TinyWiny]

Tack Jag fattar hur du menar men får också tänka att du vet ju inte vad jag har sagt och gjort som mina föräldrar har hört och sett. Så dom kanske visst tycker jag är jobbig och äcklig och skäms för mig liksom. Och sen om ponnysarna så grejen är såhär att det var att jag behövde bli frisk för att få O. Så jag blev det men nu har jag bara haft han ett halvår och är såhär nu. Så är LIVRÄDD att dom ska säga att jag inte får ha han längre som inte är frisk. Men om jag inte får det så vill jag typ att monstret ska bli starkare än nånsin och göra så jag dör. Men det kan jag ju INTE säga för då skulle dom säkert inte säga nåt och typ lura mig att gå upp massa i vikt och SEN sälja han. Alltså dom har ju inte sagt att dom tänker det men bara OM för jag vet inte. Men håller ju iallafall inte att vara frisk som jag skulle.

Nej det vet jag såklart inte men jag vet hur stark kärleken till ens barn kan vara, hur illa barn kan bete sig och ändå ha föräldrarnas kärlek kvar och jag vill såklart hoppas att dina föräldrar inte tycker så som du tror. Jag tror också att det hade varit bra om du och dina föräldrar tillsammans kunde få någon form av samtal tillsammans med någon som lyssnar på dig, kanske hon du pratade med som du kände lyssnade på dig.

Jag förstår dina föräldrars tanke när de lovade dig O när du blivit frisk. De ville ge dig en morot för att du skulle orka kämpa på och jag förstår också din tanke nu, din rädsla att du inte ska få ha honom längre. Det här behöver ni också prata om och jag tycker att det hade varit bra med någon medlare då som hon som du tyckte lyssnade på dig. Det här är väldigt viktigt så att du känner att du kan lita på dina föräldrar mer än du litar på monstret. Det konstiga i sådant här är att monstret, sjukdomen blir som en trygghet som man vet var man har och att det utanför blir otryggt och osäkert och det är exakt sådana tankar du beskriver, att du vill att monstret ska ta över så du dör som är det lömska med anorexia, det är själva kärnan i sjukdomen att den förleder och förvanskar och övertygar en om att det är bra om den får ta över när det självklart inte alls är bra utan det är bara vad monstret försöker få dig att tro. Det här är något du behöver prata om med någon som lyssnar på dig så att du kan vända dig bort från den falska trygghet monstret ger dig. Du har miljoner saker kvar att uträtta i ditt liv och det där monstret ska krympa ihop som en blöt fläck i solen medans du njuter i fulla drag av livet. Ditt liv! Monstret ska inte få ta det värdefullaste du har ifrån dig.

Jag håller på dig

 

[LiviaFilippa]

Jag tror inte för en sekund att dina föräldrar känner annat än oro och kärlek inför dig.
Självklart är de ledsna över att du mår dåligt. De vill väl bara att du ska må bra.
Men nu är du sjuk och så kan det bli ibland. Folk blir sjuka.

Jag tror många av oss antingen uppfört oss illa mot nära/kära då vi mått dåligt eller varit med om det omvända. Med anorexi som är en förnekelsesjukdom blir ju tyvärr insikten om att man faktiskt är sjuk och måste vårdas väldigt läskig! Folk känner sig trängda, får panik, blir arga, blir ledsna etc. Det är jättevanligt i det skede du är i nu! Det vet de som jobbar där du är nu. De har varit med om det förr såååå många gånger.
Och jag är helt övertygad om att dina föräldrar vet det också. Om de inte förstått det innan har nog personalen informerat dem.
Självklart ska man försöka sitt bästa för att vara trevlig mot andra. Men ibland är man för sjuk för att orka hela tiden. Och känner man sig då trängd, tvingad etc kan man få panik. Och vem
fasen funkar bra i panik? Inte många!

Fast det är som allt jag gör gör mina föräldrar ledsna och besvikna. Även ifall man tänker att jag är sjuk så jag inte rår för det så blir det som jag inte ens kan eller vill försöka kämpa mot monstret. Och att det har gått SÅÅ fort från att ganska nyss så visste dom inte att nånting var fel förutom att jag hade tappat lite i vikt men dom visste inte hur mycket. Men liksom att dom trodde det inte var nåt till att nu är det såhär och MYCKET värre än det var nångång förra gången jag hade anorexi. Jag vet att det är monstret som typ lurat alla men ändå känns det som jag BORDE ha stoppat det innan. Och att nu borde jag mer bli arg på monstret och kämpa mot men jag har blivit istället som att jag har gett upp helt åt det. Så monstret bestämmer över mig och jag inte ens vill säga emot det för vill hellre att det bestämmer än mina föräldrar och dom på sjukhuset. FAST jag vet att jag inte kommer bli frisk då. Men är som att jag inte bryr mig om att bli frisk ändå för kommer ta så lång tid innan jag får rida och göra allt som vanligt så kanske ändå inte kan nå mina mål. Och då känns det så onödigt att säga mot monstret. Så därför klarar jag typ ingenting just nu som jag borde. Som igår så var målet att jag skulle dricka en sak vid mellis middag och kvällsfika. Tänker inte skriva vad och hur mycket men var iallafall som jag VET att jag hade kunnat göra för kanske två tre veckor sen. Men nu nej det gick inte! Utan det var som att monstret gjorde mig helt förlamad så kunde inte ens försöka. Fast att jag såg mina föräldrar typ bryta ihop och fast det var den bästa sköterskan som försökte peppa mig och jag kollade på bilderna på ponnysarna och allt men ändå så KUNDE jag INTE. Vet att det är därför jag får med sonden också för då får jag ändå i mig näring så jag kan bli starkare och att hjärnan inte funkar som den ska och allt detdär så att varje dag jag får i mig det så kommer jag närmare att kunna säga ifrån till monstret. Eller ja det är som dom säger iallafall men helt ärligt så vet jag inte om jag tror mest på dom eller på monstret just nu. Men ändå lättare för mig att tänka att sonden är medicin men riktig mat bestämmer monstret att jag kommer bli jätte tjock av och öka i vikt jätte snabbt. Men jag måste äta vanlig mat för att ens KANSKE få åka hem så VET att jag måste men vet bara inte HUR.

 

[LiviaFilippa]

Nej det vet jag såklart inte men jag vet hur stark kärleken till ens barn kan vara, hur illa barn kan bete sig och ändå ha föräldrarnas kärlek kvar och jag vill såklart hoppas att dina föräldrar inte tycker så som du tror. Jag tror också att det hade varit bra om du och dina föräldrar tillsammans kunde få någon form av samtal tillsammans med någon som lyssnar på dig, kanske hon du pratade med som du kände lyssnade på dig.

Jag förstår dina föräldrars tanke när de lovade dig O när du blivit frisk. De ville ge dig en morot för att du skulle orka kämpa på och jag förstår också din tanke nu, din rädsla att du inte ska få ha honom längre. Det här behöver ni också prata om och jag tycker att det hade varit bra med någon medlare då som hon som du tyckte lyssnade på dig. Det här är väldigt viktigt så att du känner att du kan lita på dina föräldrar mer än du litar på monstret. Det konstiga i sådant här är att monstret, sjukdomen blir som en trygghet som man vet var man har och att det utanför blir otryggt och osäkert och det är exakt sådana tankar du beskriver, att du vill att monstret ska ta över så du dör som är det lömska med anorexia, det är själva kärnan i sjukdomen att den förleder och förvanskar och övertygar en om att det är bra om den får ta över när det självklart inte alls är bra utan det är bara vad monstret försöker få dig att tro. Det här är något du behöver prata om med någon som lyssnar på dig så att du kan vända dig bort från den falska trygghet monstret ger dig. Du har miljoner saker kvar att uträtta i ditt liv och det där monstret ska krympa ihop som en blöt fläck i solen medans du njuter i fulla drag av livet. Ditt liv! Monstret ska inte få ta det värdefullaste du har ifrån dig.

Jag håller på dig

Ja det som är så svårt att veta är att jag vet inte om monstret eller dom på sjukhuset är dom som ljuger EGENTLIGEN. Alltså vet att alla är emot monstret och så och det är det som typ har gjort mig sjuk. Men också har det blivit såå mycket värre efter att läkarna och mina föräldrar började blanda sig i. Så på det sättet har ju dom gjort så det har blivit mycket sämre mot när monstret kunde bestämma ifred liksom. Så vet att det här låter jätte knäppt men det är som att monstret är både min bästa vän och min värsta ovän samtidigt och att jag kan inte bestämma vad av det. Och sen om att prata med nån om dethär så är det bara det att jag typ inte vågar. För tänk om jag gör det och så säger mina föräldrar typ att ja jag är jätte jobbig. Eller ja dom hatar att vara här med mig och tycker det är sååå äckligt när jag får i sonden. Eller vad som helst sånt så vill jag hellre att jag inte VET att dom tycker så även fast jag ju fattar varför dom skulle det. Och jag vill inte att dom blir mer och mer inblandade liksom. Utan vill bara göra dom glada och att dom ska slippa allt dethär med mig. Men verkar som jag bara kan göra dom ledsna och besvikna.