Anorexi..

[Spiritofhope]

Jag har haft kontakt med psykiatrin i många år för mitt mående, har ADHD,Asperger,ångest,depression, grova humörsvängningar (troligtvis bipolär)

Jag har varit stabil sen förra anläggningen förra året, men ätstörningen har tagit över så att säga.

Efter dagvården avslutades då jag vägde 57!!! Kg och jag hade fortfarande om inte värre ätstörning. Nu tog inte ätstörningsenheten emot mig i mitt landsting så jag var hemma, fortsatte svälta mig, men jag gick upp i vikt och inget funka men så efter ett tag började vikten gå nedåt och nu gick det lite fortare.. Jag påtala flera gånger att jag behövde hjälp med ätstörningen medans jag hade viss insikt, gav ett siista försök att få hjälp privat av mando i sthlm, men de gav mig förhoppningen att jag skulle få hjälp sen sa deras chef nej till mig. Efter måtet bröt jag ihop och bara grät grät grät och sa nu orkar jag inget mer, jag ger upp
Nu levde jag efter min plan att gå ned i vikt, nu började jag rasa i vikt, få problem med blodtrycksfall och lågt blodtryck dock för hög vilopuls vilket psyk poängtera så fick inte fortsätta insättningen av min ADHD medicin som jag äntligen skulle få tillbaka.

Mamma beställde hem proteinshake m.m så när maten inte gick drack jag en shake, för de var mer tillåtet i familjens ögon. Men jag börja skippa shakes med. Jag har tränat och svält mig väldigt länge nu. Jag har gått ner ca 8 kg de senaste 2 månaderna. Det är lite jag vet men nu senaste dagarna har jag rasat lite till.

I måndags orkade inte sambon längre för han anser mig blivit för smal trots att jag är normalviktig fortfarande. Så han sa massor av saker, jag bröt ihop för de senaste månaden har jag bara sett tjocka mig och bara följt anorexins röst och ansett mig må bra psykiskt men jag mår skit. Jag var då in akut till psyk till min kontakt och berätta läget och så jag kan inte ta mig ur detta på egen hand , jag försöker men jag klarar det inte. Så hon skulle be de skicka en ny remiss till ätstörningsenheten men jag kommer antagligen få samma respons

Jag har insikt i att jag är sjuk, men jag klarar inte av att bryta detta på egen hand. Psyk har ingen kompetens och som sagt landstingets ätstörningsenhet har nekat mig hittills och jag har nog gett upp för länge sen...

Vet inte riktigt vad jag ville, skriva av mig, få tips av kliniker el nåt... Jag orkar inte mer. Anorexin kommer bli min död antingen kroppen ger upp el självmord.

 

[Cattis_E]

För tips om kliniker behöver man nog veta vilket län du bor i?
Det känns lite svårt för mig att råda på något sätt eftersom du har kontakt med psyk vilket hade varit mitt första förslag..

Din sambo är antagligen bara rädd att det ska bli illa igen?
Man säger många saker man inte menar när man är arg också. Glöm inte det.
Kram.

 

[Spiritofhope]

Jag bor i Sörmland, remisser har gått iväg till Nyköping & Eskilstuna. Jag blev nekad av både dem och Mando i Huddinge så nu skicka psyk en ny remiss till Nyköping.

Han bryr sig, det förstår jag men de hjälper inte
Tack, kram

 

[tuaphua]

Kan du gå till psykolog privat? Det finns ju psykologer med djup kunskap om anorexi som inte jobbar på ren ätstörningsenhet.

Jag hade anorexi som yngre. Jag fick erbjudande om ätstörningsenhet. Men jag valde att gå hos vanlig psykolog enskilt. Det var nog bäst för mig. Och jag blev frisk tack vare den psykologen.

 

[Spiritofhope]

Har inte råd med privat psykolog direkt, vet inte ens om de finns nån privat där jag bor. Jag är sjukskriven och ekonomin är väldigt ojämn hemma. Går hos psykiatrin hos en sjuksköterska och läkare. Testade träffa en psykolog där jag bodde förut men vi funka inte ihop, hon ljög bland annat m.m dock var det i början av min ätstörningsdiagnos

Ska det verkligen vara såhär svårt att få hjälp? måste jag vara kraftigt underviktig innan jag får hjälp? Jag är fortfarande normalviktig men har rasat ganska mkt på kort tid och det står anorexi i mina papper..

 

[Spiritofhope]

Kan du gå till psykolog privat? Det finns ju psykologer med djup kunskap om anorexi som inte jobbar på ren ätstörningsenhet.

Jag hade anorexi som yngre. Jag fick erbjudande om ätstörningsenhet. Men jag valde att gå hos vanlig psykolog enskilt. Det var nog bäst för mig. Och jag blev frisk tack vare den psykologen.

Kul att du blev frisk!Har bara hört att man kan bli "nykter " anorektiker osv.. aldrig hört att man kan bli frisk .Så glad för din skull

 

[vallhund]

På vilket sätt ljög hen?

 

[Spiritofhope]

På vilket sätt ljög hen?

Det var olika saker. Men en gång så tvinga hon mig att åka till psykakuten. Enligt henne & läkaren så är anledningen till att jag inte får i mig näring. Men i remissen skriver dem att jag är suicidal. Så när jag träffar läkaren på akuten så berättar läkaren vad som står i remissen och jag förklarar att nej hon skicka hit mig för att jag inte får i mig mat och vätska. Läkaren beklagar dels pga platsbrist och för situationen jag sitter i. Jag får åka hem igen och efter det så mejlar jag psykologen och ifrågasätter.

Sen ringde hon min mamma en gång Vet inte ens varför. Mamma berätta att psykologen hade ringt henne bara.

Och hon skrev till läkarna att jag hade borderline. Som tur var Så ansåg inte läkarna det stämmer. De tror däremot att jag kan va bipolär men ingen utredning har gjorts på det.

 

[Lillefrun]

Det låter lite som att du fladdrar runt med tankar och hur du skriver så det är lite svårt att svara. Det är jätte svårt att veta var just du kan få hjälp. 8 kg på 2 månader när man har anorexi eller är normalviktig är väldigt mycket och det blir ju en snöbollseffekt så när man väl är inne i det är det svårt att stoppa processen. Har du funderat på mentor genom "Frisk och fri", gratis och stöd av någon som själv varit sjuk men varit helt frisk i minst 2 år.

Varför nekas du vård? Är det för att den inte haft någon verkan innan? Eller att du inte följt behandlingen?

Man brukar ju säga att man behöver bryta svälten för att kunna ta till sig terapi men om du verkligen inte får hjälp för anorexin kanske du kan be om hjälp med dina andra diagnoser? Jag har provat all vård man kan tänka sig och nu går jag till en fysioterapeut och lär mig känna igen känslor och förstå dom och förhålla mig till dom och veta vad jag känner, sätta gränser för mig själv och mot andra, stå upp för mig själv, lita på mig och att jag kan ta beslut själv, helt enkelt växa som människa och som människa är jag så mycket mer än en ätstörning.

Jag har ingen kontakt med resten av äs-enheten sen några månader förutom att jag trots att jag hamnat på övervikt fick utskrivet näringsdrycker för att jag nu i min depression helt tappat suget efter mat, jag kan vara hungrig men mår illa och kommer inte på vad som skulle kunna vara gott. Så även utan äs-enheten så jobbar jag med grunderna kring anorexin och vi har jobbat ihop sen 2017 och det är tack vare fysioterapeuten jag kommit på fötter utan att bli inlagd.

Så ta kontakt med en vanlig öppenvårdsmottagning och berätta om hela din situation. Dom kanske inte kan hjälpa med allt men med vissa saker.

 

[Spiritofhope]

Sthlm åsikt för att neka mig vård är för att jag är inte psykiskt stabil nog men psyk sadå att jag är stabilare än på flera år. Det stämmer inte i dagsläget då anorexin lockat fram allt igen..

Ena ätstörningsenheten sa nej pga mina andra diagnoser(komplex problematik anser dem)
Trots det är bara ätstörningen som är mitt problem just nu trots resterande diagnoser.

Den andra enheten sa vi kan inte hjälpa dig. De tror inte jag kan bli hjälpt bara för att jag gått i dagvård 8 veckor och i öppenvård. Men denna mottagning här träffat mig 2 gånger och då la dem in mig 1a gången. På den lilla tid tkr man ju att de inte ska kunna säga så.

Jag Har kontakt med vanliga psyk.

 

[Lillefrun]

Aha, ja det är komplicerat hör jag. Jag har också hamnat mellan stolarna många gånger.

 

[miumiu]

Är också tillfrisknad anorektiker. Fast har i efterhand kommit fram till att jag nog led av en blandning mellan anorexi/ortorexi. Hur som haver, ätstörd var jag och gravt underviktig.

Vet inte hur gammal du är Spiritofhope eller hur länge du dragits med psykisk ohälsa men generellt är det ju bättre prognos ju snabbare man får hjälp att bryta skadliga mönster. Jag var inte sjuk jättelänge, 2-3 år kanske. Sedan hade jag "efterföljdsproblem" när jag hade gått upp massor i vikt i kanske 4-5 år. Jag var alltså normalviktig men hade problem med att äta vissa livsmedel (pga kontrollförlust), kunde inte väga mig och försökte kräkas ibland (utan framgång). Jag har aldrig räknat kalorier men däremot har jag haft massa tvångsbeteenden och räknat saker jag äter (måste stanna på ett antal som känns "rätt" osv) och dom beteendena satt också i långt efter.

Jag har aldrig gått i någon behandling eller så utan tillfrisknade på egen hand med hjälp och stöttning från min omgivning. Nu är iofs min mamma psykolog men det har snarare stjälpt än hjälpt skulle jag tyvärr säga. Dels fick hon dubbla roller, hon var ju fortfarande först och främst en djupt oroad mamma, men också för att jag kände starkt motstånd inför att gå henne till mötes. Det är ju så med ätstörningar att det är ens "privata grej" som man "håller på med" för att kontrollera känslor och vill man inte släppa taget om det så blir det svårt, då finns det ingen som kan hjälpa tyvärr. Man kan bara tillfälligt lindra symptomen med ex tvångsvård. Men på sikt måste man hitta sin egen motivation och det kan vara jättesvårt.

Du får gärna PM:a om du vill prata.

 

[Spiritofhope]

Tack för att ni delar med er. Betyder massor..
Just nu känns det som jag har kraschat.
Ligger o lyssnar på musik och sömnlös o mår skit.

 

[Spiritofhope]

Är också tillfrisknad anorektiker. Fast har i efterhand kommit fram till att jag nog led av en blandning mellan anorexi/ortorexi. Hur som haver, ätstörd var jag och gravt underviktig.

Vet inte hur gammal du är Spiritofhope eller hur länge du dragits med psykisk ohälsa men generellt är det ju bättre prognos ju snabbare man får hjälp att bryta skadliga mönster. Jag var inte sjuk jättelänge, 2-3 år kanske. Sedan hade jag "efterföljdsproblem" när jag hade gått upp massor i vikt i kanske 4-5 år. Jag var alltså normalviktig men hade problem med att äta vissa livsmedel (pga kontrollförlust), kunde inte väga mig och försökte kräkas ibland (utan framgång). Jag har aldrig räknat kalorier men däremot har jag haft massa tvångsbeteenden och räknat saker jag äter (måste stanna på ett antal som känns "rätt" osv) och dom beteendena satt också i långt efter.

Jag har aldrig gått i någon behandling eller så utan tillfrisknade på egen hand med hjälp och stöttning från min omgivning. Nu är iofs min mamma psykolog men det har snarare stjälpt än hjälpt skulle jag tyvärr säga. Dels fick hon dubbla roller, hon var ju fortfarande först och främst en djupt oroad mamma, men också för att jag kände starkt motstånd inför att gå henne till mötes. Det är ju så med ätstörningar att det är ens "privata grej" som man "håller på med" för att kontrollera känslor och vill man inte släppa taget om det så blir det svårt, då finns det ingen som kan hjälpa tyvärr. Man kan bara tillfälligt lindra symptomen med ex tvångsvård. Men på sikt måste man hitta sin egen motivation och det kan vara jättesvårt.

Du får gärna PM:a om du vill prata.

Jag är 27 år gammal. Fyller 28 i år. Har lidit av psykisk ohälsa hela livet men förstod när jag var 18 att jag behövde hjälp då jag visste inte om att det fanns saker som hette psykisk ohälsa. Svår uppväxt och massa annat på vägen.

Nu var jag hos läkaren i onsdags. Han tror att ps enheten säger nej för att jag inte kan ta till mig behandlingen så länge jag inte äter för hjärnan är fast i svält så en behandling är lönlöst.. så hans idé nu var att sätta in en starkare vid behov att ta innan mat för att bryta ångesten så jag klarar av att äta.

Så får se vart detta leder nu

 

[Jojo]

Lider med dig och hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver.

Ville bara säga att jag blev frisk från anorexi med hjälp av miljöombyte och en mormor som såg till att jag blev glad och åt. Var hos henne i två månader och gjorde bara roliga saker utan stress och press, och på den tiden vände det så jag gick upp 4 kg! Att hon smög upp en glass eller bulle i händerna på mig ett par gånger om dagen hjälpte till. Sedan var det såklart inte helt enkelt att fortsätta så när man kom hem till vardagen, men det gick sakta åt rätt håll. Nu var det drygt 13 år sedan och även om tankarna ibland smyger omkring så är jag frisk och stolt över min starka kropp.

 

[chaosgirl]

Mitt tips är SCÄ is tockholm. Jag bor här de är jättebra