Jag förstår vad Carmenzita menar - tror jag i alla fall - med genväg. Så här följer min syn på detta med utrustning och dess eventuella genvägars varande...
Det är dessvärre ganska vanligt bland ryttare inom den här inriktningen att man använder stången för att få hästen att söka framåt-nedåt. Men det är inte stångens funktion... Stångens funktion är att - på en häst som redan kan - hjälpa hästen att bibehålla formen samt ev. ytterligare sträcka ut överlinjen. Jag tycker att jag ganska ofta ser de som tar genvägen med stångbettet.
Att utbilda en häst på tränsbett är svårt, det kräver en mycket skicklig hand. Om hästen har svårt för tränsbettet kan det mycket väl bero på att ryttarens hand inte är av sådan kvalitet att hästen får förtroende för ryttarhanden. Det finns två lösningar på det problemet; utveckla en bättre han eller använda ett bett som döljer problemet.
Att en sadel skulle vara en genväg är jag dock mer osäker på. En bra sadel ger dig som ryttare en förutsättning för en god sits, men det innebär nu inte att du automatiskt sitter bra i den utan det som ger en bra sits måste ändå fungera. Jag tänker sällan på vinklar och supraspinala ligament i mitt sitsarbete, utan jag strävar efter en följsam, balanserad, lodrät sits där benen fungerar som balansarmar som också i hela sin längd kan föra dialog med hästen. Rätt eller fel? Ingen aning, det funkar för mig.
Ibland kan det också vara så att det skiljer mellan vad man kan och vad man gör, till exempel kan vi ta mig: Jag har tidigare haft en dålig tränsbetts-hand, vilket gör att Samurai har svårt för tränset och jag rider idag nästan uteslutande på stång.
Varför gör jag då det, borde jag nu inte se till att Rajen lär sig att gå bra på tränset? Jo, det borde jag väl egentligen. Här har jag alltså en brist, och vad jag borde göra och vad jag de facto gör skiljer sig åt. Jag väljer alltså att inte reda ut det på just Samurai, däremot ämnar jag säkerställa att Campero utbilds korrekt på ett tränsbett - från början.