Sv: Ang ridning på ridbana.
Som jag ser det så den säkerhet man har på en ridbana är dels att om man ramlar av så har man större chans att få tag på hästen innan den lös råkar ut för en olycka. Och så har man mindre 'störningsmoment' på en ridbana. Färre uppflaxande fåglar, läskiga stenar, bilar, hästätande snöhögar/soptunnor/jakttorn/vedtravar/vad det nu är. Dvs mindre risk att hästen reagerar oförutsett och man trillar av.
Fast jag har inte ens en ridbana, och jag rider in unghästar ute efter (otrafikerad) väg i skogen. Utan medhjälpare. Så för mig sitter säkerhet i hantering, att grunderna som hästen lärt sig sitter och att läsa hästen. Och att ha sådan balans att man klarar vad nu hästen kan tänkas hitta på när den ser det där hästätande monstret eller den där fågeln flyger upp. Men jag kan ändå förstå varför folk känner sig säkrare innanför staket...
Mina hästar är ju vana att 99.9% av tiden gå i skogen, och är mer 'spattiga' på ridbana/ridhus. Där finns ju sådana lääskiga saker som hästätande bokstavsskyltar på väggen, och det kan ju stänka upp grus på väggen/staketet och det är ju anfallsljudet för en hästätande bergspuma, det vet ju alla
Men allt handlar ju om tillvänjning. Att mina skyggar för ridhusbokstäver men inte bryr sig om en stor fågel som flaxar upp framför dem (och får mattes hjärta att hoppa över två slag i rena chocken) är ju inte för att de egentligen är mer rädd för bokstaven B i ridhuset än en uppflygande fågel under nosen, utan för att de är mer vana med uppflygande fåglar än bokstaven B på väggen.
Och valacken var rädd för ALLT ute i början. Elskåp, soptunnor, snöhögar, skuggor, djur, postlådor, jakttorn, plogkäppar, jägare etc etc. Men han vande sig och nu är han eg bara rädd för SKIDÅKARE. Jag har aldrig lyckats övertyga honom om att de konstiga varelserna inte äter hästar till frukost
Och efter tre hoppträningar (1 ggn/vecka) så var ridhusbokstäverna helt ofarliga med. Men de är säkert lite läskiga ett tag när vi kommer i ridhus igen (inte sett insidan av ett sådant sedan i september)